läs det här ! :D


Film i propaganda

Del 11. Hur bygger dokumentärfilm och spelfilm upp sina respektive världar?

Skissera översiktligt upp några viktiga skiljelinjer. Nämn gärna central

grepp och strategier.I frågeställning kring differenserna mellan fiktionsfilm och dokumentärfilm

går åsikterna vitt isär. I enlighet med Bill Nichols kan tillexempel alla

filmer betraktas som dokumentära, då alla filmer på något vis är en

avspeglande representation för de sociala stämningarna som rådigt när

manuset till filmen tagit sin form. Nichols menar därför att den

huvudsakliga skiljelinjen inom film inte, som det mer vedertagna

förhållningssättet anger, fiktion eller dokumentär utan att skillnaderna

egentligen är en subgenre till dokumentär filmen där "den önskeuppfyllande

dokumentären" är motsvarigheten till det vi snarare skulle ha kallat

fiktion och "den sociala representationens dokumentär" är den kategori där

vi i dagligt tal placerar majoriteten av de dokumentära filmerna.Egentligen kanske detta mest bara är semantiskt dravel eftersom de diffusa

skiljelinjerna mellan de båda kategorierna på så väl institutionell nivå

som ur en rent stilistisk aspekt är de samma som när vi diskuterar

fiktionsfilm och dokumentär som de båda huvudkategorierna inom filmmediet.

Det som är gällande oavsett vilken semantisk infallsvinkel du applicerar

när du ska "läsa film" är att det blir väldigt problematiskt att göra en

grov kategorisering mellan dessa två kategorier oavsett vad du väljer att

kalla dem. Michael Moores dokumentärfilmer befinner sig trots en tydlig

dokumentärstilistisk form med ett deltagande modus i samma institution som

de stora spelfilmerna. Stefan Jarls Mods trilogi använder sig av samma

estetiska och känslomässiga bildspråk som Lukas Mooddyssons spelfilm "Lilja

4ever!". De båda filmarna hade säkerligen även samma input bios när det

gjorde sina filmer Lilja 4ever och Ett värdigt liv, då båda med en naken

och ocensurerad hållning visar upp en del av nutids Sverige, som

majoriteten av Svensson blundar för, då det helt krasst egentligen inte

berör dem och deras liv.

En annan parallell mellan Moodyssons och Jarls verk är att "dom kallar oss

Mods" nog av de flesta ses som en 60-tals förlaga till Fucking Åmål, då

den filmen, även om just Kenta och Stoffe som filmen är centrerad omkring i

senare filmer visade sig ha vandrat den mest extrema vägen, kan ses som en

dåtids dokumentär över den ungdomens levnadsstil då även människor som idag

är bankdirektörer växte upp i samma sociala samanhang som Kenta och Gustav

"Stoffe".De filmiska likheterna är också väldigt lika, framför allt då de första två

