Häromdagen satt jag på min stol och läste tidningen precis som jag brukar göra. Jag tänkte på alla drömmar jag haft i livet som en efter en har de tagit slut. I tidningen såg jag en bild av en flicka med en skadeskjuten kråka i hennes famn. Hon springer genom skogen så fort hon kan. Hon springer med fladdrande lockar på taniga ben. Hon hoppas och bönar och ber att det inte ska vara försent. Flickan är liten, hennes hår är ljust och hennes kind är flämtande röd. Kråkan däremot är klumpig och kraxande svart och om en stund är den helt död.

Men flickan hon springer för livet med kråkan i sin famn. Hon springer mot trygghet och värme för det är riktigt och sant. Hon springer med tindrande ögon på taniga ben, för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt. Finns det liv är det aldrig försent.

När jag satt där på stolen och tänkte började jag darra i vånda och nöd, jag skakade av rädsla och skräck. För jag visste alldeles tydligt och klart att det var bilden av mig som jag precis sett. Mitt hopp är en skadeskjuten kråka och jag är ett springande barn som tror att det finns någon som kan hjälpa mig och har ett svar.

Jag springer med bultande hjärta, jag springer på taniga ben, jag bönar och ber, fasten jag vet att egentligen är det alldeles försent.