1
Krönika om en CS-fantast's djupdykn
Postat av Sgt. Meatrose den 11 Januari 2006, 01:16
117 kommentarer · 187 träffar
Hej alla!
Som en del av er säkert minns så sade jag för en tid sedan att en polare till mig hade givit mig möjligheten att testa World of Warcraft under 10 dagar utan att behöva betala något. Jag var inte speciellt sugen, inte minst med tanke på allt negativt som jag själv skrivit angående det aktuella spelet, och jag hade hela tiden sagt till min polare att CS var det enda för mig.
Den här krönikan riktar sig väl främst till de som gillar spelet World of Warcraft, samt till inbitna CS-spelare (som jag) som kanske vill se vad just en inbiten CS-spelare nu tycker om sitt första möte med detta hypade spel. Jag hävdar inte att jag är en bra skribent, men uttrycka mig kan jag, och de som känner sig manade att läsa får gärna göra det. Dock antar jag att texten kommer bli förhållandevis lång, men är man intresserad så ser jag inget problem i att läsa en lång tråd... framförallt inte när det rör sig om ren "artikel-läsning" och inte en tråd där Domarn^ pratar av sig. ^^
-Till själva krönikan-
Nu när min polare hade skaffat fram ett gratiskonto som gällde i tio dagar och tryckte ner det i min hals lagom till jullovet så kunde jag ju inte direkt dissa honom. Han är ju ändå min polare, och jag VET hur gärna han vill att jag börjar spela WoW med honom. Och så fick det bli. Vi skulle tillsammans gå och se på King Kong, och innan bion svepte han förbi min lägenhet för att plocka upp mig. Vi skulle laga lite middag och kanske se en rulle hemma hos mig innan vi begav oss till Heron City i Stockholm för att se Peter Jacksons senaste alster. Hur som helst... han hade med sig spelet och gäst-kontot varpå WoW installerades på min CS-tweakade burk och ett account skapades samtidigt som min LG-läsare febrilt knackade in den stora aplikationen på hårddisken. Jag minns själv exakt hur jag kände mig, och jag var ganska skeptisk... framförallt när vi började leta efter modds och dylikt.
Jag beslöt mig för att skita högaktningsfullt i alla modds och bara börja spela spelet... för kontot skulle ju bara gälla i 10 dagar. Hur viktigt kan det vara med modds? Installationen slutfördes och jag skapade en karaktär –> En Human Warrior fick det bli på Twilight's Hammer - en server som ganska många svenskar spelar på. Min polare spelar själv där med alla sina lvl 60-karaktärer och det föll sig naturligt att skapa karaktären där. När jag skapade en så kallad warrior så var det tänkt att min polare skulle skapa en ny karaktär, nämligen en Human Priest, då de tydligen lämpar sig alldeles utmärkt med Warriors.
Vi drog iväg och njöt av filmen, som för övrigt föll mig i smaken... om man bortser från de små partierna när man verkligen märkte att en amerikansk regissör låg bakom det hela. Ge mig ingen skit om att PJ inte är från USA, för det vet jag, men jag menar att han i allra högsta grad är en amerikaniserad människa, och det märks i scener från såväl King Kong som Sagan om Ringen-filmerna. Observera att jag inte snackar skit om ovan nämnda filmer... jag gillade ju dem alla, eller hur? =)
Hur som helst... efter bion så droppade polaren av mig vid min lya, och jag sa lite skämtsamt att jag skulle gå in och "questa" lite... ett uttryck som jag hört honom använda sig av. Efter att ha pissat ur mig bio-läsken och lagt telefonen på laddning så knäppte jag i vanlig ordning på datorn och nötte lite CSDM. Efter att ha lessnat på dåligt aimande motstånd (som vanligt) så stängde jag ner, och då såg jag WoW-ikonen ligga synlig på snabbmenyn under startknappen i Windows. Jag tänkte efter en stund, men beslöt mig sedan för att connecta... "det är ju ändå lov, och jag känner mig pigg och har inget bättre för mig"... ungefär så gick tankegången.