Mods filmerna där herr Jarl inte själv interaktiverar på ett uppenbart sätt

i filmens händelseförlopp. För att spinna vidare på likheterna mellan

dokumentärfilmarens Stefan Jarl och fiktionsfilmaren Lukas Moodyssons verk

kan man även nämna att Jarl likt Moodysson på flera ställen rekonstruerat

situationer ur verkligheten och lagt ord i sina filmobjekts munnar. I

Stefans Jarls sista Mods film "Det sociala arvet" förekommer en scen där

ett bråk mellan Jarl och Kenta rent spontant verkar uppstå i bilen efter

att de varit och letat efter "Stoffes son", ifall man sätter på kommentator

spåret under den sekvensen får man reda på att det där bråket egentligen

ägde rum innan det filmades, men att Jarls ansåg det vara för bra för att

inte filmas, så att de därför kom överens om att rekonstruera bråket samt

piffa till det för att öka de komiska poängerna. Detta är säkert bara ett

exempel ur högen på liknande händelser i denna filmserie då bråket mellan

Kenta och Stoffe i slutet på filmen "Ett värdigt liv" var en liknande

incident då det var direkt insisterat av filmaren och troligtvis aldrig

skulle ha ägt rum utan filmarens inblandning. Ändå är det väl få som menar

att Mods trilogin inte är en dokumentär eller att Lukas Moodyssons filmer

inte är fiktionsfilmer? Resonemanget blir extra intressant då Tom Hanks

serie "Band of Brothers" betraktas som en fiktionsspel film, trots att

karaktärerna i filmatiseringen bygger på verkliga förebilder och

händelserna är rekonstruktioner av verkliga händelser. Värt att nämnas är

även att det i varje avsnitts början och slut sitter en av de personer som

karaktäriserats av någon skådespelare, och på ett dokumentärt vis

reflekterar kring händelserna i kvällens avsnitt och fördjupar sig i

detaljer man skall få se eller har sett.Det jag frågar mig då är vart skillnaden ligger i att låta någon annan

rekonstruera en händelse man själv varit med om eller göra det själv?

Samt vad är det då som gör att vi ändå på ett ganska enkelt sätt i

majoriteten av fallen där inte själva syftet hos filmaren varit att ge oss

känslan av att filmen tillhör den dokumentära kategorin, kan dra en

självklar skiljelinje mellan dokumentär och fiktionsfilm? De svar jag kan

utläsa ur litteraturen och föreläsningarna (då främst den från 7/9 där de

olika utgångspunkterna: Essentialistism, pragmatism och epistemologism

behandlas) är att det främst är filmarens syfte som är det avgörande. Samt

att man förväntar sig att en dokumentär skall följa de konventionerna som

man förväntar sig att en dokumentärfilm skall följa, då främst de nyktra

diskurserna om att en dokumentär bör vara saklig samt fylla ett syfta att

främja kunskapen kring antingen olika vetenskaper, ekonomiska/politiska

frågor eller annan typ av utbildning. En dokumentär förväntas även på ett

helt annat sätt än en spelfilm uppvisa en vilja att förändra något, ge oss

fakta, sanning och även pressentera detta på ett logiskt sätt.

Argumenterande och påverkande är överhuvudtaget centralbegrepp inom

dokumentärfilmandet medan en spelfilm kan komma undan med att enbart vara

underhållande eller estetiskt tilltalande.

Det förväntas även att en dokumentär främst i den samhällssociala subgenren

på ett helt annat sätt än spel filmen skall om än på ett explicit eller

implicit politiskt vis representera antingen ett; folk, institution, klass,

kön, etnicitet, sexuell läggning, religion, politiskströmning eller

liknande intresse. Men som sagt detta förhindrar ju inte att

fiktionsfilmare som Moodysson tillämpar samma teorier och bias i sitt

filmskapande eller att en och annan dokumentärfilmare kan välja att strunta

helt i dem.2. Redogör för de modus hos dokumentärfilmen som Bill Nichols identifierar.

Förklara inledningsvis också vad som menas med begreppet modus. Sätt in

begreppen i ett dokumentärfilmshistoriskt sammanhang.

Ge gärna filmexempelModus är ett begrepp som använts nästan lika flitigt som uttrycket "den

nyktra diskursen" i den här kursen. Innebörden i detta ord är som jag

förstått det ungefär som en kosmetika beskrivning av dokumentärfilmen och

desto mer man läser om ordet desto uppenbarare blir det varför det svenska

ordet modus är en översättning av det engelska "modes" som på ett mer

uppenbart vis kan förklaras som ett uttryck för olika operationssätt,

stämningar, alternativa tillvägagångssätt, funktioner eller strategier som

kan vara olika mycket påfallande i olika filmer. Ungefär som på en stereo

där du ställer in vilket ljudmode, du vill använda för uppspelning.

Nichols kategoriserar upp sex så kallade representativa modus i kronologisk

ordning.

