Hej, är tvungen att skriva av mig lite känner jag
Varning för superlång text.
Jo vi är väldigt osams i min familj just nu. Ska försöka få med så mycket som möjligt.

Min pappa har en kompis som han brukar gå till varje helg, och det tycker min mamma och min syster är lite jobbigt ibland eftersom att min syster vill ju att han ska vara hemma med dom. Och då i fredags så sitter jag i vårt garage (bor där på helgen), och då kommer han ut och frågar mig ifall inte jag skulle kunna säga att han är ute med mig här, ifall jag ska gå på toa och går in i vanliga huset. Han skulle ju då gå till sin kompis, men ville inte att dom skulle veta.

Jag svarar att det kan jag ju göra. Så tiden går och jag lägger mig vid 1, dagen därpå vaknar jag av att min syster gråter, eftersom att pappa inte är hemma klockan 9 på morgonen. Hon blir ju orolig och så, om ni förstår. Så dom ringer till han och då är han tydligen kvar hos sin kompis och börjar gå hem.

Jag hör sedan att han kommer hem, och då hör jag att jag har tydligen låst ut honom ur huset, och har inte svarat i telefonen. Jag som då trodde han hade nyckel med sig blir ju lite halvt irriterad men skiter i det, jag säger inget tänker jag.

Senare på kvällen har jag och några kompisar skaffat alkohol och sätter oss ute i garaget och dricker. (Jag vet att jag gjorde fel här, är ju inte i laglig ålder. Men man vill ju testa någon gång). Min kompis börjar spy, och jag går in för att hämta papper för att torka upp, vid det här laget är alla skapligt fulla. Pappa var inte hemma den kvällen (surprise), så mamma sitter nere vid köksbordet, mamma märker att jag är full och vi pratar lite om det och bestämmer oss för att prata mer om det dagen efter.

Dagen efter så åker dom och jobbar på morgonen, och jag och mina kompisar städar ute i garaget och drar till McDonalds. När jag kommer hem så är alla glada, ingen är arg eller någonting. Sen på kvällen ska jag och min familj äta hos min mormor, där vi kommer i en diskussion om ifall min kompis är kär i min andra kompis, jag berättar då för dom ganska argt: att jag har berättat för dom förut att jag inte gillar att prata med dom om sådana saker, eftersom jag tycker det är pinsamt, då säger min pappa: Då får väl väl fråga *kompis" om det, eftersom att du aldrig svarar i telefonen. (Han syftade då på kvällen då han gick till sin kompis, och jag låste tydligen ut han och svarade inte på telefonen klockan 4 på morgonen.)

Man hörde på honom att han inte skojade, irriterad som jag blir så säger jag: Men är det så konstigt? Ska jag behöva sitta uppe hela natten för att se om du kommer hem? Jag trodde att du hade nyckel med dig och du sa aldrig att du inte hade det med dig, och hur ska jag kunna svara klockan 4 på natten när jag sover?

Vid det här laget visste ju alla att han hade ljugit om att han var ute hos mig, det visste ju mamma om, så jag tror att jag sa det att han ljög också, dock kan mamma ha sagt det innan, alltså att han ljög.

Då börjar mamma att skämta lite om det, om att han ljög och så, och hon tar det som att det är lite komiskt och alla gör det. Hon blev ju inte arg eller någonting. Då helt plötsligt får pappa för sig att dom skäller på honom. Och min pappa är lite speciell, så när han kände att han fick skit, så behövde han vända sig om och börja skälla på mig och säga:

"Du, du kanske inte borde få vara där ute mer, det är ju där allting händer"

Han säger det väldigt argt och mamma blir arg på honom, eftersom att han försöker lägga över skulden på mig, så pappa reser sig ur stolen och går ut i köket för att fixa mormors dator.

Jag ska jobba lite på mina föräldrars jobb efter vi ätit, så dom skjutsar oss dit. Påvägen dit säger mamma på skoj: "Jag får anmäla oss till en sån där familjeterapi"

Då säger min syster "Aa eftersom att vissa ljuger och.."

Där avbryter jag henne och säger: Du är också en del av problemet förstår du väl, du retar upp mig dygnen runt och då blir jag o mamma o pappa osams.

Så då svarar min syster med: "så allt är mitt fel?^

Jag svarar då: "Aa"

Jag menade inte att det var hennes fel allt, men om hon inte lyssnar så får hon ta det hur hon vill. Då blir pappa arg där framme och säger "lyssna inte på honom, det är han som retar upp alla hela tiden"

Så jag svarar med: Med vadå? Att berätta som det är?

Och då svarar han med: Håll käften, jag orkar fan inte med dig något mer.

Så är vi framme och jag går ut och jobbar. När jag är klar så ringer jag min mamma och säger att jag är klar. Så kommer pappa och hämtar mig. I bilen så säger han: Det där gjorde du bra.

Jag tror ju då att han menar att jag gjorde jobbet bra, jag trodde han lugnat ner sig och att vi var sams så jag säger: vad?

För att vara på säkra sidan.

Han svara då: Med att göra alla arga, det är ditt fel.

Det blir då ett bråk i bilen och jag säger med min allra lugnaste röst att jag kanske kan få förklara hur jag känner, då säger han håll käften jag lyssnar inte på dig. Då säger jag i frustration: Aa men då går jag och tar livet av mig då så blir det väl bättre.

Han svarar då: Vad bra, gör hur du vill jag skiter i dig. Ska du gå upp nu och säga något mer ubersmart eller?

Så jag säger: Varför ska jag det? Menar du att det du säger här skulle få oss att bli mer osams? Isåfall varför säger du så för?

Han svarar inte och vi åker hem.

Sorry för jättelång text, men skulle behöva hjälp här, var tvungen att skriva av mig och så. Vad tycker ni?