Jag connectade för första gången i mitt liv till World of Warcraft. (Om man bortser från den lilla stund jag spenderade vid den Koreanska betaversionen... även den med våld tvångsinstallerad av min polare)
Jag hamnade i en del av den stora världen Azeroth (jo, jag är inte total nybörjare när det gäller Warcraft... jag har hört till de tio bästa i världen i realtids-strategi och har lirat de tidigare RTS-spelen). Mitt i skogen var jag, och jag såg flera spelare på samma nivå runt omkring mig. Jag tryckte instinktivt på "M" vilket brukar vara ett kortkommando i spel för att ta fram kartan, och kunde direkt konstatera att jag befann mig i en liten håla som hette Northshire. Skepsisen spred sig bokstavligen i kroppen när en kvinnlig karaktär busvisslade på mig och började dansa förföriskt. Jag tänkte ungefär att "Vad i helvette är detta? Ett virtuellt lunarstorm?" men beslöt mig ändå för att utforska interfacet i spelet. Efter en stunds klickande så började jag röra mig i den lilla byn och hittade snabbt en schnubbe med ett gulfärgat utropstecken över sig. "Vad i helvette vill han då?", tänkte jag och gick dit. Jag fick då mitt livs första quest, och efter lite läsande drog jag iväg för att försöka rädda dagen i Northshire. Vill minnas att jag skulle prata med folk och dräpa lite vargar som terroriserade byn med små räder från den närliggande skogen.
Så hamnade jag i min första strid i World of Warcraft, och som en inbiten CS-spelare fick jag ju mig en liten tankeställare. Precis ingenting var som jag var van vid. Allt jag behövde göra var att högerklicka på varg-skrället, varpå min Warrior - som för övrigt går under namnet Meatrose - började hacka på fanskapet. Vargen dog och jag hade vunnit den första sammandrabbningen med de så kallade "mobsen" i Azeroth. Jag kände i princip att detta inte var någonting för mig, då jag bara var van vid strider som innefattar personliga reflexer, aim och... tja, personliga skills i allmänhet. Efter att ha gjort det jag skulle återvände jag och completade questet och insåg till mitt förtret att jag på något sätt fylldes med en skön känsla. Jag förträngde den, men åtog mig nya quests och började intensivt läsa handlingen i spelet, samt använda mig av kartan för navigering. Den lilla hålan började tamejfan tilltala mig mer och mer.
Helt plötsligt klickade det till i mitt Plantronics-headset, och det dök upp lite rosa text i chattfönstret. Det kom från en person som gick under namnet "Healix" och han undrade hur det gick med questandet. Jag insåg att det var min polare, och kunde till mitt förtret inte komma på hur jag skulle göra för att svara honom. Han insåg mitt dilemma och skrev till mig hur jag skulle göra, och han förklarade i allmänhet hur jag skulle beté mig i olika situationer, samt hur allt fungerade. Vi började questa tillsammans.
Helt plötligt, när vi höll på med ett "quest", så hörde jag en ljudstöt och såg hur min karaktär omgavs av ett sken. "Gratz ;-)" dök upp i chatfönstret från min polare, och han förklarade att jag hade fått en level-up. Diablo-van som jag var började jag leta efter röda symboler och ville uppgradera min karaktär så att säga. Min polare förklarade att jag fick ge mig till tåls i-och-med att mina attribut steg en aning rent automatiskt, samt vänta tills dess att jag var level 10 med att börja modda själv med allt som hör en level-up till.
Jag blev hela tiden mer och mer sporrad, och jag ville mer och mer nå målet att få "modda mig själv" i och med level 10.
Efter ett tag var det dags att gå till den majestätiska staden Stormwind. Jag visste inte vad jag hade att vänta mig, men när vi kom dit kom jag på mig själv med att i princip gapa med öppen mun. Staden var i mina ögon enorm, och en fullkomligt majestätisk känsla infann sig i min bröstkorg. Jag kände för första gången att jag var en del av något stort... av en levande värld som ständigt påverkar "medmänniskorna"... trots att jag kanske råkar vara utloggad från servern när någon "thing of importance" händer. På vägen in beskådade jag de majestätiska statyerna som gestaltade de andra allierade raserna som ingår i "The Alliance" och fördes sedan av min polare in i staden där vi uträttade det vi skulle.
När vi lämnade staden märkte jag motvilligt att jag bara ville tillbaka för att utforska resten av det hela. Men... quests väntade enligt min polare.
