Förra helgen var jag på besök i min farfars sommarstuga.

Han är en väldigt konstig typ - vidskeplig som få och trodde på övernaturliga saker. Han var en gammal sjöman som älskade havet, men hade pensionerat sig efter en storm där större delen av besättningen hade gått bort. Efter det hade han aldrig varit sig lik och allt prat om spöken och andar hade startat. Han sa att det skulle ta oss alla till slut. Vi ville lägga in honom på ett hem men han vägrade.

När jag och min bror var mindre fick vi aldrig gå ut i trädgården på baksidan. Det satt stora staket runt bakgården och från köksdörren satt det ett stort hänglås som inte gick att rubba.

Han berättade alltid bortförklaringar till varför vi inte fick gå dit. Att det spökade, eller att det var farligt. Någonting han hade fått för sig. Ibland hörde vi honom smyga ut på natten och han var inte tillbaka förrän morgonkvisten. Vi fick aldrig veta någonting, min bror och jag.


Nu när han inte var här kunde jag inte hejda mig, utan jag knipsade upp låset. Jag klev ut i en förfallen trädgård som inte skötts om på många år. Trots att solen glittrade i vattnet bakom den slitna bryggan fastnade ögonen på någonting mitt på tomten. Högar med jord, placerade tätt emellan varandra. När jag kom närmare såg jag att det var gravar. Det fanns små minnesskyltar av sten med namn inristade intill varje gravplats. Farfars gamla besättning. Han hade begravt dem i trädgården.

Längre bort stod ett stort träd. Jag gick fram emot trädet och upptäckte någonting som rörde sig svagt på andra sidan. Jag tog mig runt och kände ilningarna komma längs ryggraden. I ett rep hängde farfar livlös. Han log. "Det tar oss alla till slut", tänkte jag tyst för mig själv.

Efter att ha samlat mig från denna förskräckelse tog jag mig ut mot bryggan och spanade ut mot havet. I sundet utanför viken syntes resterna av ett gammalt skeppsvrak. Det hördes höga spöklika skrik utifrån vattnet, isande plåganden som fördes med vinden in mot land. Hade farfar talat sanning all denna tid. Jag satte mig i denna enda båten som fanns till förfogande längs bryggan, en gammal eka med slitna åror av trä.

Jag lossade förtöjningen från bryggan och rodde stilla ut mot sundet. Det tar oss alla till slut.