(Nichols 2001:138)1) Poetisk modus [1920s]

Poetiska modusen är det tillvägagångssätt man applicerade redan innan det

fanns någon uttalad rigid, pregnant skillnad mellan dokumentärfilmer och så

kallad Hollywoodfiktion som den första och på 1910-talet enda modusen

kallades.

Redan innan begreppet dokumentärfilm institutionaliserats använde många

filmare bilder från den historiska världen i syften som inte var fiktiva.

Dessa filmers dokumentära karaktär kan inordnas till att man förlitar sig

på den historiska världen som källmaterial. Till denna kategori räknas

bland annat klassikerna Tåget, Fabriken och alla de filmer som skapats

genom att man fäst en kamera längst fram på en spårvagn eller färja och

sedan bara filmat resans gång.2) Expositoriskt modus [1920s]

Den expositoriska modusen är den som oftast har tillämpats på dokumentära

produktioner. Grundprincipen är den samma som i nyhetsinslagen i Aktuellt

och Rapport. En myndig röst som till en serie bilder eller videosekvenser

förklarar för tittaren vad det är som den ser och i vilket samanhang

åskådaren skall sätta in och tolka det han betraktar. Bilden är helt

underordnad talet och blir enbart som en förstärkande illistration till det

anförda. Inför de expositoriska dokumentären antas vi förvänta lära något,

i stil med mer kunskap kring ett ämne eller lösningen på en tidigare

vetenskaplig gåta. Den auktoritära rösten fungerar som ett övergripande

argument och antas lösa gåtan till illistration av det för syftet

förutbestämda bilderna. Den expositoriska dokumentären är och har länge

till yttermera visso varit ett tacksamt objekt för komiker att parodiera.

Inom humor branschen har auktoritetens röst travesterats i flera decennier

och uppskattningen av detta komiska tilltag verkar aldrig sina. I "talk

show" programmet "Sen kväll med Luuk" kan vi tillexempel flera gånger under

varje säsong se hur denna komik går igen år efter år.3) Observationella modus [1960s]

När det på det på 60-talet erbjöds en ny teknik på marknaden som innebar,

synkront ljud och lätta handkameror med fullgod 16mm kvalité. Dök det som

en följd av de nya förutsättningarna upp ett nytt modus som på ett för

dåtidens sätt att se, revolutionerade dokumentärfilmandet. Filmaren kunde

nu filma kopiösa mängder rå material och låta händelseförloppet framför

kameran fortgå i sin egen naturliga takt utan att denne behövde forcera det

på något vis. Den observationella dokumentären hade som stilistisk avsikt

att ge en illusion av en ren naken och O-manipulerad verklighet. Åskådaren

skulle då få möjligheten att titta in på verkliga människors erfarenheter

och livsmönster. Det är även detta dokumentära stilgrepp som har mest

likheter med den mer publikdragande spelfilmen då kameran här intar en

omärklig position som den ideale åskådaren. Det som skiljer den

observationella dokumentären från spelfilmen är just hur det indexikala

fokuseras, alltså vi får tillträde till en värld som i alla fall förutsätts

inte är helt påhittat utan som fortsätter när filmen tar slut. Här finns

heller ingen röst som leder oss genom argumenten. Verkligheten ställer

själv frågor till oss, och ber oss om svaren, filmen ett värdigt liv är

framför allt ett väldigt bra exempel som stödjer det resonemanget. Nichols

och många med han menar att den observationella dokumentären får en annan

dignitet än den expositoriska, vilket som i mitt resonemang kring fråga 1

kan visa sig vara ganska försåtligt ibland.4) Deltagandets modus [1960s]

Denna tillämpning har fått sig ett rejält uppsving i och med framgången för

Michael Moores filmer och TV-serie "the awful truth" nu under 2000-talet.