Min första speldag i World of Warcraft hade resulterat i flera saker. Jag hade redan lärt mig många av de uttryck som man som WoW-spelare använder sig av. Jag hade börjat känna mig som hemma i "The Elwynn Forrest" som landskapet man startar i som "Human" kallas, och framförallt... jag hade börjat bry mig om min karaktär som om det vore en förlängning av mig själv, och trots att jag skrämdes lite av det så kunde jag inte sticka under stolen med att jag samtidigt gillade det. När jag loggade av efter min första session så var jag en Human Warrior av level 12... en del av alliansen i realmet "Twilight's Hammer". Det hade börjat ljusna utanför vardagsrums-fönstret, och brevbäraren hade under sin grynings-runda hunnit droppa posten i min brevlåda för flera timmar sedan.
-Äventyret i Azeroth fortsätter-
Allt eftersom dagarna gick så blev jag mer och mer glad i spelet. När jag kom hem från mina polare eller från gymmet så lagade jag middag (de dagar jag inte käkade hos andra naturligtvis), åt medans jag kollade på lite TV, löste lite differential-ekvationer och räknade lite induktionssatser och gränsvärden, men kopplade sedan direkt upp mig på servern (mitt "Realm") Twilight's Hammer. Jag spelade dagligen med min polare, och min karaktär steg sakteliga i graderna. Jag insåg snabbt vilken otrolig skillnad det var att levla från exempelvis level 15 till 16 i jämförelse med att levla från level 3 till 4. Mycket mer Experience-points krävs - XP. Det tog längre och längre tid mellan mina level-ups, men det gjorde dem bara än mer åtråvärda. Jag och min polare hade skitkul, och jag fick se mer och mer av den enorma - och då menar jag ENORMA värld - som Blizzard har skapat.
Rätt som det var så märkte jag efter att ha varit på jobbet att mina tio dagar var slut. Jag tänkte direkt på de saker som jag hade lovat här på fragbite... nämligen att göra dessa tio dagar till en liten WoW-krönika "ur en CS-fantast's ögon". Jag hade lovat att skriva en krönika där jag behandlade denna prövoperiod. Jag hade satt upp en mål för det då okända spelet World of Warcraft. Spelets uppgift var att få mig som inbiten CS-spelare/WoW-skeptiker att efter de tio dagarna köpa en fullversion av spelet och låsa upp mitt konto så att jag blev en fullvärdig medlem. Jag hade i skrivande stund inte för mitt liv trott att spelet skulle lyckas med detta. Lyckades det? Tja... det tog ungefär 20 minuter innan jag i rask takt begav mig till närliggande Power-butik och köpte fullversionen av spelet, där en månads spelande ingick.
Så... om man ska ta och följa upp på det jag uttalade mig om då jag först lovade en liten krönika, så får det väl bli som så... "World of Warcraft vs Sgt. Meatrose - 1-0". Jag är i dagsläget en fullvärdig medlem som spenderar tid i Azeroth dagligen. Jag har tidigare varit en person som i brist på pracc har connectat till CSDM eller dylikt dagligen, men nu har all min tid lagts på WoW. Jag spelade CS idag, och insåg snabbt att det är ett genialt spel, och det kan i princip inte göras bättre än vad det är. Dock så har jag insett att CS skiljer sig helt enormt från WoW. Det kan tyckas jääävligt naturligt då det är två helt olika spel. MEN... det jag menar är att då CS kräver att jag har polare att lira pracc med (jag pallar inte med public) så fungerar WoW bra utan min polare... även om det naturligtvis är fruktansvärt mycket roligare när han är med. I WoW lever hela den värld som jag numera är en del av, och det finns gott om folk att "questa med" genom att bilda små tillfälliga "partys" med. CS kommer aldrig försvinna ur mitt liv, men World of Warcraft har onekligen rört om i den gryta som den tid jag spenderar framför datorn utgör.
Till er WoW-spelare: Jag har nu insett vad ni har pratat om hela tiden. Jag känner mig som en del av det hela, och har lärt mig älska spelet för vad det är - ett stort äventyr där man utvecklas genom sin karaktär, som i sig kan ses som en "förlängning" av sig själv. Jag är inte längre en skeptiker, utan en person som totalt fascineras av det som Blizzard har byggt upp, och som ständigt strävar efter att sätta MIN prägel på den värld som Azeroth och Kalimdor utgör.
