Hello there minions.


Jag sitter nu och vaggar på ett jobberbjudande i Kanada som Arkitekt. Men för att ni ska förstå mitt dilemma så måste jag ta er tillbaka i tiden. Håll i er!




Sen jag var en liten krabat så har jag alltid haft ett stort intresse för att bygga och designa saker.


Jag byggde med lego och duplo osv. Men jag stötte genast på vissa problem i kindergarten.
Jag blev stoppad av fröknarna, de sa att jag hade för bra fantasi för mitt eget bästa. Därför gav de mig SK. Byggförbud.


Detta gjorde att jag tappade respekten för lärare totalt. Vilka sorts lärare stoppar småbarn från att leka? Enligt dem så var det oacceptabelt att ha andra tankar. Det kunde "smitta av sig" på de andra barnen. Hur definerar man ett normalt barn, kan man ens göra det? Vem bestämmer?




--------------------------- ------------------------------ -------------
En solig dag för massvis med år sedan i Kanada.


Jag satt livligt och lekte med mina kära kaplastavar på golvet i lekrummet, jag lät min fantasi flöda och byggde en riktigt stor och episk gladiator-arena med hästar och riddare inuti. Jag hade en känsla likt den man får när man öppnar ett paket med pokemonkort för första gången, den glädjen och auran kände jag.


Tills.... Fröken Cynthia haltar fram och jag ser ett par sandaler med strumpor träffa mitt mästerverk, som nu ligger över hela golvet medans Cynthia står och skriker "Du kan ju inte använda så här mycket leksaker förstår du väl!!"


Efter Cynthias diktatortal så tvingar hon mig att städa upp all denna röra. Eftersom det tog sådan tid att städa undan så luffsade Cynthia vidare. Förmodligen till fikarummet, jävla kommunist.


Strax innan jag var klar så såg jag den. Hästen med riddaren på, liggandes halvt under mattan, en sån där typisk rund matta som alla skolor har, en sådan som lärarna påstår kostar 4000 CAD. (motsvarar ungefär 30 tusen)


Jag gör det oförlåtliga, jag rullar ihop mattan och stoppar den i fickan. (skämt åtsido, jag tog hästjäveln)


(Jag har faktiskt kvar den där hästen idag. Det var en warhammer figur målat röd. Förmodligen nån randomunge som tog den med sig för att sedan glömma kvar den.)


Hur som helst så ser Cynthia detta, som hade hökögat på mig ifrån dörröppningen. Jag ser då denna människa kommandes imot mig, hennes ansiktsuttryck talar för sig självt, hon har naturligtvis sett vad jag har gjort. Som en jävla vattenspridare står denna vidriga varelse och skräller.


Och ni vet hur det är att få skäll av en skrikande person. Ska man skratta eller gråta, vart ska man titta någonstans?
Jag låste min blick på hennes guldtänder. Ja, så gammal var hon, att hon hade guldtänder. Så det fanns väl sjörövare och sånt skit när hon var ung.


"Titta mig i ögonen när jag pratar med dig!"


När den mentala avrättningen var avklarad så gick hon och hämtade en kudde ifrån kuddrummet. Den fick jag sitta på längst bort i rummet hela eftermiddagen. Tills det var dags att åka hem och pappa kom, just då smög Cynthia tillbaka och gav mig den där hästen. Förmodligen ville hon inte att jag skulle gråta när min pappa kom och skulle hämta mig. Min pappa gillar nämligen inte kommunister som straffar hans barn....




Detta fortsatte alla dagar i veckan. Jag hade fortfarande mitt byggförbud, dock fick jag leka med tågen. Så jag satt mest under dagarna och vände vagnarna åt fel håll så att magneterna blir bakåtvända. Dvs att de skjuter iväg tågen.


Detta gav mig affärsidéer som 4 åring. Hur jag skulle bygga och designa ett tåg som svävade med hjälp av magneter. Men, något sånt fick jag självklart inte rita.
Nej, man fick bara rita saker som ansågs vara normalt. Vilket betyder att man får bara rita sträckgubbar på en äng med en sol längst upp i högra hörnet. Eller en missbildad häst. Annars blir det knäckebröd till lunch.


Så vad tror ni gott folk?, jag vågar inte ta det här jobbet som arkitekt. Det känns bara fel, eftersom jag växte upp så. Jag vågar inte visa mina idéer för dessa Kanadensare. Tänk om deras reaktioner blir likadana som Cynthias?


Det är ungefär som att vissa personer blir rädda för höjder eller vatten för att någon knuffat dem i iskallt vatten för att "lära dem simma"


Det är så jag känner, och mitt självförtroende är 0. Jag har vissa idéer som jag ska redovisa för dem om jag är intresserad. Om ni vill så kan jag visa vad jag har kommit fram till. Det är en byggnad i en park jag ska designa. Parken har tappat "lusten", och det behöver någonting för att locka till sig folk igen.
Ska jag våga lämna Sverige igen för att ta tag i denna dröm. Även om allt går åt helvete så har jag pengar så jag klarar mig livet ut.
Läs min andra tråd om ni inte förstår varför jag skriver det här. Där står allt som behöver vetas. Dessa 2 trådar är ihopkopplade. Jag behöver inte det här jobbet, det är mer som en hobby. Men samtidigt vill jag inte lämna Sverige för den. MEN det är min dröm.


Jag har ju trots allt bott i Kanada i 13 år och har släkt och vissa vänner där. Dock bor familjen och starka vänner här.


//
Coach.J