Astralis-kaptenens otroligt svaga turnering — fick 19 kills totalt
Counter-StrikePortugal
hjälp mig
1
Varför ska jag leva?
Postat av tvåfyraåtta den 18 Mars 2011, 21:56
75 kommentarer · 153 träffar
Tjoho! tänkte att vi Fragbitare ska hjälpa varandra när vi har det tufft för vi är väll en enda stor familj?
I alla fall så är det väldigt många som känner sig nere och då menar jag inte bara "trött efter skolan nere" utan att dom inte känner sig omtyckta eller älskade, vilket ofta tillför att dom ofta vill avsluta sitt liv!
Känner du likadant, det här med att ta ditt liv? Liksom vad kan vara så farligt att man vill ta sitt liv?
OK..Då kanske ni svarar "men hallå? dum i skallen eller? Min tjej var otrogen, jag har inga kompisar osv..!"
AA jo det stämmer men är det verkligen så farligt att ni måste välja mellan att leva eller dö? Gör något åt det istället...Att komma och säga att man inte är älskad är ju ren bullshit (-.-)?
Bara för att din kompis säger något dum eller att du blir mobbad i skolan så betyder inte det att _ALLA_ hatar dig ELLER!?!?!?
Nej precis men vi kan ta lite exempel, hmm...Om man blir mobbad i skolan vad kan man göra då? Det kanske inte är så lätt att bara "skita" i det...Vad tycker ni på fragbite?
Finns det ingen du/ni kan prata med liksom :
*Läs en bok
*Chatta med online vänner
------Fyll på----- Vad kan man göra om man känner sig nere eller mobbad!
Liksom att ta sitt liv eller sitta hemma och deppa och knapra piller..jag men VAD FAN HJÄLPER DET DIG? Gör något åt det istället.
Jag kan säga att det bästa man kan göra är ju att läsa en bok? Eller kanske till och med skriva en egen bok...uttrycka sina känslor :-)
Läste en liten historia för ett tag sedan om en kille som var mobbad osv...kan ju tippa på att han kände sig hatad...MEN det fanns någon för han ändå:
Hans namn var Kyle.
Det såg ut som om han bar på alla sina böcker.
Jag tänkte:
Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag?
"Han måste vara knäpp".
Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och gickvidare.
När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom.
De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte krokben så han landade i gruset.
Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär en meter ifrån honom.
Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i hans ögon.
Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät.
När jag gav honom glasögonen sa jag:
"De där killarna är töntar, de skulle ha en omgång".
Han tittade på mig och sa: "Tack så mycket". Han log med hela ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet.
Jag hjälpte honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde.
Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför jag inte hade sett honom förut.
Han sa att han hade gått i privatskola tills nu.
Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker.
Han visade sig vara en riktigt reko kille.
Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner. Han sa ja.
Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant.
Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen.
Jag stoppade honom och sa:
"Gissa om du kommer att bygga feta muskler om du ska bära den högen varenda dag".
Han bara skrattade och gav mig halva högen .
Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner.
När vi skulle sluta high school började vi planera för college.
Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke.
Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet skulle inte bli något problem.
Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag hade fått ett fotbollsstipendium.
Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass.
Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst.
Han måste förbereda talet på examensdagen.
Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla tal.
På examensdagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut. Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high school tiden.
Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen.
Jodå , det fanns dagar när jag var avundsjuk. I dag var en av de dagarna.
Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag klappade till honom på ryggen och sa:
"Hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig! Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log.
"Tack", sa han.
När han började, harklade han sig först och började sen prata.
"Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner. Jag står här för att tala om för er
allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan ge någon."
Jag ska berätta en historia"
Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den första dagen, då när vi träffades.
Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet.
Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor på väg hem.
Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende.
"Som tur var,
Räddade min vän mig från att göra det outsägbara".
Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick.
Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma leende.
Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i
det leendet.
Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du förändra en människas liv.
Till det bättre eller till det sämre.
