1
ensam men stark ( splittrad familj)
Postat av Godjulalla den 28 April 2011, 15:35
29 kommentarer · 1 770 träffar
Halloj.
Ja hur ska jag börja , jag är en kille på 18 bast bor i göteborg i en villa med min konstiga familj som består av mamma pappa syster och 1 hund och katt.
Enda sen jag blev tonåring har jag tappat all gemenskap med min familj mot min vilja. Vi alla bor i samma hus trots det är alla i varsitt rum hela dagarna.
orkar inte skriva allt men vill bara skriva av mig lite.
När jag snackar med tex min pappa så känns det som jag pratar med en främling , jag känner inte han längre och han känner verkligen inte mig längre.
Enda han bryr sig om och frågar är saker typ som när ska du till arbetsförmedlingen när börjar din utbildining osv.
Visst det är bra att han är bryr sig om min framtid. Men när jag ville välja fordons linjen när jag var 16 så sa han nej för han tyckte det var för mycket konstigt folk på såna skolor , så han fick mig gå en medie utbilidng vilket ledde till jag hoppade av och aldrig fick nån student.
Han bryr sig aldrig om nåt annat , han har aldrig frågat nåt om fest dricka brudar osv. När jag skämtar om något tex kör om tanten i den bilen , så blir han helt arg och vill du få mig i fängelse betala böter klipper körtkort . Han är en riktigt jävla paragraf ryttare. Om han bara visste vad jag gör....
Min mamma han jag inte pratat med på nästan 1år och vi ser varandra varje dag... enough said
min syster är riktigt jobbig , favoriserad av pappa har inte heller pratat med henne på många år. Visst något ord ibland men hon är som en främling för mig.
Hela familjen ska flytta utomlands till min mammas hemland om några år och jag blir kvar här av egen vilja.
Det är riktigt jobbigt är inte kunna vara sig själv kunna öppna upp sig dela med sig med sin familj. Men ja så e livet, min pappas släkt är helt okänd för mig , tex har inte ens träffat mina farbröder....
Önska jag kunde spola tillbaks tiden för jag klarar inte att hålla modet uppe länge till.
Det är bara lite av vad jag ville dela med mig om , vet att jag inte är den bästa på förklara men hoppas nån förstår.
I smoke a blunt to take the pain out
And if I wasn't high, I'd probably try to blow my brains out
I'm hopeless, they shoulda killed me as a baby
And now they got me trapped in the storm, I'm goin crazy
ps. Jag är inte deprimerad eller nån jävla emo på något sätt. Saknar bara min familj :(
peace
Ja hur ska jag börja , jag är en kille på 18 bast bor i göteborg i en villa med min konstiga familj som består av mamma pappa syster och 1 hund och katt.
Enda sen jag blev tonåring har jag tappat all gemenskap med min familj mot min vilja. Vi alla bor i samma hus trots det är alla i varsitt rum hela dagarna.
orkar inte skriva allt men vill bara skriva av mig lite.
När jag snackar med tex min pappa så känns det som jag pratar med en främling , jag känner inte han längre och han känner verkligen inte mig längre.
Enda han bryr sig om och frågar är saker typ som när ska du till arbetsförmedlingen när börjar din utbildining osv.
Visst det är bra att han är bryr sig om min framtid. Men när jag ville välja fordons linjen när jag var 16 så sa han nej för han tyckte det var för mycket konstigt folk på såna skolor , så han fick mig gå en medie utbilidng vilket ledde till jag hoppade av och aldrig fick nån student.
Han bryr sig aldrig om nåt annat , han har aldrig frågat nåt om fest dricka brudar osv. När jag skämtar om något tex kör om tanten i den bilen , så blir han helt arg och vill du få mig i fängelse betala böter klipper körtkort . Han är en riktigt jävla paragraf ryttare. Om han bara visste vad jag gör....
Min mamma han jag inte pratat med på nästan 1år och vi ser varandra varje dag... enough said
min syster är riktigt jobbig , favoriserad av pappa har inte heller pratat med henne på många år. Visst något ord ibland men hon är som en främling för mig.
Hela familjen ska flytta utomlands till min mammas hemland om några år och jag blir kvar här av egen vilja.
Det är riktigt jobbigt är inte kunna vara sig själv kunna öppna upp sig dela med sig med sin familj. Men ja så e livet, min pappas släkt är helt okänd för mig , tex har inte ens träffat mina farbröder....
Önska jag kunde spola tillbaks tiden för jag klarar inte att hålla modet uppe länge till.
Det är bara lite av vad jag ville dela med mig om , vet att jag inte är den bästa på förklara men hoppas nån förstår.
I smoke a blunt to take the pain out
And if I wasn't high, I'd probably try to blow my brains out
I'm hopeless, they shoulda killed me as a baby
And now they got me trapped in the storm, I'm goin crazy
ps. Jag är inte deprimerad eller nån jävla emo på något sätt. Saknar bara min familj :(
peace
har ni bra relation med er familj
88 personer har röstat