Det som främst är karaktäriserande för denna stilistiska tillämpning är att

filmskaparen själv interaktiverar med den verklighet han vill skildra och

även ibland gör uppenbara försök att förändra den. De sociala aktörerna

möter filmskaparen på en tillsynes jämställd basis, även om det nog i

exemplet Moore snarare framställs som att det är den lilla människan mot

överheten. Vilket väl kanske i och för sig är en rättvis bild av den

verklighet Moore vill skildra, men faktum kvarstår att det är Moore som

ställer dem ledande frågorna samt sedan redigerar ihop inslagen och där

genom kreativ klippning med lätthet kan antingen upphöja eller

idiotförklara vilket intervju objekt han än vill, samt vinkla den på ett

sådant vis att den driver filmen i den riktning han vill ha den. Dagens

dokusåpor a'la Farmen och Big Brother befinner sig i gränslandet mellan det

observationella och deltagande. Åskådaren upplever en känsla av

direktkontakt med den observerade. Det råder ett om än outtalat så i alla

fall strikt hierarkiskt förhållande mellan produktions team och deltagare.

Frågorna klipps bort och pseudomonologer forceras för att förstärka

konflikter, uppröra, förvåna och/eller engagera tittaren där hemma.

Verkligheten i dessa produktioner visas i form av en ärlig redovisad

sanning trots att den inte skulle ha existerat kameran eller de

omständigheter som byggts upp för att stimulera till konflikter, förutan.

5) Reflektivt modus [1980s]

Kan beskrivas som en ifrågasättande medvetenhet om det som den interaktiva

formen antyder, det problematiska i skildrandet av verkligheten på film.

Interaktionen med verkligheten bara inte visas, utan problematiseras även.

Detta är det modus som sätter själva filmskapandet i centrum och som ger

fullt uttryck åt den kanske självklara insikten att dokumentärfilm är en

konstruktion.

Ofta innehåller filmer i den här subgenren skarp kritik mot alla andra

modus och dokumentärfilmare. Programmet Media -magasinet kan ses som en

stereotyp över den här genren framför allt då man främst kritiserar

journalisterna i det egna Tv-huset. Modstrilogins sista film "det Sociala

arvet" är även det ett bra exempel på en annan aspekt av denna dokumentära

tillämpning, framför allt då scenerna där Jarl rannsakar sig själv om sina

egentliga syften med att finna Gustavs son.6) Performativt modus [1980s]

En kategorisering som betecknar de filmer vars reflexivitet snarare

omfattar de sociala aktörerna än bara skildrar deras verklighet. Nichols

menar att detta kan vara en konsekvens av de senaste decenniernas

identitets politik omsatt i dokumentära bilder. Uppdelning kan illustrera

en historisk transformationsprocess där den historiska världens roll

förändras. Nichols uppdelning kan ses som förändring eller faser i

dokumentärfilmens utveckling. Samtidigt kan de också ses som parallella

genstrukturer i dokumentärfilmens praktik. SVT programmet P.S. och SR

produktionen (där jag själv en gång medverkat) STOP: Personligt, är på sätt

och vis ett ganska bra exempel på den praktiska tillämpningen av denna

modus.

3. Begreppet indexikalitet är centralt för dokumentärtfilmen. Förklara och

diskutera kort detta begrepp.

Indexialitet - läran om teckenKärnan i dokumentärfilmandet baseras i stor utsträckning på den indexikala

bilden. Indexikaliteten är det som påverkar våran uppfattning om

dokumentärfilmens dignitet att representera verkligheten. De bilder,

ljudupptagningar och filmsekvenser som vi som åskådare kan tillskriva

tillräckligt stor legitimitet för att de skall kunna ses inneha

tillräckligt stor bevisbörda för att ge dokumentärfilmaren rätt, uppfyller

kraven på indixikalitet.

När vi ser en dokumentärfilm förväntar vi oss mer än att se uppradning av

dokument; vi vill lära oss något av filmen eller att den väcker känslor. Vi

både förväntar oss och vill bli arga, ledsna, upprörda eller

tillfredsställda.Dokumentäre r ger oss bevis på att något är på ett visst sätt. De kan till

exempel påvisa att ett krig eller en naturkatastrof är förödande genom att

exempelvis intervjua ortsbefolkningen eller visa bilder på döda offer.