Till er CS-spelare: Jag ska inte försöka få er att gå över till WoW från CS. Att överge CS känns som ett dumt val då det är ett helt fantastiskt spel där man själv utvecklas som PERSON, inte som spel-karaktär. Dock så kan man, som jag, spendera lite tid med både och. Fram tills idag har jag bara spelat WoW efter det att spelet installerades på min dator, men efter att ha spelat CS för en stund sedan så insåg jag att jag vill lägga tid på båda spelen. Man kan kombinera den tid man spenderar framför datorn. Om man nu har avlagt tid för att sitta vid datorn, och CS-polarna inte är online, eller man kan kanske inte få ihop till en vettig pracc (5on5)... då finns Azeroth och Kalimdor där... en hel värld som lever, frodas samt utvecklas vare sig du är där eller inte. Efter att ha börjat med spelet så vill man på något sätt vara en del i det hela. Jag tror inte att det finns många personer här på forumet som med rent samvete kan hävda att de är större skeptiker till WoW än vad jag var. Det borde om något peka på att det finns någon för alla i den värld som Blizzard har skapat åt oss. Ta chansen att pröva på World of Warcraft - det är inte så jävla dyrt när allt kommer omkring. Jag som snusare insåg raskt att den summa jag lägger på snus varje månad överskrider min WoW-subscription med hästlängder. Det finns många vardagliga utgifter som är förströelse-utgifter och som man, vid taskig ekonomi, kan värdera och reglera. Jag trodde länge att WoW inte skulle vara värt pengarna, men jag hade fruktansvärt fel.
Jag ser mig fortfarande som en CS-spelare, men de tillfällen som jag numer slår mig ner framför datorn innebär nuförtiden inte n00b-public eller CSDM då polarna inte är online, utan en trip till The World of Warcraft. Jag känner mig som en vinnare, trots faktumet att ungefär 12 dollar försvinner från mitt konto varje månad. Det är ju trots allt en summa som kan jämställas med två pizzor eller två McDonald's-besök i månaden, och det är EGENTLIGEN inte mycket för någon... i princip.
Så, för att summera denna lilla (egentligen stora) krönika så får jag väl säga att World of Warcraft lyckades med det mål som jag själv satte upp för spelet då jag för mitt liv inte kunde tro att det skulle lyckas, nämligen att göra mig till en subscriber/fullvärdig medlem. Spelet var så mycket mer än det jag förväntade mig, och jag tror att i princip alla av er som har orkat läsa så här långt och som inte ännu har börjat spela WoW har MINST en mer eller mindre nära polare som spelar regelbundet. Ta chansen och börja spela med honom eller henne. Jag kan som tidigare jätte-skeptiker LOVA att ni inte kommer ångra er... om ni bara ger spelet en ärlig chans - som jag gjorde.
Jag avslutar nu den här krönikan (men naturligtvis inte tråden)... inte som en ren CS-spelare eller som en ren WoW-spelare, utan som en person som insett att man KAN få det bästa av två världar. Som avslutning kan jag väl helt enkelt avslöja hur långt jag har kommit som karaktär i spelet samt på vilken tid. Jag är numer Private Meatrose - en Human Warrior av level 34 på Twilight's Hammer. Jag installerade spelet i mellandagarna efter jul. Ni som själva spelar spelet förstår nu ungefär hur mycket tid jag har lagt på spelet för att uppnå min level på den korta tidsperioden, och jag känner väl helt enkelt inte för att kommentera det mer än så i dagsläget. ;-)
Så... där har ni min lilla krönika som jag utlovade. Hoppas bara att någon orkar läsa hela, inte minst då den delger hur tankegångarna har fortskridit för en person som (innan han testade spelet) hatade det och var så pass skeptisk att han lovade folk till höger och vänster att han inte skulle köpa fullversionen efter testperioden. Ja ja, mycket nöje. Vi ses på en Sista Utposten War-server eller ett realm nära dig.
Mycket nöje!
