3
Vad är detta fruktansvärda jag lider av? Och hur botar man detta?
Postat av Namjelus den 28 Januari 2016, 23:01
34 kommentarer · 2 301 träffar
I början på 2014 så blev jag totalt förändrad, eller rättare utsagt så blev min hjärna det.
Allting började när jag satt vid datorn, det var precis en helt vanlig dag, ingen stress alls den dagen.
Bara BOOOOOOOOOOOM säger det medan jag sitter framför datorn. Det känns så svårt att förklara, men det kändes som om jag kom in i en annan värld eller nåt. Det bara slog till från klar himmel som sagt, ingen varning alls.
Jag kunde inte använda datorn längre, och det kan jag inte idag heller, jag känner mig liksom bländad på något sätt. Och så har det varit KONSTANT.
Det jobbigaste är att jag inte vet riktigt hur jag ska förklara hur jag känner mig, men det är som om jag är i en dröm, som om allting händer på låtsas, riktigt kusligt är det, vilket triggar igång min ångest.
Som nu tex när jag sitter framför datorn och skriver detta, jag vet vad jag skriver om och jag vet vad jag läser, men det känns som om det inte är jag som sitter framför datorn, det är som om hjärnan är ute och cyklar någon annanstans, frånvarande är nog ett bättre ord att använda.
Går jag ut på stan så håller jag upp händerna i luften konstant, allting är så overkligt, jag känner mig borta på något sätt.
Allra värst är det när jag sitter vid datorn, som nu, och när jag är på möten tex. Jag sitter där på möten och försöker koncentrera mig, men det känns som om jag inte är på mötet, alltså jag vet att jag är på mötet men ändå känns det inte som det.
Jag har mått så här konstant, och det börjar verkligen ta kål på mig, jag kan inte njuta av livet längre, jag har förlorat hoppas helt enkelt, att ha gått runt så här KONSTANT i 2 år har gjort så att jag har förlorat hoppet, jag går bara runt och frågar mig själv " varför slog bara detta till från ingenstans " ?
Jag har en ganska trasig uppväxt, det erkänner jag. Jag blev slagen av pappa och morbror när jag var liten, och jag har hela mitt liv letat efter en man som jag kan leva med, en man som jag känner mig trygg med, som tar hand om mig helt enkelt, hela livet har jag känt mig riktigt ensam och jag har bara letat & letat, det har alltid slutat med att jag utsätter mig för fara, jag åker iväg i främmande mäns bilar och blir våldtagen. Sista gången jag gjorde det var 2013.
Just när detta vad det nu än är jag lider av som slog till 2014 så var det inget hemskt jag just då upplevde, jag funderade mycket på att hoppa av skolan dock, jag blev tillkallad till möten hit och dit, och jag tyckte det gjorde mig stressat, jag bestämde mig trots allt att stanna kvar, sen så gick det en vecka och sen kom den där dagen då detta slog till, bara från klar himmel.
Jag har även fått diagnoserna Borderline & Autism, och dessa diagnoser fick jag 2011. Nu vet jag inte om diagnoserna har koppling till varför jag har mått så här?
Jag är också orolig att jag ska hamna i en psykos, men jag låter väl inte psykotisk? Jag är också jätte orolig att det ska vara något fysiskt jag lider av, för jag har märkt att jag får ganska mycket huvudvärk.
Jag träffar förnärvarande en psykolog och han misstänker att det är "dissociation" jag lider av.
Någon som kanske känner igen sig? Jag har som sagt förlorat hoppet nästan helt, en liten del i mig hoppas att detta försvinner, men det har hållit i sig KONSTANT och det vill inte släppa, jag vet inte vad det är som händer med hjärnan? Denna dimma/ frånvarande känsla som jag har är riktigt riktigt kuslig, vilket leder till ångest.
Jag har så många frågor. Varför slog detta till? Varför slog det till från ingenstans? Varför går det inte över? Vad är det jag ens lider av? Kommer jag gå runt så här hela livet?
