I 6 år jag har varit kraftigt deprimerad. Under dessa år har jag alltid trott och tänkt att det kommer ordna sig, jag kommer må bra bara jag kämpar vidare. Jag har varit nära att ge upp flera gånger men alltid orkat kämpa emot. Men nu har jag nått en punkt i livet där jag bara känner att jag inte orkar mer. Jag mår så dåligt att jag bara vill släppa taget. 2014 var sämsta året i mitt liv. Allt gick fel. Mådde då så dåligt att jag spenderade en månad på sjukhus pga misslyckat självmordsförsök..
Sen nyår har jag försökt att träna och tänka positivt för att må bra. Men jag är så djupt nere i skiten att det inte går. Jag har inga vänner, ingen att prata med. Den personen som var min vän, som var en väldigt nära vän, vill inte veta av mig.
I höstas jobbade jag men fick sluta för jag klarade inte av att jobba. Mådde så dåligt. Nu under våren pluggar jag på universitet men jag klarar knappt av det heller. Jag har suttit på toaletten inne på universitet och gråtit. Varje gång jag åker in till skolan får jag grov panikångest. När jag går från skolan får jag grov panikångest. Jag är nära på att börja gråta på t ex tunnelbanan för jag mår så dåligt.

Jag har tabletter mot ångest och depression, har även sömntabletter, som jag tar men det hjälper ingenting. Jag sover knappt någonting nu under nätterna, vaknar jag kan jag inte somna om. Det ända i huvudet är negativa tankar. Jag har försökt att tänka positivt men det ända som händer är att dem negativa tankarna kommer tillbaka ännu mer kraftiga. När jag ser mig i spegeln tänker jag bara ”fyfan vad ful jag är”, ”ta livet av dig, ingen kommer sakna dig”, ”du är totalt misslyckad”.
Hela mitt liv är totalt misslyckat. Jag klarar inte av att jobba. Jag klarar inte av att plugga. Under alla år som jag mått dåligt har jag alltid haft en inre röst inom mig som alltid sagt att ”oavsett hur du mår så kommer det bli bättre, ge ALDRIG upp”. Den rösten finns inte längre. Den är borta. Jag orkar verkligen inte mer. Är verkligen på gränsen på att ge upp. Jag har sådan grov panikångest i mig dygnet runt att jag snart blir galen. När som helst kan jag bara börja gråta..

Jag orkar bara inte kämpa mer. Jag har ingen glöd. Jag ser ingen framtid för mig. Jag kan inte se att det någonsin ska bli bra. Allt är bara mörkt, svart.

Jag skulle säkert kunnat skriva en bok om allt jag varit med om men valde bara skriva en liten sammanfattning ungefär..vet inte riktigt vad jag vill få ut av detta. Mest skönt skriva av sig och kanske få lite hjälp eller förslag på vad jag ska göra..