/Sgt. Meatrose
PS. Några andra som spelar på Twilight's Hammer... hojjta. The more the merrier! ^^ DS.
Som en del av er säkert minns så sade jag för en tid sedan att en polare till mig hade givit mig möjligheten att testa World of Warcraft under 10 dagar utan att behöva betala något. Jag var inte speciellt sugen, inte minst med tanke på allt negativt som jag själv skrivit angående det aktuella spelet, och jag hade hela tiden sagt till min polare att CS var det enda för mig.
Den här krönikan riktar sig väl främst till de som gillar spelet World of Warcraft, samt till inbitna CS-spelare (som jag) som kanske vill se vad just en inbiten CS-spelare nu tycker om sitt första möte med detta hypade spel. Jag hävdar inte att jag är en bra skribent, men uttrycka mig kan jag, och de som känner sig manade att läsa får gärna göra det. Dock antar jag att texten kommer bli förhållandevis lång, men är man intresserad så ser jag inget problem i att läsa en lång tråd... framförallt inte när det rör sig om ren "artikel-läsning" och inte en tråd där Domarn^ pratar av sig. ^^
-Till själva krönikan-
Nu när min polare hade skaffat fram ett gratiskonto som gällde i tio dagar och tryckte ner det i min hals lagom till jullovet så kunde jag ju inte direkt dissa honom. Han är ju ändå min polare, och jag VET hur gärna han vill att jag börjar spela WoW med honom. Och så fick det bli. Vi skulle tillsammans gå och se på King Kong, och innan bion svepte han förbi min lägenhet för att plocka upp mig. Vi skulle laga lite middag och kanske se en rulle hemma hos mig innan vi begav oss till Heron City i Stockholm för att se Peter Jacksons senaste alster. Hur som helst... han hade med sig spelet och gäst-kontot varpå WoW installerades på min CS-tweakade burk och ett account skapades samtidigt som min LG-läsare febrilt knackade in den stora aplikationen på hårddisken. Jag minns själv exakt hur jag kände mig, och jag var ganska skeptisk... framförallt när vi började leta efter modds och dylikt.
Jag beslöt mig för att skita högaktningsfullt i alla modds och bara börja spela spelet... för kontot skulle ju bara gälla i 10 dagar. Hur viktigt kan det vara med modds? Installationen slutfördes och jag skapade en karaktär –> En Human Warrior fick det bli på Twilight's Hammer - en server som ganska många svenskar spelar på. Min polare spelar själv där med alla sina lvl 60-karaktärer och det föll sig naturligt att skapa karaktären där. När jag skapade en så kallad warrior så var det tänkt att min polare skulle skapa en ny karaktär, nämligen en Human Priest, då de tydligen lämpar sig alldeles utmärkt med Warriors.
Vi drog iväg och njöt av filmen, som för övrigt föll mig i smaken... om man bortser från de små partierna när man verkligen märkte att en amerikansk regissör låg bakom det hela. Ge mig ingen skit om att PJ inte är från USA, för det vet jag, men jag menar att han i allra högsta grad är en amerikaniserad människa, och det märks i scener från såväl King Kong som Sagan om Ringen-filmerna. Observera att jag inte snackar skit om ovan nämnda filmer... jag gillade ju dem alla, eller hur? =)
Hur som helst... efter bion så droppade polaren av mig vid min lya, och jag sa lite skämtsamt att jag skulle gå in och "questa" lite... ett uttryck som jag hört honom använda sig av. Efter att ha pissat ur mig bio-läsken och lagt telefonen på laddning så knäppte jag i vanlig ordning på datorn och nötte lite CSDM. Efter att ha lessnat på dåligt aimande motstånd (som vanligt) så stängde jag ner, och då såg jag WoW-ikonen ligga synlig på snabbmenyn under startknappen i Windows. Jag tänkte efter en stund, men beslöt mig sedan för att connecta... "det är ju ändå lov, och jag känner mig pigg och har inget bättre för mig"... ungefär så gick tankegången.
