Då min blogg stått lite ouppdaterad på senare tid tänkte jag berätta om den förmodligen konstigaste upplevelsen jag någonsin varit med om, som inträffade under söndagmorgonen på vägen hem från en stökig utekväll.

Det var jag, min kära vän Jenny, p0ntus, zetex, JoeAWESOME, samot, Rematch-Yulia och ett par andra glada ansikten som var ute på en krog på Östermalm för att hålla vår älskade vänskap intakt. Huvudpersoner i denna story är dock bara jag och Jenny, som drev iväg från umgänget under småtimmarna.

När vi, tidigt på morgonen, skulle bege oss hemåt gick vi ner för att ta tunnelbanan från Östermalm. Den var, till skillnad från vad man är van vid, näst intill helt ödelagd. Medan vi tog vår lilla promenad mot spärrarna kom det fram en person till oss. En till synes helt vanlig kille i 25-30-årsåldern. Ingenting sades, han bara stirrade blint och följde oss.

Som den paranoida byfånen jag är var min första tanke att vi skulle bli rånade. Dock fortsatte han, ensam, bara följa oss framifrån. När vi väl kom fram till spärrarna började han "blocka" spärren för mig, som alltså hade lite bråttom till tunnelbanan.

Jag bad honom vänligt flytta på sig, och jag frågade om jag kunde hjälpa honom med något. Han svarade med ett mummel som var svårare att tyda än om jag skulle ha en konversation med en dammsugare. Jag ignorerade det och trängde mig förbi och gick igenom spärrarna.

För er som inte varit nere i Stureplans-sidan av Östermalms tunnelbana kan jag berätta att man måste åka en väldigt hög/lång rulltrappa för att komma ner till perrongerna. Denna färd ville jag inte dela med den mystiske mannen, så jag bad honom, med en relativt vänlig ton, att sluta förfölja oss. Då började han ta mig på axeln, men jag knuffade bort honom då man aldrig vet när man kan bli "shankad" i Stockholms innerstad klockan 7 en söndagmorgon.

Jenny ropade då att vi hade lite bråttom till tunnelbanan, så jag ställde mig i rulltrappan, mot min vilja egentligen, för att färdas ner. Den mystiske mannen följde efter, och jag var lite rädd att han skulle knuffa ner mig för trappan så jag klamrade mig fast i räcket som om den vore Titanics akter. Jag höll ögonkontakten med den mystiske mannen och frågade honom vad han ville.

Då böjer han sig fram mot mig för att säga något som lägger på twisten på hela berättelsen.

Här kommer det sjuka som gör denna text läsvärd. Jag kan redan nu säga att jag absolut inte hittar på någonting av vad jag skrivit i denna text.

"Jag har ett mission", var orden som kom från hans mun varpå han sedan gick förbi mig i rulltrappan, lade sin mage över räcket för att sedan kasta sig handlöst ner för rulltrappan och tumla ner till botten av den.

Jag och Jenny fick snabbt ögonkontakt när han slängde sig ner, och jag vet inte riktigt hur man skall beskriva våra ansiktsuttryck. Tänk er en cocktail på rädsla, förvåning, tomhet, skadeglädje och lite, lite upphetsning.

När han hade landat, och tappat hälften av sina kläder i kullerbyttorna på vägen ner, ställde han sig upp och gick vidare. Mer av honom såg vi aldrig.

tl;dr
Snubbe agerade konstigt. Vi trodde vi skulle dö. Snubben kastade sig ner för en rulltrappa och drog därifrån.

Där har ni min extremt bisarra upplevelse som gör att jag aldrig någonsin vill åka in till Stockholm igen. Har ni varit med om något liknande? Vad är det konstigaste ni någonsin varit med om? Berätta!