Jag går galen snart! Jag vet nu tex att jag skrivit detta, men ändå känns det inte som om det var jag som gjorde det, jag känner mig så frånvarande, hjärnan hänger inte med.. !
Vad händer !!??? :(
Allting började när jag satt vid datorn, det var precis en helt vanlig dag, ingen stress alls den dagen.
Bara BOOOOOOOOOOOM säger det medan jag sitter framför datorn. Det känns så svårt att förklara, men det kändes som om jag kom in i en annan värld eller nåt. Det bara slog till från klar himmel som sagt, ingen varning alls.
Jag kunde inte använda datorn längre, och det kan jag inte idag heller, jag känner mig liksom bländad på något sätt. Och så har det varit KONSTANT.
Det jobbigaste är att jag inte vet riktigt hur jag ska förklara hur jag känner mig, men det är som om jag är i en dröm, som om allting händer på låtsas, riktigt kusligt är det, vilket triggar igång min ångest.
Som nu tex när jag sitter framför datorn och skriver detta, jag vet vad jag skriver om och jag vet vad jag läser, men det känns som om det inte är jag som sitter framför datorn, det är som om hjärnan är ute och cyklar någon annanstans, frånvarande är nog ett bättre ord att använda.
Går jag ut på stan så håller jag upp händerna i luften konstant, allting är så overkligt, jag känner mig borta på något sätt.
Allra värst är det när jag sitter vid datorn, som nu, och när jag är på möten tex. Jag sitter där på möten och försöker koncentrera mig, men det känns som om jag inte är på mötet, alltså jag vet att jag är på mötet men ändå känns det inte som det.
Jag har mått så här konstant, och det börjar verkligen ta kål på mig, jag kan inte njuta av livet längre, jag har förlorat hoppas helt enkelt, att ha gått runt så här KONSTANT i 2 år har gjort så att jag har förlorat hoppet, jag går bara runt och frågar mig själv " varför slog bara detta till från ingenstans " ?
Jag har en ganska trasig uppväxt, det erkänner jag. Jag blev slagen av pappa och morbror när jag var liten, och jag har hela mitt liv letat efter en man som jag kan leva med, en man som jag känner mig trygg med, som tar hand om mig helt enkelt, hela livet har jag känt mig riktigt ensam och jag har bara letat & letat, det har alltid slutat med att jag utsätter mig för fara, jag åker iväg i främmande mäns bilar och blir våldtagen. Sista gången jag gjorde det var 2013.
Just när detta vad det nu än är jag lider av som slog till 2014 så var det inget hemskt jag just då upplevde, jag funderade mycket på att hoppa av skolan dock, jag blev tillkallad till möten hit och dit, och jag tyckte det gjorde mig stressat, jag bestämde mig trots allt att stanna kvar, sen så gick det en vecka och sen kom den där dagen då detta slog till, bara från klar himmel.
Jag har även fått diagnoserna Borderline & Autism, och dessa diagnoser fick jag 2011. Nu vet jag inte om diagnoserna har koppling till varför jag har mått så här?
Jag är också orolig att jag ska hamna i en psykos, men jag låter väl inte psykotisk? Jag är också jätte orolig att det ska vara något fysiskt jag lider av, för jag har märkt att jag får ganska mycket huvudvärk.
Jag träffar förnärvarande en psykolog och han misstänker att det är "dissociation" jag lider av.
Någon som kanske känner igen sig? Jag har som sagt förlorat hoppet nästan helt, en liten del i mig hoppas att detta försvinner, men det har hållit i sig KONSTANT och det vill inte släppa, jag vet inte vad det är som händer med hjärnan? Denna dimma/ frånvarande känsla som jag har är riktigt riktigt kuslig, vilket leder till ångest.
Jag har så många frågor. Varför slog detta till? Varför slog det till från ingenstans? Varför går det inte över? Vad är det jag ens lider av? Kommer jag gå runt så här hela livet?
Jag går galen snart! Jag vet nu tex att jag skrivit detta, men ändå känns det inte som om det var jag som gjorde det, jag känner mig så frånvarande, hjärnan hänger inte med.. !
Vad händer !!??? :(