Jag connectade för första gången i mitt liv till World of Warcraft. (Om man bortser från den lilla stund jag spenderade vid den Koreanska betaversionen... även den med våld tvångsinstallerad av min polare)
Jag hamnade i en del av den stora världen Azeroth (jo, jag är inte total nybörjare när det gäller Warcraft... jag har hört till de tio bästa i världen i realtids-strategi och har lirat de tidigare RTS-spelen). Mitt i skogen var jag, och jag såg flera spelare på samma nivå runt omkring mig. Jag tryckte instinktivt på "M" vilket brukar vara ett kortkommando i spel för att ta fram kartan, och kunde direkt konstatera att jag befann mig i en liten håla som hette Northshire. Skepsisen spred sig bokstavligen i kroppen när en kvinnlig karaktär busvisslade på mig och började dansa förföriskt. Jag tänkte ungefär att "Vad i helvette är detta? Ett virtuellt lunarstorm?" men beslöt mig ändå för att utforska interfacet i spelet. Efter en stunds klickande så började jag röra mig i den lilla byn och hittade snabbt en schnubbe med ett gulfärgat utropstecken över sig. "Vad i helvette vill han då?", tänkte jag och gick dit. Jag fick då mitt livs första quest, och efter lite läsande drog jag iväg för att försöka rädda dagen i Northshire. Vill minnas att jag skulle prata med folk och dräpa lite vargar som terroriserade byn med små räder från den närliggande skogen.
Så hamnade jag i min första strid i World of Warcraft, och som en inbiten CS-spelare fick jag ju mig en liten tankeställare. Precis ingenting var som jag var van vid. Allt jag behövde göra var att högerklicka på varg-skrället, varpå min Warrior - som för övrigt går under namnet Meatrose - började hacka på fanskapet. Vargen dog och jag hade vunnit den första sammandrabbningen med de så kallade "mobsen" i Azeroth. Jag kände i princip att detta inte var någonting för mig, då jag bara var van vid strider som innefattar personliga reflexer, aim och... tja, personliga skills i allmänhet. Efter att ha gjort det jag skulle återvände jag och completade questet och insåg till mitt förtret att jag på något sätt fylldes med en skön känsla. Jag förträngde den, men åtog mig nya quests och började intensivt läsa handlingen i spelet, samt använda mig av kartan för navigering. Den lilla hålan började tamejfan tilltala mig mer och mer.
Helt plötsligt klickade det till i mitt Plantronics-headset, och det dök upp lite rosa text i chattfönstret. Det kom från en person som gick under namnet "Healix" och han undrade hur det gick med questandet. Jag insåg att det var min polare, och kunde till mitt förtret inte komma på hur jag skulle göra för att svara honom. Han insåg mitt dilemma och skrev till mig hur jag skulle göra, och han förklarade i allmänhet hur jag skulle beté mig i olika situationer, samt hur allt fungerade. Vi började questa tillsammans.
Helt plötligt, när vi höll på med ett "quest", så hörde jag en ljudstöt och såg hur min karaktär omgavs av ett sken. "Gratz ;-)" dök upp i chatfönstret från min polare, och han förklarade att jag hade fått en level-up. Diablo-van som jag var började jag leta efter röda symboler och ville uppgradera min karaktär så att säga. Min polare förklarade att jag fick ge mig till tåls i-och-med att mina attribut steg en aning rent automatiskt, samt vänta tills dess att jag var level 10 med att börja modda själv med allt som hör en level-up till.
Jag blev hela tiden mer och mer sporrad, och jag ville mer och mer nå målet att få "modda mig själv" i och med level 10.
Efter ett tag var det dags att gå till den majestätiska staden Stormwind. Jag visste inte vad jag hade att vänta mig, men när vi kom dit kom jag på mig själv med att i princip gapa med öppen mun. Staden var i mina ögon enorm, och en fullkomligt majestätisk känsla infann sig i min bröstkorg. Jag kände för första gången att jag var en del av något stort... av en levande värld som ständigt påverkar "medmänniskorna"... trots att jag kanske råkar vara utloggad från servern när någon "thing of importance" händer. På vägen in beskådade jag de majestätiska statyerna som gestaltade de andra allierade raserna som ingår i "The Alliance" och fördes sedan av min polare in i staden där vi uträttade det vi skulle.
När vi lämnade staden märkte jag motvilligt att jag bara ville tillbaka för att utforska resten av det hela. Men... quests väntade enligt min polare.