Om du läste all text....vad var det första du tänkte på? Om du tänker äsch vad bevisar det så kan du läsa denna dikt jag hittade :)
Livet är skönhet, uppskatta det
Livet är en dröm, inse det
Livet är en utmaning, möt den
Livet är en plikt, fullfölj den
Livet är en lek, lek det
Livet är en sorg, känn det
Livet är en sång, sjung den
Livet är en kamp, acceptera det
Livet är ett äventyr, riskera det
Livet är lycka, gör det till det
Livet är ett pussel, lägg det
Livet är möjligheter, anta det
Livet är en uppdrag, fullfölj den
Livet är livet, lev det fullt ut
Det jag vill säga är att blicka framåt inte bakåt, det kommer inte lösa så mycket att sitta hemma och grina över att livet är pest UT OCH GÖR NÅGOT? Prata med oss på fragbite...du kommer få jätte fina svar :-)
Så fragbite vad säger ni visst ska man hjälpa varandra i nöd och onöd va?
Har ni blivit mobbade? Vad hände/vad gjorde ni för att klara er i den sitsen ni satt i ?
Fragbite ta tid att läsa ge tips Over N out , Tipp tapp satt klatt ty!
STAVFEL BJUDS PÅ och taskiga kommentarer läggs [_]
I alla fall så är det väldigt många som känner sig nere och då menar jag inte bara "trött efter skolan nere" utan att dom inte känner sig omtyckta eller älskade, vilket ofta tillför att dom ofta vill avsluta sitt liv!
Känner du likadant, det här med att ta ditt liv? Liksom vad kan vara så farligt att man vill ta sitt liv?
OK..Då kanske ni svarar "men hallå? dum i skallen eller? Min tjej var otrogen, jag har inga kompisar osv..!"
AA jo det stämmer men är det verkligen så farligt att ni måste välja mellan att leva eller dö? Gör något åt det istället...Att komma och säga att man inte är älskad är ju ren bullshit (-.-)?
Bara för att din kompis säger något dum eller att du blir mobbad i skolan så betyder inte det att _ALLA_ hatar dig ELLER!?!?!?
Nej precis men vi kan ta lite exempel, hmm...Om man blir mobbad i skolan vad kan man göra då? Det kanske inte är så lätt att bara "skita" i det...Vad tycker ni på fragbite?
Finns det ingen du/ni kan prata med liksom :
*Läs en bok
*Chatta med online vänner
------Fyll på----- Vad kan man göra om man känner sig nere eller mobbad!
Liksom att ta sitt liv eller sitta hemma och deppa och knapra piller..jag men VAD FAN HJÄLPER DET DIG? Gör något åt det istället.
Jag kan säga att det bästa man kan göra är ju att läsa en bok? Eller kanske till och med skriva en egen bok...uttrycka sina känslor :-)
Läste en liten historia för ett tag sedan om en kille som var mobbad osv...kan ju tippa på att han kände sig hatad...MEN det fanns någon för han ändå:
Hans namn var Kyle.
Det såg ut som om han bar på alla sina böcker.
Jag tänkte:
Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag?
"Han måste vara knäpp".
Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och gickvidare.
När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom.
De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte krokben så han landade i gruset.
Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär en meter ifrån honom.
Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i hans ögon.
Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät.
När jag gav honom glasögonen sa jag:
"De där killarna är töntar, de skulle ha en omgång".
Han tittade på mig och sa: "Tack så mycket". Han log med hela ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet.
Jag hjälpte honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde.
Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför jag inte hade sett honom förut.
Han sa att han hade gått i privatskola tills nu.
Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker.
Han visade sig vara en riktigt reko kille.
Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner. Han sa ja.
Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant.
Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen.
Jag stoppade honom och sa:
"Gissa om du kommer att bygga feta muskler om du ska bära den högen varenda dag".
Han bara skrattade och gav mig halva högen .
Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner.
När vi skulle sluta high school började vi planera för college.
Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke.
Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet skulle inte bli något problem.
Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag hade fått ett fotbollsstipendium.
Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass.
Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst.
Han måste förbereda talet på examensdagen.
Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla tal.
På examensdagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut. Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high school tiden.
Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen.
Jodå , det fanns dagar när jag var avundsjuk. I dag var en av de dagarna.
Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag klappade till honom på ryggen och sa:
"Hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig! Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log.
"Tack", sa han.
När han började, harklade han sig först och började sen prata.
"Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner. Jag står här för att tala om för er
allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan ge någon."
