Har ni någon gång börjat skratta/fnittra i en situation där detta beteende ses som högst opassande? T.ex. under "tysta minuten" eller på en begravning. Dela med er av era erfarenheter!

En gång under de senare åren på högstadiet hade våran klass besök av några CP-skadade ungar som, om jag minns rätt, skulle komma dit för att prata om fördomar och sådant mot deras "folk". Det CP:et som pratade var iofs ganska normal, det gick och förstå vad hon sade och så vidare även om hon såg lite lustig ut. Men mitt under lektionen så satte sig ett annat litet CP, som var mycket fulare och var den enda som inte pratade, på golvet. Efter att han hade suttit där ett tag fick han för sig att ta ordet. Men han kunde liksom inte prata, han sa typ ett ord för att sedan utbrista: UGÄÄWAAH! ashögt och sedan avsluta med en lång suck. Då började jag asgarva, och det var tydligen endast jag som tyckte detta var riktigt "hilarious". Jag försökte självklart få det att se ut som att kompisen bredvid hade gjort något roligt och att det var det jag skrattade åt när min arga lärare och diverse pluggisar längre fram stirrade på mig. Resten av lektionen satt jag med händerna i pannan, stirrandes ner i bordet för att hantera efterföljande fnitterattacker.

Var förstås lite pinsamt eftersom jag egentligen inte har särskillt mycket emot efterblivna.

Tja