Min första speldag i World of Warcraft hade resulterat i flera saker. Jag hade redan lärt mig många av de uttryck som man som WoW-spelare använder sig av. Jag hade börjat känna mig som hemma i "The Elwynn Forrest" som landskapet man startar i som "Human" kallas, och framförallt... jag hade börjat bry mig om min karaktär som om det vore en förlängning av mig själv, och trots att jag skrämdes lite av det så kunde jag inte sticka under stolen med att jag samtidigt gillade det. När jag loggade av efter min första session så var jag en Human Warrior av level 12... en del av alliansen i realmet "Twilight's Hammer". Det hade börjat ljusna utanför vardagsrums-fönstret, och brevbäraren hade under sin grynings-runda hunnit droppa posten i min brevlåda för flera timmar sedan.
-Äventyret i Azeroth fortsätter-
Allt eftersom dagarna gick så blev jag mer och mer glad i spelet. När jag kom hem från mina polare eller från gymmet så lagade jag middag (de dagar jag inte käkade hos andra naturligtvis), åt medans jag kollade på lite TV, löste lite differential-ekvationer och räknade lite induktionssatser och gränsvärden, men kopplade sedan direkt upp mig på servern (mitt "Realm") Twilight's Hammer. Jag spelade dagligen med min polare, och min karaktär steg sakteliga i graderna. Jag insåg snabbt vilken otrolig skillnad det var att levla från exempelvis level 15 till 16 i jämförelse med att levla från level 3 till 4. Mycket mer Experience-points krävs - XP. Det tog längre och längre tid mellan mina level-ups, men det gjorde dem bara än mer åtråvärda. Jag och min polare hade skitkul, och jag fick se mer och mer av den enorma - och då menar jag ENORMA värld - som Blizzard har skapat.
Rätt som det var så märkte jag efter att ha varit på jobbet att mina tio dagar var slut. Jag tänkte direkt på de saker som jag hade lovat här på fragbite... nämligen att göra dessa tio dagar till en liten WoW-krönika "ur en CS-fantast's ögon". Jag hade lovat att skriva en krönika där jag behandlade denna prövoperiod. Jag hade satt upp en mål för det då okända spelet World of Warcraft. Spelets uppgift var att få mig som inbiten CS-spelare/WoW-skeptiker att efter de tio dagarna köpa en fullversion av spelet och låsa upp mitt konto så att jag blev en fullvärdig medlem. Jag hade i skrivande stund inte för mitt liv trott att spelet skulle lyckas med detta. Lyckades det? Tja... det tog ungefär 20 minuter innan jag i rask takt begav mig till närliggande Power-butik och köpte fullversionen av spelet, där en månads spelande ingick.
Så... om man ska ta och följa upp på det jag uttalade mig om då jag först lovade en liten krönika, så får det väl bli som så... "World of Warcraft vs Sgt. Meatrose - 1-0". Jag är i dagsläget en fullvärdig medlem som spenderar tid i Azeroth dagligen. Jag har tidigare varit en person som i brist på pracc har connectat till CSDM eller dylikt dagligen, men nu har all min tid lagts på WoW. Jag spelade CS idag, och insåg snabbt att det är ett genialt spel, och det kan i princip inte göras bättre än vad det är. Dock så har jag insett att CS skiljer sig helt enormt från WoW. Det kan tyckas jääävligt naturligt då det är två helt olika spel. MEN... det jag menar är att då CS kräver att jag har polare att lira pracc med (jag pallar inte med public) så fungerar WoW bra utan min polare... även om det naturligtvis är fruktansvärt mycket roligare när han är med. I WoW lever hela den värld som jag numera är en del av, och det finns gott om folk att "questa med" genom att bilda små tillfälliga "partys" med. CS kommer aldrig försvinna ur mitt liv, men World of Warcraft har onekligen rört om i den gryta som den tid jag spenderar framför datorn utgör.
Till er WoW-spelare: Jag har nu insett vad ni har pratat om hela tiden. Jag känner mig som en del av det hela, och har lärt mig älska spelet för vad det är - ett stort äventyr där man utvecklas genom sin karaktär, som i sig kan ses som en "förlängning" av sig själv. Jag är inte längre en skeptiker, utan en person som totalt fascineras av det som Blizzard har byggt upp, och som ständigt strävar efter att sätta MIN prägel på den värld som Azeroth och Kalimdor utgör.
