Okej, en extremt överdriven rubrik, men jag tänkte berätta om hur min morgon var. Ni som följer mig på Twitter kanske redan har sett en del av det, men kanske kan vara kul att läsa ändå!
Det hela börjar med att jag nästan försover mig, men som vanligt lyckas jag ändå kliva på Knivstas perrong med god tidsmarginal. Om morgonstressen inte räcker var Upptåget, tåget som tar mig från Knivsta till Upplands Väsby, försenat i vanlig ordning. Till min stora förvåning lyckas Upptåget dock jaga ikapp tiden och ta oss till Väsby lagom till pendeltågets avgång.
Pendeltåget ska, precis som varje morgon, ta mig till Stockholm Central. Jag sätter mig i vagnen och tänker "shit vad skönt, hade jag missat det här tåget hade jag ju fått vänta 15(!) minuter på nästa och då skulle jag komma försent". Bra jinx, André.
Plötsligt stannar tåget bara minuter efter avgång. Jag vet att vi är någonstans runt Norrviken, eller kanske till och med stationen efter. Jag har som vanligt ingen större koll då jag sitter i min egen värld och lyssnar på musik.
Efter ett tag inser jag att tåget inte faCkInG rör på sig. Jag tar av mig lurarna och hör föraren berätta, med en lite svängig svenska, "Vi står stilla på grund av en riven kontakt, jag återkommer med mer information". Jag misstänker väl att det har att göra med el-ledningen ovanför oss, och tänker inte mer på det. Samma meddelande från lokföraren repeteras ungefär 10 gånger på 25 minuter, sen blir det helt tyst en stund.
Tiden går och går och plötsligt har det gått 70 minuter. Under tiden som gått hade jag försökt underhålla mig själv genom att kolla på gamla serieavsnitt och en CS-film (rich.avi.wmv :D) på min mobiltelefon.
Tidtagaruret för hur länge vi stått still passerar 100 minuter, och plötsligt frågar de två medelålderskvinnorna snett framför mig om antingen jag eller den söta tjejen framför mig kan öppna fönstret. Som den panikdrabbade gentleman jag är drar jag ner fönstret på momangen.
Bara någon minut efter att fönstret är nere kommer det förbi ett tåg. Föraren i det passerande lokomotivet får för sig att tuta precis utanför vårt fönster, och både jag och den söta tjejen hoppar till. Vi får ögonkontakt, och hon börjar skratta. I samma veva börjar jag och medelålderskvinnorna kommunicera.
Jag försöker lätta stämningen med några av mina superhärliga skämt. Den ena av kvinnorna skrattar så hon gråter vid ett tillfälle när vi kommer fram till att jag är "fönsteransvarig" och borde kunna skicka en faktura till SL för mitt arbete. Dessutom skall vi berätta min heroiska fönsterinsats till all media. Tror hon är väldigt trött.
Till sist kommer någon form av ordningsvakt och smäller upp dörren till vår vagn och skriker "vi evakuerar barn och äldre först". Givetvis ställer sig hela vagnen upp, vi bor ju trots allt i Sverige. Eller ja, inte riktigt hela vagnen... båda medelålderskvinnorna ställer sig, men jag och den söta tjejen sitter kvar.
"Vi kommer aldrig komma av det här tåget" säger jag och hon skrattar nervöst. Jag fortsätter med skämtet "vi kanske borde vänta till att bli de sista som kliver av tåget, så vi blir huvudrollerna när boken kommer". Ett tämligen misslyckat skämt.
När vi efter ett tag äntligen kliver ner från stegen som tar oss från vagn till mark ser jag hur vi, på riktigt, varit mellan 70 och 100 meter från Norrvikens perrong hela tiden. Aningen irriterande, men lite komiskt ändå.
Här ser ni distansen från pendeltåget till Norrvikens perrong.
Ordningsvakt hjälper en man ner för stegen.
Efter att ha promenerat som myror på ett led fram till Norrvikens perrong står där mycket folk, och den söta tjejen försvinner in i vimlet. Ungefär 140 minuter efter att tåget till en början stannat får jag äntligen kliva ombord på pendeltåget som tar mig till stan. Den söta tjejen lär jag aldrig få träffa igen.
Fin.
Det hela börjar med att jag nästan försover mig, men som vanligt lyckas jag ändå kliva på Knivstas perrong med god tidsmarginal. Om morgonstressen inte räcker var Upptåget, tåget som tar mig från Knivsta till Upplands Väsby, försenat i vanlig ordning. Till min stora förvåning lyckas Upptåget dock jaga ikapp tiden och ta oss till Väsby lagom till pendeltågets avgång.
Pendeltåget ska, precis som varje morgon, ta mig till Stockholm Central. Jag sätter mig i vagnen och tänker "shit vad skönt, hade jag missat det här tåget hade jag ju fått vänta 15(!) minuter på nästa och då skulle jag komma försent". Bra jinx, André.
