Detta är verkligen så kallat "All Time Low" för mig på många sätt. Inte bara psykiskt mående, men även energi, initiativförmåga, och engagemangsmässigt. Det i kombination med dåliga förutsättningar resulterar i att allt blir så dåligt från ens håll och man bara blir sämre och sämre. Som någon jävla ond spiral...

Jag är vanligtvis och nästan alltid en positiv människa. Jag avskyr negativitet i form av att enbart se saker som problem och hitta fel i saker, men det är inte alltid lätt när det kommer till en själv. Jag tänker inte skylla på arrangören, för mycket är mitt egna fel också, men det är som nämnt när det är en kombination det blir dåligt.

Varje intervju jag gör har jag fått ta om introt sisådär fyra gånger. Jag har stått och skakat, hjärtat klappar och det rinner längst ryggen. Kom igen Linda, du kan om du vill, du vet det, många vet det. Men ändå trycker mitt psyke och den dumma elaka miniversionen av mig själv ner mig och trasslar till det ännu mer.

Det finns flera anledningar till varför sajten inte varit lika bra som den varit när jag varit iväg på cover. Som jag nämnt innan har förutsättningarna en del med det att göra. Vi blir lovade presskonferenser som sen ignoreras, vi kan inte haffa spelare och jag är här med Slajd (som är duktig och engagerad på många sätt) men som är på sitt första cover, och då blir det att jag lägger mycket energi på nästan alla delar själv, som gör att det blir mer kringjobb än bara gå och göra en intervju. Fansen är galna här så går knappt att ta några foton och de få intervjuer jag lyckats göra är på svåra platser med dåligt ljus då det inte finns så många bra platser att göra dem på.

Gårdagen var dessutom hjärtskärande för mig, jag var helt paralyserad av det som hade hänt hemma i Stockholm. Överallt fylls alla sociala medier av den tragiska händelsen och jag fick sitta och svara på mina vänner och familjs oro, att allt var lugnt. "Det finns inget du kan göra åt det här ändå", fick jag höra. Nej, jag vet, men nu etsade sig påverkan av det, fast sig på min hjärna så djupt.

Men det är inte bara det, mycket ligger i mig själv, min inställning till saker och mitt mående. Ibland önskar jag att jag bara kunde kontrollera min scumbag brain, men det går tyvärr inte att tajma in. Jag försöker av hela mitt hjärta att göra så mycket jag klarar och som går att göra. Det känns skönt att kunna ha en blogg att få skriva av sig på också - främst för min egna skull. Jag tror att det är viktigt att kunna visa sin riktiga sida också och inte bara den där glada tjejen som man alltid ser i video, därför är det skönt att kunna vara öppen och ärlig.

Jag är så djupt besviken på mig själv - för första gången när det kommer till mitt jobb.
Det kanske bara är bäst att acceptera att det är så som det är nu och bara göra det bästa man kan, än att ha ångest över det.

I guess.