Till er CS-spelare: Jag ska inte försöka få er att gå över till WoW från CS. Att överge CS känns som ett dumt val då det är ett helt fantastiskt spel där man själv utvecklas som PERSON, inte som spel-karaktär. Dock så kan man, som jag, spendera lite tid med både och. Fram tills idag har jag bara spelat WoW efter det att spelet installerades på min dator, men efter att ha spelat CS för en stund sedan så insåg jag att jag vill lägga tid på båda spelen. Man kan kombinera den tid man spenderar framför datorn. Om man nu har avlagt tid för att sitta vid datorn, och CS-polarna inte är online, eller man kan kanske inte få ihop till en vettig pracc (5on5)... då finns Azeroth och Kalimdor där... en hel värld som lever, frodas samt utvecklas vare sig du är där eller inte. Efter att ha börjat med spelet så vill man på något sätt vara en del i det hela. Jag tror inte att det finns många personer här på forumet som med rent samvete kan hävda att de är större skeptiker till WoW än vad jag var. Det borde om något peka på att det finns någon för alla i den värld som Blizzard har skapat åt oss. Ta chansen att pröva på World of Warcraft - det är inte så jävla dyrt när allt kommer omkring. Jag som snusare insåg raskt att den summa jag lägger på snus varje månad överskrider min WoW-subscription med hästlängder. Det finns många vardagliga utgifter som är förströelse-utgifter och som man, vid taskig ekonomi, kan värdera och reglera. Jag trodde länge att WoW inte skulle vara värt pengarna, men jag hade fruktansvärt fel.
Jag ser mig fortfarande som en CS-spelare, men de tillfällen som jag numer slår mig ner framför datorn innebär nuförtiden inte n00b-public eller CSDM då polarna inte är online, utan en trip till The World of Warcraft. Jag känner mig som en vinnare, trots faktumet att ungefär 12 dollar försvinner från mitt konto varje månad. Det är ju trots allt en summa som kan jämställas med två pizzor eller två McDonald's-besök i månaden, och det är EGENTLIGEN inte mycket för någon... i princip.
Så, för att summera denna lilla (egentligen stora) krönika så får jag väl säga att World of Warcraft lyckades med det mål som jag själv satte upp för spelet då jag för mitt liv inte kunde tro att det skulle lyckas, nämligen att göra mig till en subscriber/fullvärdig medlem. Spelet var så mycket mer än det jag förväntade mig, och jag tror att i princip alla av er som har orkat läsa så här långt och som inte ännu har börjat spela WoW har MINST en mer eller mindre nära polare som spelar regelbundet. Ta chansen och börja spela med honom eller henne. Jag kan som tidigare jätte-skeptiker LOVA att ni inte kommer ångra er... om ni bara ger spelet en ärlig chans - som jag gjorde.
Jag avslutar nu den här krönikan (men naturligtvis inte tråden)... inte som en ren CS-spelare eller som en ren WoW-spelare, utan som en person som insett att man KAN få det bästa av två världar. Som avslutning kan jag väl helt enkelt avslöja hur långt jag har kommit som karaktär i spelet samt på vilken tid. Jag är numer Private Meatrose - en Human Warrior av level 34 på Twilight's Hammer. Jag installerade spelet i mellandagarna efter jul. Ni som själva spelar spelet förstår nu ungefär hur mycket tid jag har lagt på spelet för att uppnå min level på den korta tidsperioden, och jag känner väl helt enkelt inte för att kommentera det mer än så i dagsläget. ;-)
Så... där har ni min lilla krönika som jag utlovade. Hoppas bara att någon orkar läsa hela, inte minst då den delger hur tankegångarna har fortskridit för en person som (innan han testade spelet) hatade det och var så pass skeptisk att han lovade folk till höger och vänster att han inte skulle köpa fullversionen efter testperioden. Ja ja, mycket nöje. Vi ses på en Sista Utposten War-server eller ett realm nära dig.
Mycket nöje!
/Sgt. Meatrose
PS. Några andra som spelar på Twilight's Hammer... hojjta. The more the merrier! ^^ DS.
