Jag känner att jag måste få skriva ut.
Jag bryr mig inte om ni inte bryr´er.
Jag känner iaf så här.

Varje dag vaknar man går till skolan. Äns polare orkar inte ens säga tja. Jag är inte direkt utanför men jag är ändå inte den som pratar mest. Ibland känns det som om munnen var fastlimmad. Man garvar och har kul men jag är ändå inte lycklig ingen värkar bry sig. Jag började bli tystare när det var en i klassen " the king " kan man väl kalla han eftersom han har mycket respekt och ingen vågar säga ifrån eller något och alla bara följer efter han. Men iaf han snacka skit om mig sen fick jag reda på det. En polare man känt i 8 år börjar snacka skit om än bara för han är avensjuk?
Jag har inte kunnat prata med han som innan detta var ändå 1 år sen.
Ibland när han försöker förlöja mig så skrattar jag bara för jag är lite blyg som sagt efter det och inte vågar säga ifrån. Sen när man är på väg hem så tänker jag.
Tänk om han inte hade sagt det där.
Då hade jag varit en hel annan person . Jag funderar alltid " kan han inte dö ? "
Jag känner mig inte lycklig jag funderar jämt på vad är meningen me det här?
Jag har andra polare som jag är mycket mer sociala med och festar med.
Men tänk jag är ändå inte lycklig.

Till gymmnasiet hoppas jag att jag kan börja ett nytt liv och få nya polare.

Jag vet inte varför jag skrev det här.
kände bara att skriva av mig.
Ta lite hänsyn iaf.