Okej, vet inte hur jag ska börja. Det känns som att var jag än går så är alla emot mig, alla pratar om mig. Så fort jag hör någon skratta så är det åt mig. Folk stalkar mig, varenda människa vet vem jag är och vad jag gör hela tiden, mikrofoner överallt, kameror, kan knappt sova på natten pga övervakningen. När john blund söver ner mig så repareras mikrofonerna och filmkamerorna och chippet i min hjärna som får folket att kunna se vad jag tänker, medvetet som undermedvetet.

Genom chippet vet de vad jag känner, dom hör vad jag hör, dom kan på något sätt veta den exakta smaken på varje måltid jag kommer i kontakt med. Anledningen till att jag inte vaknar under reparationerna är så klart att de injicerar något i min kropp strax efter att jag somnat som gör att jag sover så djupt att ingenting kan väcka mig.

Grejen är att jag förstår att detta inte är sant. Men jag känner mig så lurad av samhället. När jag tänker efter har jag aldrig i mitt liv gjort något som jag själv vill, alltid av manipulativa personers orders (föräldrar, lärare, tandläkare, läkare, fan till och med dagisfröken för helvete). Jag känner mig som en slav. När jag föddes var fri något år kanske, sedan började manipulationerna. Indoktrineringen. "Gör såhär, gör detta, gör som jag gör, nej du gör fel".

Skolan lär ut massa skit som håller huvudet upptaget, till och med orden jag skriver med just nu är en del av projektet. Ju mer jag lär mig, desto mer har jag att tänka på, vilket håller tankarna borta från det jag vill kalla "sanningen" som jag ännu inte vet vad är. Förmodligen ingenting som sagt, men allt känns så jävla fel. Tycker inte ni att det är konstigt? Att bli dömd till att hålla igång huvudet genom födseln. Man har inget val. Eller klart man har ett val, men jag ser inte hur det är värt konsekvenserna.

Vill ta kontakt med en psykolog men jag kommer aldrig kunna ta personen i fråga på allvar på grund av dessa tankar, eftersom han/hon förmodligen är en del av projektet (som jag ännu en gång egentligen vet inte existerar).

Har ni liknande tankar? Allt känns så verkligt men overkligt på samma gång.

Edit: Kanske ska tillägga att jag inte brukat så mycket droger innan någon undrar om det kan vara drogrelaterat. Ogillar droger eftersom man då har ännu mindre kontroll över situationen, vilket uppenbarligen inte är så bra i mitt..tillstånd. Fan jag låter sjuk haha men jag vet som sagt att detta inte är sant! Bara en sjukt stark känsla som dras mot de här tankebanorna, som om det skulle kunna vara sant men.. Svårt att förklara.