Jag ska berätta en historia"
Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den första dagen, då när vi träffades.
Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet.
Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor på väg hem.
Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende.
"Som tur var,
Räddade min vän mig från att göra det outsägbara".
Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick.
Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma leende.
Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i
det leendet.
Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du förändra en människas liv.
Till det bättre eller till det sämre.
Om du läste all text....vad var det första du tänkte på? Om du tänker äsch vad bevisar det så kan du läsa denna dikt jag hittade :)
Livet är skönhet, uppskatta det
Livet är en dröm, inse det
Livet är en utmaning, möt den
Livet är en plikt, fullfölj den
Livet är en lek, lek det
Livet är en sorg, känn det
Livet är en sång, sjung den
Livet är en kamp, acceptera det
Livet är ett äventyr, riskera det
Livet är lycka, gör det till det
Livet är ett pussel, lägg det
Livet är möjligheter, anta det
Livet är en uppdrag, fullfölj den
Livet är livet, lev det fullt ut
Det jag vill säga är att blicka framåt inte bakåt, det kommer inte lösa så mycket att sitta hemma och grina över att livet är pest UT OCH GÖR NÅGOT? Prata med oss på fragbite...du kommer få jätte fina svar :-)
Så fragbite vad säger ni visst ska man hjälpa varandra i nöd och onöd va?
Har ni blivit mobbade? Vad hände/vad gjorde ni för att klara er i den sitsen ni satt i ?
Fragbite ta tid att läsa ge tips Over N out , Tipp tapp satt klatt ty!
STAVFEL BJUDS PÅ och taskiga kommentarer läggs [_]
Har du blivit mobbad/kränkt?
152 personer har röstat
Ad
75 kommentarer — skriv kommentar
Kommentarerna nedan är skrivna av användare på Fragbite. Fragbite granskar inte sanningshalten i texten och du uppmanas att själv kritiskt granska och bemöta texten. Förutsätt inte att innehållet i texterna är sanning.
Nej, aldrig blivit mobbad..
Men tvekar starkt att det är du, då jag läst den förr här på forumet.
nej, har aldrig blivit mobbad.
Om du någon gång själv skulle ha varit deprimerad så skulle du vetat att när man väl är nere så känns allting bara så jävla hopplöst. Det känns som att det aldrig kommer kunna bli bra, att det inte finns nått slut på mörkret. Ingen kan lysa upp det och man ser bara en utväg.
Så sitt förfan inte och säg att det bara är o rycka upp sig.Jag har själv varit så nere att jag försökte ta mitt liv. Och tro mig, du uppmuntrar ingen som mår dåligt med den här texten. Du gör motsatsen, du får dem att känna sig ännu värdelösare.
#12 Oj oj oj, tagga ner lite...jag PÅSTÅR aldrig att du bara ska rycka upp dig jag skriver att vi på Fragbite kan kanske vara till hjälp och att man inte bara ska tänka det värsta utan att det finns alltid någon som älskar dig....så sitt för fan inte och kasta skit på mig!
Förrästen filmen "In a better world", har killen en ganska speciel lösning till mobbning. Varför int?
Du har troligen inte koll på vad det betyder att känna sig skit. Jag talar inte om någo att "ingen älskar mig" eller "jag är p18 och min b-rud lämna mig igår *boohoo* ska skära vristerna upp!"
Här kan man förlåta min dåliga svenska, men betyder inte deprimerad att man har en depression? Eller är det endast någo som man säger för att de är skoj? Om killen skulle vara deprimerad skulle han självklart inte vara här och skriva någo.
"Om du inte är kapabel för att känna empati för, t.ex. döda barn, kan du lika väll ta din sociopatiska tankesvärld och rösta på Sverigedemokraterna eller någo lika vansinnigt."
Dock är det ju SD dom som vill skicka mer hjälp till krisområden, vilket automatiskt medför att fler barn kan räddas, så nu jävlar sket du i det blå skåpet så det blev brunt!
KOlla på den, då blir livet värt att leva :P
Skrivet med min Android-mobil
svar: JO,främst för att vi andra med någorlunda självkänsla ska kunna få oss bra mycket skratt åt dina trådar. samt att det är såna som DU som berikar världen med nya underbara sätt att ta självmord, keep it up!