Detta ger ofta starkare intryck än konkreta krigsbilder, såsom slagfält,

och är dessutom lättare att arrangera och använda vid andra tillfällen än

det som framgår om någon skulle vilja förvilla sin publik av någon

anledning.

Detta är ett fenomen som gör det möjligt att vilseleda publiken, vilket

ofta används inom propagandafilm. Genom att exempelvis lägga på ljud på en

filmsekvens kan det ge ett helt nytt intryck. Eller genom att antyda att

bilden är tagen vid ett annat tillfälle, eller förvränga den kronologiska

ordningen kan filmskaparen ge en helt annan bild av verkligheten än hur vi

skulle ha upplevt den på plats. Roger and Me, är ett exempel på en film där

verkligheten förvrängts genom en manipulerad kronologi.Tillsist vill jag avsluta med att illustrera de 3 indexikala

underkategorierna.

(Pierce - symboliska tecken, ikoniska tecken och indexikala tecken.)

Symbol - [pic] Hund, faktisk definition (Animalistisk varelse)

Ikon - [pic]avbildning som bygger på likheten hos det avbildade.

Index - [pic]faktiskt spår eller annat avtryck som kan bevisa en fysisk

närvaro av det avbildade.4. Välj ett skede/en period/filmare ur dokumentärfilmens historia som du är

intresserad av. Placera in i ett historiskt sammanhang och knyt till

teoretiska begrepp.Michael Moore är förutom de svenska kollegorna Jan Josefsson och Stefan

Jarl, den dokumentärfilmare vars verk gjort starkast intryck på mig. Detta

faktum samt att Michael Moore är ganska modus stereotyp varelse som även

har en konkret glansperiod (vilket underlättar en analys där personen skall

sättas in i ett historiskt samanhang) gör mitt val här självklart att välja

honom som dokumentärfilmhistorisk person. Michael Moore gjorde en blygsam

debut i USA redan 1989 med sin kontroversiella film "Roger and Me" och

karriären gick knackigt ända fram tills han fick sitt första egna program

"TV-nation" 1994 då den amerikanska TV-publiken började få upp ögonen för

Moore. Statusen som en av modern tids största folkliga internationell

opinionsbildare inom filmmediet fick han dock inte förens 2001/2002 då

andra säsongen av hans nya program "The Awful Truth" rullade igång

samtidigt som boken "Korkade vita män" släptes och filmen Bowling for

Coulombine gjorde succé på biografer världen över. Moore hade på bara ett

år gått från att knappt vara en amerikansk liten kuriositet på

vänsterkanten till att vara mannen på alla människors läppar, världen över.

Det första man kan konstatera är väl att han har sitt stora genombrott och

även fortsatta framgång att tacka sin antagonist George Bush för. Då det

amerikanska uppvaknande aldrig varit så stort ifall Gore hade vunnit

istället för Bush. Så betraktat ur den synvinkeln kan man säga att de båda

lever i symbios med varandra, då Bushs popularitet i vissa kretsar nog till

och med stärkts just på grund av Moores "häxjakt" på karl'n, och Moore

skulle aldrig ha blivit så känd som han blivit om inte Bush existerat och

handlat som han gjort dels i samband med valnatten men även 9/11 och Irak

kriget. George W Bush neo-konservativa förehavande är nog dock inte enbart

hela orsaken till Moores framgång då man fortfarande när man idag ser

nerladdningar av flera år gamla inslag fortfarande kan dra på smilbanden åt

Moores dokumentärstilistiska grepp. Hans sokratironiska intervjuteknik, som

bygger på en spelad okunnig inför sina intervjuoffer lockar på ett

tillsynes nästan magiskt vis fram de svagaste och lägsta sidorna hos

människan och får denna att verka ignorant, inkompetent, fördomsfull,

egocentrisk eller bara allmänt okunnig. Tillexempel fick han NRA

ordföranden Charles Heston att på film säga att våldet i USA var en

konsekvens av rasblandningen.

