Jag tar mer än gärna kritik men då ska den vara motiverad. Onödiga kommentarer ignoreras så lägg inte ner tid. Det här är första stycket. Långt ifrån klar.


Just idag var det fint väder. Strävades genom gamla stan sågs folk överallt. Dom flesta verkade faktiskt lyckliga .Jag stod så nära samhället, så nära civiliserade människor, men var ändå så långt utanför. Tjugo år senare från födseln slår mig tanken fortfarande; varför i helvete det blev så här? Jag hade blivit erbjuden vidöppna mål men aldrig kommit till skott. Philip som nu var en vuxen människa hade redan sabbat allt. Det var för sent för att vända tillbaks. Han var fast. Fast för evigt.


Han hade tagit första steget in på en mörk stig redan när han blazade sin första spliff med Hassan bakom fritidsgården i nian. En tom, förvirrad tonåring som vill fylla upp sig själv. Det var ett lätt offer för det kemiska. Att ett enda val kunde leda till misär inser ingen vid första gången. Det inser inte kärringarna på soc heller. Han var så satans trött på att bli upphängd med deras prat. Dom förstår ingenting, för dom har inte varit i paradiset. Dom har svävat igenom den dystra, trista vardagen hela deras liv. Usch, han rös bara vid tanken. Att ens föreställa sig ett sådant liv var omöjligt. Det var så länge sen han besökte verkligheten. Han var rädd för verkligen, för han visste att döden skulle knacka på om han befann sig i dess existens för länge.


Dom senaste åren hade han levt i sin bubbla. Philip hade lyckats bygga upp den så fint. Där fanns allt man kan önska sig. Total eurofi, kärlek, energi, tillfredställelse. Komplett nirvana med andra ord. Däremot var den otroligt skör. Den spräcktes utan pengar.


Det gällde hela tiden att hålla sig stabil. Bara han hade cashen i fickan så var det lugnt. Finansiera det fick han göra vardagligen. Det var inget roligt jobb, men när han fick sin sil så var all möda alltid värd. Vem brydde sig då egentligen. Redan när han tog emot sin kabbe av Micke. Sunkiga Micke som alltid hade grejer. Då löste det sig. Han blev så mäktig. Han var totalt förlorad i heroinets händer. Det räckte med att de gula, underbara kristallerna bemötta hans ögon för att den pirrande känslan skulle väckas. Längtan till att gosa in sig i ruset var enorm. Veta vad han skulle bemötas av läckte upprivna sår. De var det finaste som fanns. Att bara slumra in en silkeslen varm sömn vilandes på moln.


Innerst inne visste han att allting handlade om självbedrägeri. Det var hans manipulerande sinne som byggde kraften till att kunna genomlida den ångestfyllda stormen som kom på köpet.