Hej.

Jag har länge haft smärtor i bröstet fått kramper runt hjärtat (Det känns som någon stoppar in en kniv och vrider om sedan tar ut den)

Jag känner regelbundet att jag skall svimma och får väldigt ofta tankarna att jag ska dö hela tiden vilket leder till oro Såklart.

Har även ett obehag i mage och bröst samt ont i huvudet och det kan kännas som någon knäcker en nöt i huvudet en millisekund.

Har även svettningar och svårt att andas, det kan komma när som helst. Är väldigt ofta illamående och tänker alltid "Vart fan ska jag spy *Sitter på tåget*).

Har även blött näsblod och har väldigt svårt att somna nu för tiden.


Trodde först att det var Hjärtmuskelsinflamation efter mycket sökande av syndrom på internet.

Vi åkte till danderyds sjukhus på akuten och där låg folk med benpipor som spreta åt alla möjliga håll, vilket gjorde mig mer nervös som sedan ledde till att jag kände yrsel.

Jag sa det till den väldigt otrevliga sjuksköterskan men nonchalera mig och bad mig vänta i väntrummet som det så fint heter.

Satt där och trodde att jag väldigt snart skulle få en hjärtattack men istället fick sitta bredvid alla andra inkompetenta idioter som går till akuten för att dom fått en sticka i fingret.

Efter ganska lång väntan så kommer en sjuksköterska och säger att "Eftersom du inte är 18 år så får inte vi ta emot dig som patient, du får helt enkelt åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus".

Jag säger då att jag mår väldigt dåligt och skulle behöva att någon kolla vad det är för fel för jag har varken bil eller någon som kan skjutsa mig (Mor min har inget körkort).

Efter mycket övervägande kom hon och en annan sjuksköterska att jag skulle få någon sorts gratis taxi till Astrid Lindgrens sjukhus.
Bra tänkte jag och fick ett litet blått kort med små dåligt ritande bilar på.

När vi kom fram till Astrid Lindgren kände jag av många av ovanstående symtom och kändes att jag skulle spy, en som arbetade där såg det och gav mig en liten påse.

Berättade mina symtom för en läkare och dom gjorde EKG tester samt röntgen tester och diverse små tester som blodprov.

Efter nio timmars väntan på en liten säng med pappersduk på så kom dom med deras flin på läpparna och sa att jag var i perfekt tillstånd och dom hitta inget fel alls.

Två tankar flög upp i mitt huvud:

*JAG ÄR HYPOKONDRISK, HJÄÄÄLP*

*OCH DET ÄR DEN HÄR SJUKVÅRDEN JAG SEDAN SKA BETALA SKATT FÖR?*

Jag reste mig upp och frågade om jag kunde få en liten blå taxi bricka till, men dom påstod att det kostar så mycket för staten och anledningarna till att du ska få det är om du har gips från fötterna till magen.

Jag tog på mig jackan och fick vänta på en buss från Astrid Lindgren som sedan gick till Solna och därifrån byte mot Danderyd. Inte så kul med huvudverk, svettningar och illamående.

Eftersom dom inte hittade några symtom litade jag på dom fula pingvinerna i vit rock, och bestämde mig för att "det går över när det går över".

Detta besöket ägde rum för cirka två veckor sen och känner fortfarande dessa symptom och tanken på att jag ska dö kommer regelbundet.

Och för någon timme sen fick jag ett tips av en vän att det kan vara Panikångest. Och tänkte direkt Va? Jag? Aldrig?.
Kollade ändå upp det för nyfikenhetens skull men till min förvåning så fanns exakt alla symtom där och även förklaringar varför and so on.

Timme senare visade jag morsan detta och hon sa att hon har anat det ganska länge att det var panikångest.
Grejen är att hon vill nu att jag ska gå någon sorts terapi vilket jag vägrar!!!

Jag vet att det inte är såhär men ändå:

-Hej jag heter Lasse
-HEEEJ LASSE *klappar händerna*
-Jag har nu varit alkoholfri i nu 5 månader.
-BRA LASSE *klappar händerna jätte högt i luften*



Jag hatar terapi och anser inte att det ska hjälpa mig på traven alls, har på tok för mycket fördomar mot det.

Är det någon av er som har varit med om terapi eller kanske samma situation som mig?

Vad gjorde du för att det skulle gå över?


Tack.