Detta stilgrepp är egentligen inget unikt för Michael Moore, utan användes

även av exempelvis Lena Nyman i filmen "Jag är nyfiken gul". Liksom många

andra filmskapare tar Moore på sig rollen som den som måste berätta något

för resten av världen. Så gott som alla hans verk genomsyras av en starkt

kritisk men ändå travesterande hållning gentemot det amerikanske samhället

och dess ultra-höger.Moores machiavelliska metoder kan och har på senaste tid framför allt i

anknytning till lanseringen av filmen "Fahrenheit 9/11" diskuterats och

framförallt kritiserats vilt.

Röster har från så väl liberalhögern som den nykonservativa högern i USA

höjts om att Moores stil, hur kul den än är, leder till att det finns ett

stort trovärdighetsproblem i hans filmer, böcker och reportage. Kritikerna

menar främst att Moore på ett oförsvarbart vis upprepade gånger manipulerat

verkligheten så grovt att till och med hans politiska sympatisörer dragit

öronen till sig. Man menar också att han liksom den demokrattrogne

skribentkollegan Al Franken använder sig av exakt samma retoriska grepp som

de (i min mening) med all rätt anklagar sina journalistiska motståndare,

högerspökena; Ann Coulter, Rush Limbaugh, Bill O'Reilly, Bernard Goldberg

och dess anhang för att bruka i deras, som Moore självuttrycker det:

nedriga och lögnaktiga försök att manipulera verkligheten till

rabiathögerns fördel. Mina starka sympatier för främst Moore till trots,

känner även jag mig tvingad att se sanningen i den kritiken om att han

använder sig av exakt samma metoder för att nå sina måla. Han skyr inga som

helst medel för att göra sin övertygelse till sanning. Han förlöjligar,

drar lika snabba som djärva slutsatser och har vid många tillfällen så väl

slarvat som ignorerar fakta. Rabiathögern i Sverige menar att Moores sätt

att avfärda all kritik som konspiration från den amerikanska rabiathögern,

passar perfekt in i den som de säger, förföriskt förenklade världsbild som

de anser präglar hans verk. Samtidigt som de och andra sidan med helt

okritiska ögon antar den före detta CBS News anställde höger token Bernard

Goldbergs böcker som sanning..;)

5. Se ett nyhetsprogram ( Aktuellt/Rapport SVT) under tidsspannet 28/9-

3/10. Analysera något eller några inslag i programmet med utgångspunkt i de

texter om TV-nyheter som ni fått i kurskompendiet.Aktuellt 30/9 Kerry/Bush - debatten

Huvudnyheten för kvällen är uppenbart en sammanfattning av (svensk tid)

nattens debatt mellan presidentkandidaten John Kerry och sittande president

Georg Walker Bush Junior.

Efter att den sedvanliga vinjetten spelats upp med dess illustrativa

tillbehör, zoomas efter ett snabbt översiktssvep över studion, även det i

sedvanligordning programledaren in. Programmet börjar med att nyhetsankaret

presenterar i korthet pressenterar och sammanfattar med en "voice over"

korta klipp av de nyhetsinslag kvällens nyheter har att erbjuda, medan

vinjett musik fortsätter i bakgrunden.

Musiken fadar ut medan nyhetsankaret med en informativ och myndig röst

redogör för vad inslaget vi kommer att få se skall innehålla. En reporter

kommer i bild och redogör med ett mindre myndigt tonläge huvuddragen i

debatten, varefter vi får se några "Oneliners" ur Kerrys framträdande.