Skrivet med min Android-mobil
Så jag tog med honom en bit bort och pratade med honom och förklarade att om han fortsatte att bli utsatt av de där äckliga ungarna så skulle han hämta mig så skulle jag ta ett rejält jävla snack med dem. :-)
Mobbning är bland det värsta jag vet, jag äcklas av mig själv när jag tänker tillbaka på mellanstadiet när det var en kille som blev retad och jag brukade haka på pga grupptrycket. Det som är mest sorgligt är att vi brukade vara "bästa vänner" och sen jag hakade på där pratar vi aldrig mer.
Nu går jag sista året på gymnasiet och som projektarbete arrangerar jag ett event mot mobbning med kända organisationer och artister. Jag vill inte berätta för mycket om det just nu, men ni kanske kan läsa om det i tidningarna i maj månad. :) Ett jävla ansträngande arbete, men varje människa ska göra det man kan för att minska mobbningen.
Här är en video som kan få alla på andra tankar angående mobbning (musiken kanske inte är så populär bland de flesta, men lyssna på texten och titta på bilderna.)
http://www.youtube.com/watch?v =QrlrUYWxx8Q
~~~
Din historia var jäkligt fin förresten!
#28 Jag har inte sagt att jag ska ta självmord, jag tycker inte du ska göra det heller :-)
#30 Aww :')...Det var inte jag som skrev den så jag ska inte ha creds :-)
Diskussionen är väll självklar :)?
Om ni känner att ni blir sura av min text så kommentera inte :-) För era kommentarer kan inte göra mig ledsen...Jag vet att bakom varje skärm sitter en underbar person som är perfekt på sitt sätt men måste vara lite kaxig på internet ;)
Men dra inte ut ditt skit över någon annan.
1. Psykisk ohälsa ska man ta på allvar.
2. Det finns ett väl uppbyggt vårdsystem för behandling av just psykisk ohälsa.
3. Lyssna inte på de som spyr ur sig negativa upplevelser av psykiatrin, skaffa dig en egen uppfattning.
4. Precis som inom den övriga vården träffar man inte jämt rätt på en gång, varken med diagnos, behandling eller den läkare/terapeut du träffar.
5. Kom ihåg att du har rätt att begära en annan "kontakt".
6. Vid psykisk ohälsa, oavsett form, är det i mångt och mycket upp till dig själv att öppna upp dig, nysta i det gångna och inse att det oftast är du själv som behöver förändra saker i ditt betende, inte de runt omkring dig.
7. Mediciner är där för ge dig ett drägligt liv. Erbjuds du mediciner som ta emot det, i synnerhet om du får en diagnos likt adhd/add och bipolär sjukdom (kroniska psykiska sjukdomar).
Jag har många fler tips och idéer men tiden går emot mig just nu.
Kan man kanske ringa polisen och säga att dihär människorna kränker min rätt till att vara otagbar, eller va man nu sen säger i svenska språket så, som att man inte får hamna ut för våld? Psykiskt eller fysiskt....
Saken är den, och dehär är en rå jävla sanning, att ingen jävla lärare, rektor, sektreterare i skolan bryr sig ett skit. Men ack, gör någo åt saken, jag menar, inte för att säga att det är en bra ide, men tänk en baseball bat, en kommando-mössä och en jävel som mobbar. Det blir någo, det griper man på. Jag vet inte. Kanske det kan leda till att du flyttar till en ny skola, eller någo?
Tänk på saken på så viss, det är ingen tröst i dagslängden, men att inse vad det är att bli mobbad, det leder till att du kan bättre hanskas med saker som är svåra. Mina barn, blir inte mobbade. Det tar jag hand om. Finns det ingen du kan säga att ditt hjärta brinner? Jag har inga lösningar, och, du är ensam, och inte en jävel bryr sig om. Något är fel i denhär världsbilden.
Att må dåligt psykiskt är skitjobbigt. Mycket lättare med ett fysiskt problem.
Depression är jobbigt men ångest är nog det jobbigaste.
"Svår ångest"(Enligt psykolog) är det jobbigaste tillståndet jag varit med om.
