Det började en januridag i 4:an. Jag hade blivit mobbad i flera år pga mitt utseende och mitt temprament. Jag hade inga vänner kvar (för alla vet ju att ingen vill vara med en som är mobbad)

Jag vågade inte gå ut för att leka eller något pga att jag var rädd för att någon skulle reta mig. Jag ville ha tröst. Det började med att jag besökte min farbror för att han var den enda som gillade mig som var ungefär lika gammal som mig (han var 17)

Vi gjorde många saker som att leka krig och lekar som pojkar leker. Och en januaridag i 4:an så hade jag blivit retad och även knuffad och fått snöbollar i jackan. När jag kom hem började jag gråta och ville söka tröst. Jag gick till min farbror


När jag väl kom fram så öppna han dörren och jag tog av mig och vi gick och såg lite TV. Efter ett tag ville han att jag skulle testa ett spel. Det var Duke Nukem han ville att jag skulle testa. Jag dödade ganskamånga snabbt och jag blev överlycklig. Min farbror och jag satt och spela några timmar innan det var dags för mig att gå och äta middag.


När jag kom hem så sprang jag fram direkt till datorn och googla counter-strike. Jag laddade hem steam skaffa ett account och börja spela (Jag låna min farbrors account). Jag kände mig glad som jag inte hade gjort på flera år. Jag spela hela dagen och dagen efter på skolan så kände jag mig glad. Jag fortsatte spela dag in och dag ut, det blev en drog för mig.


Några månader efter kom dom första biverkningarna såsom huvudvärk.,irritaion,aggresivi tet, går dåligt i skolan


Jag blev retad på skolan och när jag kom hem så sökte jag glädje hos datorn. Jag hade allt jag velat ha. EN VÄN. En vän som är hos mig och är med mig efter skolan. En som förstår vad jag vill, någon som inte ville mig något ont.


Jag fortsatte spela och spela. Ingen kunde få mig att sluta.


Men räddningen skulle komma. På sommaren spelade jag fotboll och jag fick vänner till och med utanför staden. Plötsligt kunde datorn stå avslagen i en månad utan jag ens varit samma rum som den. Och jag hade turen att få mina fotbollskamrater som klasskompisar. Dom retade mig inte. Dom ville mig inget ont. Dom VILLE vara med mig efter skolan. Dom struntade hur jag såg ut, dom tyckte om mig som person. Så nu sitter jag här. Jag har fått gå gymnasielinjen jag ville, jag har fått jobb. Allt tack vare idrott och kamratskapen i idrotten.


Men hade jag haft otur hade det inte blivit av mig någonting


Så nu frågar jag er fb:are. Har/varit ni beroende av datorn? och varför? kan det varit problem i skolan som jag eller?