Jag har funderat på värdet av att lägga ner karriären när man är på topp; om det verkligen är det bästa sättet att "gå ut" eller om det bara är dumt. I detta blogginlägg skriver jag ner mina tankar, och jag vill redan nu varna för att innehållet kanske inte är alltför värdefullt. Ni kommer förmodligen inte få reda på någonting som ni inte redan visste, men ni är hjärtligt välkomna in i min hjärna och dissekera ämnet med mig!
Just nu spelas tonerna av Sebastian Ingrossos senaste hit "Reload" i mina öron. För er som inte vet detta var Ingrosso en av de tre medlemmarna i Swedish House Mafia, den svenska house-trion som tog världen med storm för att sedan lägga ner i sitt essä.
Detta är anledningen till att jag skriver detta blogginlägg. Ingrossos nya hit fick mig att fundera på "Mafian" och vilka andra som självmant valt att lägga ner när de varit på topp, hur få det faktiskt är. En stor fråga är även om det är värt det.
För att inte uttråka er med skådespelare och musiker kan jag säga att jag funderade på det inom esporten. Främst Counter-Strike då det är den scen jag kan bäst. Efter att ha funderat noggrant kommer jag bara på en spelare som man skulle kunna peka på och säga: "Han, han lade verkligen ner när han var på toppen". Kan ni gissa vem jag tänker på? En ledtråd: Han är från Skåne, men många tror att han är från Göteborg.
Rasmus "Gux" Ståhl är den enda jag kan komma på. Att han lade av när han var i sin absolut bästa form kanske är en överdrift. Många skulle väl påstå att 2009 var året då Lundapågen var som bäst, men man får inte glömma hur han avslutade sin karriär. Hans fnatic hade fått en lite knackig start på 2012, trots att året innan avslutats på bästa möjliga sätt med en vinst på DreamHack Winter. När man åkte till Copenhagen Games släppte allting, och efter segern nere i den danska huvudstaden kom bättre placeringar för fnatic. Man tappade två raka finaler till SK Gaming, men på DreamHack Summer 2012 knep man både guldet i E-Sport SM 2011/12 och DH:s main-turnering.
Efter framgångarna på DreamHack offentliggjorde Rasmus sin CS-pensionering. Kort därefter visade det sig att han blev Jönköping-turneringens mest värdefulla spelare med toppad statistik på hela sex punkter. Han blev även framröstad till att vara en del av turneringens hypotetiska All Star-femma.
Det allra finaste med Guxs avslutning var att han inte kände "nu är jag färdig" efter att ha vunnit dubbelt guld på DreamHack. Faktum är att han redan under Copenhagen Games, innan lyckan vänt för hans fnatic, berättade för mig att han planerat att lägga bössan på hyllan efter DreamHack Summer. Att han då gav allt under sin sista period och trots framgångarna höll sig till sin plan tycker jag är värt att anmärka än en gång.
Men hur värdefullt är det egentligen att sluta när man är på toppen? Jag hade en kort diskussion om just detta med en svensk esport-profil på DreamHack Summer 2013. En av meningarna som kom från denne var att det är en svensk klyscha att sluta på topp, om jag tolkade hans ord rätt. Efter vidare omtanke kan jag nog hålla med.
Jag har tidigare tänkt att det är sjukt ärorikt att sluta på topp. Dock har jag nu insett att det är ganska oklokt att lägga ner bara för att det går som bäst, för det finns egentligen ingenting som säger att det inte kan bli bättre. Det känns som att det är mer tillfällighet än skicklighet att lyckas finna en anledning att sluta när man faktiskt är på topp. I slutet på några av tidernas bästa CS-spelares karriärer, ta Emil "HeatoN" Christensen och Patrik "cArn" Sättermon som två exempel, var det många som ansåg att de mjölkade den till den sista droppen. Trots detta är det ingenting man tänker på i dagsläget. Det man tänker på är framgångarna, inte motgångarna.
cArn sitter bakom Gux under hans sista turnering som spelare.
Nu hade ju Gux en anledning att sluta, han kände sig färdig och jag tror inte att han ångrar sitt val att pensionera sig från Counter-Strike. Klassikern är ju dock att folk ångrar saker de inte gjorde snarare än saker de misslyckades med. Av den anledningen tror jag inte att vi kommer få se alltför många spelare hoppa av när det går som bäst framöver.
Det finns egentligen inget större syfte med detta blogginlägg mer än att jag gav både er och mig själv möjligheten att vandra omkring i mina tankar. Jag kan dock avsluta med en liten frågeställning:
Hade du föredragit att sluta på topp (utan att egentligen ha någon grund för att det inte kan bli ännu bättre) eller hade du fortsatt så länge du hade drivet för det, trots att du riskerar att bli en så kallad "mjölkare"?