Reportern kommer åter i bild och sammanfattar denna gång Bushs

framträdande, vilket leder oss till några snabba med ändå ganska

representativa klipp ur Bush framträdande, även om jag personligen tycker

att man borde ha tryckt mer på de delar av debatten där Bush mest stod och

såg förvånad ut medan han stammade fram slentrianmässiga svar på Kerrys

angrep.Efter detta förs vi åter tillbaka in i studion. Nyhetsankaret sitter

tillsammans med en av utrikesreportrarna på SVT som här får den typiska

expert och proffs tyckarrollen. Ankaret frågar i sedvanlig ordning ut

utrikesreportern, vilken utvärderar debatten främst med hänvisning till de

olika opinionsundersökningarna gjorts av de amerikanska nyhetsbolagen CNN

och CBS i samband med debatten. Man diskuterar främst vad detta resultat

kommer ha för följder för valresultatet. Undersökningarna visar på att

Kerry anses ha vunnit debatten, men inte gjort tillräckligt stort intryck

för att plocka in på Bushs försprång. Härefter reflekteras det i några

minuter kring vilka positiva effekter det skulle ge på världspolitiken om

Kerry vinner valet och därefter några mer kritiska tankar kring Bush. Att

Public Service favoriserar Kerry framför Bush framgår om inte tydligt så i

alla fall mellan raderna.

Detta ses troligtvis inte med blida ögon av alla, då i alla fall halva det

svenska borgliga blocket stödjer republikanerna. Det man dock i ett sådant

läge bör föra fram till Public Service försvar är att Kerry på ett mycket

mer övergripande sätt ligger i linje med Sveriges officiella utrikes

politik. Kerry vurmade gång på gång under debatten för att återupprätta

USA:s förtroende utomlands och försöka sluta upp i breda FN subventionerade

multilaterala allianser inför alla kommande internationella insatser, men

även återuppbyggandet av Irak.Samtidigt tror jag ej att Kerry i enlighet med amerikanska mått van lika

stort som han i enlighet med de svenska gjorde.

För trotts att Bush vid ett flertal tillfällen mest såg förvånad ut, tror

jag att hans slentrian argumentation om att Kerry är populist som vänder

kappan helt efter de politiska vindarna, som han kört med under hela

valrörelsen så här långt går hem hos den amerikanska befolkningen som

generellt sett har en större benägenhet att tänka kategoriskt än den något

mer nyanserade europeiska mentaliteten.Dock hade Kerry troligtvis på ett mycket mer grund görande sätt förberett

sig inför den här debatten, då han varje gång Bush anklagade honom för

populism, parerade angreppet med motivationer som "det är skillnad på att

själv starta kriget och att sitta i senaten och godkänna ett redan startat

krig" eller den fras som gick igen flera gånger under den 90 minuter långa

debatten, Kerrys argument om viktigheten i att kunna ompröva sina egna

ställningstaganden när ny information blivit pressenterad för en, istället

för att krampaktigt hålla fast i gamla vanföreställningar. På detta mot

angrepp lyckades inte Bush på ett för en president fullvärdigt sett parera

och började mest stamma och såg som tidigare sagt mest förvånad ut över att

Kerry läst på.

Det som ändå på ett sätt talade emot Kerrys trovärdighet var att han i

svenskmaner körde på med löfte efter löfte, det ena mer kostsammare än det

andra, trots att han inte har några som helst ambitioner att föra någon

annan skattepolitik än den Bush gjort det senaste åren, trots att han i

debatten kritiserade Bushs skattesänkningar på förmögenhetsskatter. Hur

resultatet blir på valnatten är i min mening helt omöjligt att av läsa från

den här debatten, det som talar för Bush fördel är att fått det amerikanska

folket att känna sig säkrare. Det som dock talar för Kerrys är att detta

val på ett helt nytt sätt kan bli ett protest val mot den sittande

presidenten vilket kan motivera många soffliggare att gå och lägga sin röst

på demokraterna trotts att de egentligen inte ser någon uppenbar skillnad

mellan de båda val organisationerna.






nu till er del, visste ni om detta?