Jag skriver denn tråd för att få rensa mina tankar, ni får uppfatta denna tråd hur ni vill, jag gör detta i syfte att få rensa tankar genom att skriva av mig lite, och Fragbite kändes som ett ställe, där jag vet att man får någon sorts respons iallafall.


Jag är en kille på 16 år, går första året på Barn och Fritidprogrammet, och har dom senaste åren från och till haft det relativt svårt socialt.

När jag började 2an(grundskolan), så vart jag genast utsatt i klassen för att vara 'tjock' och blev utfryst redan då, vid det tillfället bodde jag i STHLM, jag bodde där tills jag gick ut 5an, sedan flyttade vi norrut, där jag började 6an.

Det var nog det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. När jag började där, kom jag från STHLM, och för norrlänningarna där var det tydligen jättefel, blev utsatt direkt, blev fysiskt och psykiskt mobbad, jag blev slagen, kallad det mesta, utfryst helt enkelt.

Jag trodde det skulle gå över med tiden, jag hade en stor passion för en viss sport, som jag inte tänker nämna, för personliga skäl.


Varje dag jag gick till skolan började det ungefär såhär : Jag kom in i klassrummet "titta nu kommer fettot från Stockholm", restena av klassen skrattade, lärarna brukade också lägga in ett skratt, vilket verkligen sved innerst inne.

Inne i klassrummet hade vi bestämda platser, men mina bordskompisar ville inte synas med mig, så dom flyttade sina bänkar till andra, så jag satt ensam i ett hörn av klassrummet.

När äntligen rasten kom, så gick det inte lång stund innan det kom fram ett tiotal personer och började kalla mig saker, och när jag sa ifrån brukade det sluta med ett slag i huvudet från 2-3 st.

Sådär fortsatte på ett ungefär hela 6an, dagarna gick och sommarlovet kom då jag äntligen kunde stänga in mig på mitt rum och inte gå ut så ofta, ibland för att sporta, men inte så ofta, hade inga riktiga kompisar, jag trodde jag hade några ibland, men dom utnyttjade mig bara.


När sommarlovet var över skulle jag börja 7an, och jag hoppades verkligen att allt skulle vara över, men ack inte, jag hamnade med 2 st från min klass i 6an, som genast spred allt om mig till hela skolan, och efter en månad satt jag i samma sits, blev misshandlad så hårt en gång att jag hamnade på sjukhus, och kom inte på skolan på några dagar.

Jag grät mig till sömns nästan varje kväll, jag vågade inget säga till någon, inte ens mina föräldrar, lärarna märkte att jag var utsatt och frågade hur det var, så jag berättade hur det låg till, men dom gjorde absolut ingenting åt saken, och jag fortsatte att vara utsatt.

Jag minns speciellt en händelse på jullovet, då jag satt med en kniv mot min hals och ett skrivet brev, jag var stenhårt seriöst att ta livet av mig, och jag skar mig i halsen, men jag backade ur, med ett skärsår på halsen, jag sa att jag ramlade mot ett bord till mina föräldrar, och fick plåstras om lite.

Efter ett tag tog det en annan vändning, och jag bestämde mig för att inte tåla allt, så jag gav igen, brutalt. Kom det någon och skulle slå mig, så praktiskt taget slog jag sönder skiten ur dom, och jag kände mig inte till mods med detta, men iallafall slutade dom slå mig. Den psykiska mobbningen fortsatte dock, men jag bestämde mig för att totalt ignorera alla som ville mig något annat än gott, jag gick med huvudet högt på skolan och sa inte ett ord till dom som ville sänka mig, efter ca ett år i början av 8an efter ett otroligt skönt sommarlov var allt över, jag kom tillbaka och jag skapade nya vänner både genom min sport, som jag nu är med i landslaget i.

8an och 9an, var en dröm för mig, 4 st av dom som mobbade mig som värst, flyttade eller hoppade av skolan efter 9an.

Jag förälskade mig också i en tjej, som hjälpte mig genom allt det svåra, vi var tillsammans i 1 år, helt underbart var det till och från, men nu är det som sagt över.



Jag är bara less på allt vad mobbning är, men jag vet att dom som håller på i min klass är ett par omogna människor, som inte klarat växa upp och betee sig som normalt.

Jag tänker inte låta mig sänkas av dom, och jag skänker bara en tanke till alla dom som är utsatta att inte låta sig bli förnedrade, det är oftast dom som mobbar som är så svaga inuti att dom måste ge sig på någon annan för att bli tillfredsställ med sig själv.


Och mobbing ger men för livet, jag har fortfarande ett dåligt självförtroende men det byggs på för var dag, mycket tack vare mina kompisar, och den tiden jag tillbringade med mitt Ex.


Tack, ni som inte tycker detta är en "värd" tråd, kan ju alltid trycka på bakåt pilen, eller krysset längst upp i Internet Explorer förnstret.