Hej fragbite, som topic lyder; men först kommer min:


Vill inleda med att säga att ni som avskyr mytare bör lämna tråden, för ni kommer garanterat tro att detta är just en myt. Jag vill i vilket fall som helst verkligen tro det själv.


Som sagt, idag inträffade den sjukaste upplevelsen i mitt liv, som en överdriven mardröm influerad av en existenz-novell. Det kommer garanterat finnas med mig hela livet och det skulle inte förvåna mig om det skulle ge allvarliga psykologiska problem i min framtid.


Det hela ägde rum på "jobbet", jag var på praktik första dagen på ett företag jag utelämnar namnet på för att undvika risker. För att komma till saken snabbt kan vi utelämna hur dagen var fram till händelsen. Så, när det var dags att sluta, klockan 16.00 - eller klockan var väl kvart i typ - säger chefen till mig att jag kan gå. Han upplyser mig även om att det är tillåtet att duscha på arbetstid innan man går hem, men det gjorde man som man ville. Då jag anade att flera andra anställda skulle göra just det pallrade jag mig snabbt iväg till omklädningsrummet för att byta om och gå hem då jag helst undviker att umgås med främmande nakna män.


Sagt och gjort, med jackan på och cykelnyckeln i högsta hugg satte jag fart mot dörren. Redan här hade jag, om jag varit mer uppmärksam, anat att något inte var som det skulle. I lobbyn - ett rum med lite soffor och en tv - sitter hela personalen bestående av 3 medelålders män och ler sympatiskt mot mig, "inte lätt att komma ut i arbetslivet, det ska väl bli skönt att gå hem" tycktes de tänka. "Nehe ni" tänker jag tillbaks och fläker på ett besvarande smajl, höjer näven och säger tydligt "Ses i morgon", varpå personalen svarar innan dörren slår igen bakom mig och jag nästan kastar mig ner för trappan.


Väl ute slänger jag upp mobiltelefonen och besvarar lite sms och dylikt, så cirkus en kvart senare är jag redo för att ge mig av, så jag låser upp cykeln min. Det är då jag inser att jag glömt mina vantar och vänder för att hämta dem i omklädningsrummet. När jag gått upp för trappan och höjt handen för att se genom reflektionerna i glasdörren börjar jag på allvar känna att något är skumt, men tänker inte mer på saken - men nu var alla 3 försvunna ur lobbyn.


Jag knackar på glaset, men konstigt nog är det ingen som öppnar, så jag tar initiativet att öppna själv och kliver in. Inte ett ljud. "Jaaaahaaa" tänker man och går mot omklädningsrummet måttligt intresserad av vart alla andra håller till. Det är i korridoren utanför omklädningsrummet jag hör dämpade ljud. Som ett lågt, ansträngt och otydligt ljud.


Efter varje steg växer obehagskänslan, och när jag slänger upp dörren är ljuden omöjliga att ta miste på. Det är tydliga, manliga stönanden - alldeles bakom väggen till där jag stod, ljuden kom alltså från duschen. Efter den uppenbara chock-stunden går jag raskt förbi och hämtar mina vantar. På vägen tillbaka utbrister något i ett högljutt tjut och jag kan inte undvika att slänga en blick mot duschen. Där, i en duschvrå, står de 3 männen nakna; den ena på knä med den andres lem åkandes i baken medan den tredje stod bredvid med en erektion, med stönanden som naglade fast sig motvilligt i mitt inre.


Detta är en bild som för er är den ena faktorn ni bedömer en myt för, men som för mig är en psykologisk mardröm som kommer förfölja mig hela livet. I det tillfället hade ett av livets sjukaste perspektiv öppnat sig för mig.


Jag sprang så fort jag kunde ut ur omklädningsrummet och mot dörren med tankarna som ett bultande kaos i huvudet, jag kunde inte tänka klart. Jag slänger upp dörren och möts i trappan av 2 kvinnor med sina barn, jag tror de var 2-3 stycken. Jag bara stirrar på dom i farten och får riktigt konstiga blickar för mitt uppträdande. "Är dem klara?" frågar den ena, men jag bara fortsätter stirra, nu hade jag stannat nere vid min cykel. "Va" lyckas jag mumla fram, varpå den andre kvinnan svarar lite gladare för att få fram ett vettigt svar "Har våra makar fått nog av allt slit snart eller?"


Här inträffar den andre chocken, något ni bekräftar myten med, men som finns kvar som en sjuk påminnare innanför mitt pannben. Detaljerna här efter är oväsentliga, men jag minns bara att jag cyklade så fort jag kunde hem utan att kunna sortera ut tankarna. Minns att jag fick kväljningar för dusch-scenen och oron för att deras familjer skulle bevittna det hela.


Var tvungen att skriva av mig, kan inte tänka på detta ensam. Vet inte om jag borde uppsöka en psykolog, då jag inte känner för att berätta det för mina vänner.




Detta var min livs sjukaste upplevelse;


Vilken är din livs sjukaste upplevelse?