Plötsligt stannar tåget bara minuter efter avgång. Jag vet att vi är någonstans runt Norrviken, eller kanske till och med stationen efter. Jag har som vanligt ingen större koll då jag sitter i min egen värld och lyssnar på musik.
Efter ett tag inser jag att tåget inte faCkInG rör på sig. Jag tar av mig lurarna och hör föraren berätta, med en lite svängig svenska, "Vi står stilla på grund av en riven kontakt, jag återkommer med mer information". Jag misstänker väl att det har att göra med el-ledningen ovanför oss, och tänker inte mer på det. Samma meddelande från lokföraren repeteras ungefär 10 gånger på 25 minuter, sen blir det helt tyst en stund.
André Åkerblom @richforfreeSanningen är att vi inte ens har kommit till Norrviken än, som är stationen före Häggvik. Den toksöta tjejen framför mig är egentligen ingen viktig del i berättelsen då jag saknar både självförtroende och "game". I denna bok till blogginlägg kan vi dock säga att jag raggar sönder henne, bara för underhållningens skull.
Sitter fast på pendeln i... fan är jag? Häggvik typ? "Riven kontakt" är anledningen. Tur att Stockholms sötaste tjej sitter framför mig!
Tiden går och går och plötsligt har det gått 70 minuter. Under tiden som gått hade jag försökt underhålla mig själv genom att kolla på gamla serieavsnitt och en CS-film (rich.avi.wmv :D) på min mobiltelefon.
André Åkerblom @richforfreeJag är inte killen som tycker att det är bekvämt att vara inlåst, snarare tvärtom. Får ofta en liten panikartad känsla när jag till exempel flyger, men jag klarar av det ganska bra. Jag skulle dock kunna döda för att få öppna fönstret bredvid mig, men tåg åker förbi stup i minuten och tutar på arbetarna. Jag vill inte vara den som öppnar och irriterar folk. Att mannen bredvid mig sitter och är arg på sin iPad och rör sig hela tiden gör inte den stressframkallande situationen mycket bättre heller.
70 minuter efter att pendeln stannat sitter vi fortfarande kvar. Jag börjar få ont i bröstkorgen..
Tidtagaruret för hur länge vi stått still passerar 100 minuter, och plötsligt frågar de två medelålderskvinnorna snett framför mig om antingen jag eller den söta tjejen framför mig kan öppna fönstret. Som den panikdrabbade gentleman jag är drar jag ner fönstret på momangen.
Bara någon minut efter att fönstret är nere kommer det förbi ett tåg. Föraren i det passerande lokomotivet får för sig att tuta precis utanför vårt fönster, och både jag och den söta tjejen hoppar till. Vi får ögonkontakt, och hon börjar skratta. I samma veva börjar jag och medelålderskvinnorna kommunicera.
Jag försöker lätta stämningen med några av mina superhärliga skämt. Den ena av kvinnorna skrattar så hon gråter vid ett tillfälle när vi kommer fram till att jag är "fönsteransvarig" och borde kunna skicka en faktura till SL för mitt arbete. Dessutom skall vi berätta min heroiska fönsterinsats till all media. Tror hon är väldigt trött.
André Åkerblom @richforfreeDen söta tjejen ler allt mer och mer för varje dåliga, men underhållande, miniskämt som kommer ur min mun. Plötsligt är det inte så jobbigt att sitta där, speciellt när lokföraren tidigare sagt att vi skall evakuera tåget relativt snart.
Har börjat kommunicera med andra resenärer mest för att underhålla mig själv. Vi kom fram till att jag är fönster-ansvarig!
Till sist kommer någon form av ordningsvakt och smäller upp dörren till vår vagn och skriker "vi evakuerar barn och äldre först". Givetvis ställer sig hela vagnen upp, vi bor ju trots allt i Sverige. Eller ja, inte riktigt hela vagnen... båda medelålderskvinnorna ställer sig, men jag och den söta tjejen sitter kvar.
"Vi kommer aldrig komma av det här tåget" säger jag och hon skrattar nervöst. Jag fortsätter med skämtet "vi kanske borde vänta till att bli de sista som kliver av tåget, så vi blir huvudrollerna när boken kommer". Ett tämligen misslyckat skämt.
När vi efter ett tag äntligen kliver ner från stegen som tar oss från vagn till mark ser jag hur vi, på riktigt, varit mellan 70 och 100 meter från Norrvikens perrong hela tiden. Aningen irriterande, men lite komiskt ändå.
Här ser ni distansen från pendeltåget till Norrvikens perrong.
Ordningsvakt hjälper en man ner för stegen.
Efter att ha promenerat som myror på ett led fram till Norrvikens perrong står där mycket folk, och den söta tjejen försvinner in i vimlet. Ungefär 140 minuter efter att tåget till en början stannat får jag äntligen kliva ombord på pendeltåget som tar mig till stan. Den söta tjejen lär jag aldrig få träffa igen.
Fin.
