När jag för första gången steg in på Fragbites kontor i Stockholm var jag mer nervös än jag någonsin varit i hela mitt liv. Jag var rädd för att göra bort mig, för att inte vara bra nog och för att jag inte skulle passa in. Gud vad fel jag hade. Gjorde jag bort mig så accepterades det, var jag inte bra nog så fick jag hjälp och jag tror aldrig att jag känt mig så hemma som jag gjorde på Fragbite.
Jag skrev så att fingrarna gjorde ont och min kreativitet nådde högre än någonsin. Det bästa med det hela var att det inte bara var mina kollegor som hyllade mig för vad jag skapade, utan även läsarna. Ni, läsarna, har hjälpt mig att bli bättre och vissa av er skickade privata meddelande till mig för att jag skulle veta hur duktig jag var. Jag var ny och var rädd för att läsarna inte skulle acceptera mig, men det gjorde ni.
De flesta som kommit en bit på vägen inom sin karriär har oftast en eller några få mentorer vars visdom följer dem resten av livet. Min första mentor var André "rich" Åkerblom. Sen kom Linda "Ding1" Herman och Per "Xerm" Sjölin. Fredric "NALLEN" Bohlin, Joakim "JoeAWESOME" Jansson, Daniel Pereaux och ja, till och med Anton "tWIST" Bengtsson har alla varit stora delar av min utveckling. Viktor "vuggo" Jendeby gick från att vara en av mina idoler som ett Fnatic-fan, till att bli en av mina närmsta vänner. Alla är mina mentorer vars visdom jag för alltid kommer att hålla kär.
De lärde mig att skriva, intervjua, stå framför och bakom kameran och att vara säljande. Men allt det där går att lära sig i skolbänken. Det viktigaste de lärde mig går inte att lära sig med ett skyhögt studentlån i backfickan. Nej, det viktigaste de lärde mig kan bara någon som brinner för vad de gör lära ut. Det viktigaste de lärde mig var att tro på mig själv och mina färdigheter. Det viktigaste de lärde mig var att acceptera nederlag och att våga stå upp för mig själv och min skapelse. Men det allra viktigaste de lärde mig under mina år på Fragbite var att man inte bara behöver se sina kollegor som kollegor, utan de är även några av ens bästa vänner. Nu har jag lärt mig att klyschan är sann; If you love your work you'll never work a day in your life.
Jag vet inte om jag ska säga hejdå eller på återseende. För det känns inte riktigt som ett farväl. Men just nu är min resa under Fragbites fana över. Så jag antar att detta är ett hejdå, ett farväl. Men jag hoppas att det är ett på återseende.
Jag skrev så att fingrarna gjorde ont och min kreativitet nådde högre än någonsin. Det bästa med det hela var att det inte bara var mina kollegor som hyllade mig för vad jag skapade, utan även läsarna. Ni, läsarna, har hjälpt mig att bli bättre och vissa av er skickade privata meddelande till mig för att jag skulle veta hur duktig jag var. Jag var ny och var rädd för att läsarna inte skulle acceptera mig, men det gjorde ni.
De flesta som kommit en bit på vägen inom sin karriär har oftast en eller några få mentorer vars visdom följer dem resten av livet. Min första mentor var André "rich" Åkerblom. Sen kom Linda "Ding1" Herman och Per "Xerm" Sjölin. Fredric "NALLEN" Bohlin, Joakim "JoeAWESOME" Jansson, Daniel Pereaux och ja, till och med Anton "tWIST" Bengtsson har alla varit stora delar av min utveckling. Viktor "vuggo" Jendeby gick från att vara en av mina idoler som ett Fnatic-fan, till att bli en av mina närmsta vänner. Alla är mina mentorer vars visdom jag för alltid kommer att hålla kär.
De lärde mig att skriva, intervjua, stå framför och bakom kameran och att vara säljande. Men allt det där går att lära sig i skolbänken. Det viktigaste de lärde mig går inte att lära sig med ett skyhögt studentlån i backfickan. Nej, det viktigaste de lärde mig kan bara någon som brinner för vad de gör lära ut. Det viktigaste de lärde mig var att tro på mig själv och mina färdigheter. Det viktigaste de lärde mig var att acceptera nederlag och att våga stå upp för mig själv och min skapelse. Men det allra viktigaste de lärde mig under mina år på Fragbite var att man inte bara behöver se sina kollegor som kollegor, utan de är även några av ens bästa vänner. Nu har jag lärt mig att klyschan är sann; If you love your work you'll never work a day in your life.
Jag vet inte om jag ska säga hejdå eller på återseende. För det känns inte riktigt som ett farväl. Men just nu är min resa under Fragbites fana över. Så jag antar att detta är ett hejdå, ett farväl. Men jag hoppas att det är ett på återseende.