En GAD som går över till panikångest när det är som värst.
Uh, GAD är ett ganska generaliserat tillstånd. Det att man har panikanfall kan skötas om, t.ex. med alprazolam, som har indikationer på att vara otroligt effektivt för att stoppa panikattacker. De flesta panikattack-patienterna får väll, också en SSRI -medikation, för att motarbeta problemet proaktivt. Ångest är inget man måste leva med. Det finns jävla bra mediciner för det.
Äter du någo pillers för ångest, dvs. lugnande mediciner?
http://www.youtube.com/watch?v =U3NgzQ9Pcsg
Och till alla där ute, det är ALDRIG kört!
Suger skolan, ta ett sabbatsår
Har du inga polare, gå till ställen där man träffar folk! ( Krogen om du har åldern inne, annars kan du dra på spelningar, fester eller kanske nån sport aktivitet )
Har du inga intressen, skaffa det!, Börja med en sport, börja med graffiti, lär dig ett instrument, eller kanske är datorn din grejj!
( Personligen Skejtar jag, spelar gitarr, går på spelningar, sitter vid datorn, och sen är en stor del av mina intressen att bara lyssna på musik )
Är allt kört där du bor, flytta till en annan stad, börja om livet
Om du inte tagit studenten än, håll ut!
Det blir så mycket bättre sen, du kan flytta te en främande stad, gå på krogen, börja jobba
Mår du dåligt, sitter bara inne, vill inte göra något, ingen livslust
Börja gå ut på kvällarna, snacka med en kompis om dina problem, det brukar släppa då. ( Det bästa om man mår dåligt är en flickvän att prata med )
Det är ALDRIG kört!
Ge inte upp livet, det är den vackraste gåva du någonsin får!
Ja, GAD är det tillståndet man har hela tiden. Märks att du läser på google förövrigt (:
Generaliserat ångestsyndrom.
Alltså den formen av panikångest du pratar om är när man mår bra i övrigt och ändå bara får det titt som tätt. Då är det inte så svårt att "bota" med sådana mediciner.
Ja, SSRI är vanligt speciellt om det är i kombination med depression.
Du har rätt i att det finns jävla bra mediciner för det, benzodiazepiner är dock inget som är roligt att knapra. Speciellt inte om man är ung.
När du slutar äta dessa mediciner så slår det dock tillbaka.
Har själv inte ätit någon medicin även fast jag kunnat få benzo, vill helt enkelt inte förstöra mitt liv även om det inte säkert blir så. Benzo är sista utvägen vill jag lova.
#43
Är inte precis jätteenkelt att få när man är över 18 för den delen heller. "Synd", tycker det är väldigt bra.
Barn utvecklas och ska inte sitta och knapra knark.
Du ska veta, att benzon är inget att vara rädd för. Jag käckade 2x2mg Xanor depot när jag var yngre för vissa problem. Det var altså 4mg alprazolam per dag i flera år. Sen, så för att göra ångest lindrigare, får jag äta 4x1mg lorazepam (Temesta) i dagen. Jag är inte addikterad, i dagslängden äter jag 1x0.5mg alprazolam depot, och slutar troligen av med det när våren litet avancerar här. Lorazepam har jag ännu kvar som medicin för stark ångest. Jag dricker inte sprit, jag kör inte med knark, och jag överskrider aldrig mina preskriptioner.
Har även mobbat en kille. Han var dryg och jobbig. Tycker han förtjänade det ;(~~~~
Hade det inte varit för riskerna att bli beroende eller att man kan få jobbiga avtändningar så vore det kanske inte så tokigt när man mår apa.
Alla kan inte sköta ett bensobruk lika bra som du, det kan jag lova.
har inte ens sagt att jag mår dåligt över att min brud gjorde slut -.-
och vad har avsaknaden för empati med SD att göra? att du är så jävla blåögd och sitter och bölar såfort röda korset har reklam, tänk om, folk som gör så slösar energi på något dom tyvärr inte kan göra något åt i nuläget, donerar du en 100kr så kanske du mår bättre men tyvärr kommer denna 100kr inte göra så mycket, rent av inte ett skit tyvärr.