Jag är för övrigt medveten om att Swedish House Mafia lade ner gruppen för att de kände att de var tvungna att välja mellan SHM eller sina solokarriärer. Jag vet även att alla är framgångsrika på egen hand. Därför är det svårt att jämföra just SHM med resten av texten, men jag ville bara dela med mig om vad som triggade tanken.
Just nu spelas tonerna av Sebastian Ingrossos senaste hit "Reload" i mina öron. För er som inte vet detta var Ingrosso en av de tre medlemmarna i Swedish House Mafia, den svenska house-trion som tog världen med storm för att sedan lägga ner i sitt essä.
Detta är anledningen till att jag skriver detta blogginlägg. Ingrossos nya hit fick mig att fundera på "Mafian" och vilka andra som självmant valt att lägga ner när de varit på topp, hur få det faktiskt är. En stor fråga är även om det är värt det.
För att inte uttråka er med skådespelare och musiker kan jag säga att jag funderade på det inom esporten. Främst Counter-Strike då det är den scen jag kan bäst. Efter att ha funderat noggrant kommer jag bara på en spelare som man skulle kunna peka på och säga: "Han, han lade verkligen ner när han var på toppen". Kan ni gissa vem jag tänker på? En ledtråd: Han är från Skåne, men många tror att han är från Göteborg.
Rasmus "Gux" Ståhl är den enda jag kan komma på. Att han lade av när han var i sin absolut bästa form kanske är en överdrift. Många skulle väl påstå att 2009 var året då Lundapågen var som bäst, men man får inte glömma hur han avslutade sin karriär. Hans fnatic hade fått en lite knackig start på 2012, trots att året innan avslutats på bästa möjliga sätt med en vinst på DreamHack Winter. När man åkte till Copenhagen Games släppte allting, och efter segern nere i den danska huvudstaden kom bättre placeringar för fnatic. Man tappade två raka finaler till SK Gaming, men på DreamHack Summer 2012 knep man både guldet i E-Sport SM 2011/12 och DH:s main-turnering.
Efter framgångarna på DreamHack offentliggjorde Rasmus sin CS-pensionering. Kort därefter visade det sig att han blev Jönköping-turneringens mest värdefulla spelare med toppad statistik på hela sex punkter. Han blev även framröstad till att vara en del av turneringens hypotetiska All Star-femma.
Det allra finaste med Guxs avslutning var att han inte kände "nu är jag färdig" efter att ha vunnit dubbelt guld på DreamHack. Faktum är att han redan under Copenhagen Games, innan lyckan vänt för hans fnatic, berättade för mig att han planerat att lägga bössan på hyllan efter DreamHack Summer. Att han då gav allt under sin sista period och trots framgångarna höll sig till sin plan tycker jag är värt att anmärka än en gång.
Men hur värdefullt är det egentligen att sluta när man är på toppen? Jag hade en kort diskussion om just detta med en svensk esport-profil på DreamHack Summer 2013. En av meningarna som kom från denne var att det är en svensk klyscha att sluta på topp, om jag tolkade hans ord rätt. Efter vidare omtanke kan jag nog hålla med.
Jag har tidigare tänkt att det är sjukt ärorikt att sluta på topp. Dock har jag nu insett att det är ganska oklokt att lägga ner bara för att det går som bäst, för det finns egentligen ingenting som säger att det inte kan bli bättre. Det känns som att det är mer tillfällighet än skicklighet att lyckas finna en anledning att sluta när man faktiskt är på topp. I slutet på några av tidernas bästa CS-spelares karriärer, ta Emil "HeatoN" Christensen och Patrik "cArn" Sättermon som två exempel, var det många som ansåg att de mjölkade den till den sista droppen. Trots detta är det ingenting man tänker på i dagsläget. Det man tänker på är framgångarna, inte motgångarna.
cArn sitter bakom Gux under hans sista turnering som spelare.
Nu hade ju Gux en anledning att sluta, han kände sig färdig och jag tror inte att han ångrar sitt val att pensionera sig från Counter-Strike. Klassikern är ju dock att folk ångrar saker de inte gjorde snarare än saker de misslyckades med. Av den anledningen tror jag inte att vi kommer få se alltför många spelare hoppa av när det går som bäst framöver.
Det finns egentligen inget större syfte med detta blogginlägg mer än att jag gav både er och mig själv möjligheten att vandra omkring i mina tankar. Jag kan dock avsluta med en liten frågeställning:
Hade du föredragit att sluta på topp (utan att egentligen ha någon grund för att det inte kan bli ännu bättre) eller hade du fortsatt så länge du hade drivet för det, trots att du riskerar att bli en så kallad "mjölkare"?
Jag är för övrigt medveten om att Swedish House Mafia lade ner gruppen för att de kände att de var tvungna att välja mellan SHM eller sina solokarriärer. Jag vet även att alla är framgångsrika på egen hand. Därför är det svårt att jämföra just SHM med resten av texten, men jag ville bara dela med mig om vad som triggade tanken.