Det jag syftade på var att du sitter och jämnför din(andras?) situation med dom i afrika eller vilket annat krisdrabbat land och säger "amen dom mår ju sämre än mig, så då kan jag inte må dåligt!", detta är en den sorts mentalitet som bara folk som faktiskt inte mår dåligt kan säga, det går inte att sätta en riktigt nivå på hur dåligt man mår egentligen bara "psykologer" som gillar att göra det, visst man kan se skillnad på "mår dåligt" och "försöker ta självmord var och varannan kväll" alt. "hoppar framför tåget", för om du nu hade mått riktigt illa då hade du precis som alla andra insett att bara för att andra har det "sämre" än dig själv, så blir du inte automatiskt glad eller kan tycka att just din egna situation är bättre.
Folk bär på mörkare saker än vad du tror, du är väl en av dessa som tror att depression är när du gråter i 10minuter efter att din favorit karaktär i grey's anatomy har dött, inser du själv hur patetiskt det låter?
sen dubbelpost "sluta myta" ?
här har vi en tråd då folk som mår dåligt ska få en chans att dela med sig, VAFAN gör du här när du bara trackar ner och säger åt folk att dom har "fel"? dra åt helvete, du är även en av dom som tycker att medicin är enda utvägen, äckligt blåögd man kan vara, som #34 säger, jag låter inte mina problem trycka ner någon annan människa och jag tar hand om mina egna problem, på mina EGNA sätt, men du verkar ha svårt att förstå detta, varför vet jag inte, men en sak är säker, du bryr dig inte ett skvatt om det jag skrev eller om att jag mår dåligt, alltså visar du ingen empati för en människa, vilket betyder i teorin att du är exakt lika "sociopatisk" som jag är, luktar lite dubbelmoral :~).
Sen att jag kanske har avsaknad av empati, gör inte mig till en sociopat i mina ögon, men tack, det var verkligen schysst av dig att psykologiskt utvärdera mig som en person som är kapabel att mörda utan att känna något, ty. ;)
Sen om jag var deprimerad skulle jag väl sitta här ändå? bara för att jag mår dåligt psykiskt så är jag inte asocial, jag har vänner gott om det egentligen, som jag förklarade innan, jag har ett jävligt bra liv, varför jag mår dåligt är inget jag kan förklara och så har det varit så länge jag kan minnas, sen att du inte vill tro mig är inte mitt fel, men tack, första personerna jag sagt det till och det första någon kan säga är "sluta myta" tackar, verkligen, ungefär därför jag aldrig pratar om mina problem, folk tror inte på det eller vill inte tro på det, skakar på huvudet och säger att jag ljuger, fick höra det rätt ofta när jag var liten också, vet du hur det känns att ligga och gråta över absolut INGENTING ? nä tänkte väl det, vet du vad, jag fick bara höra att jag var en mes och jag var även en s.k. "hypkondriker", vilket egentligen bara är "fysisk smärta" men dom gillade att använda det ordet, mina föräldrar that is.
och ja, jag kan ursäkta det mycket bittra inlägget, ser nu att det kanske såg ut som jag tyckte ni skulle ta livet av er, riktigt så var inte tanken, livet är lätt värt att liva, men varför det kan jag inte svara på.
Sry för wall of text
Om man känner sig deprimerad eller nere så ska man inte ta sitt liv eller nåt sånt skit, vi har alla blivit tilldelade ett liv och då ska man fan leva det hela jävla livet ut.
Snälla söta rara...läs först skriv sen!
Efter hela texten hade jag inga ord, bara <33333333333333
Bra initiativ #0 :)
Illusionen man hade när man var yngre än inte densamma som verkligheten har blivit. Men det är bara att vänta på bättre tider, i värsta fall får man våldgästa brodern när saknaden på sällskap blir för stor.
Berättelsen om killen Kyle var ju riktigt bra faktiskt, även små saker kan ju hjälpa folk att komma på rätt spår :)
Bra att någon skrev upp detta iaf, uppskattas nog av flera.
#73 Tvärtom. Bara för att de flesta är omogna till 90% så finns det alltid en mjukare sida. Vi är som bröder, bråkar och irriterar varandra sjukt mycket men älskar varandra oerhört ändå <3