Vad håller jag på med, jag lovar mig själv men jag faller tillbaks på samma plats. Varje dag i över ett halvår har jag satt mig ner och hon har ekat i mitt huvud.


Va gör jag fel tänker jag nu för tiden, hur ska jag bege mig till? Jag önskar jag kunde fråga henne, istället frågar jag mig själv och försöker lista ut det själv. Jag försöker tänka klart men allt kommer på en gång liksom, och jag når inte fram känns det som.


Att se henne såhär fyller min kropp med en konstig känsla, en slags tomhet. Så jag går ut en sväng för frisk luft i förhoppning att det ska hjälpa mig och jag följer månen, så långt jag orkar men upptäcker att jag skulle kunna vandra i en evighet så jag stannar och lyssnar.


Det är helt tyst, allt som hörs är jordens långsamma roterande och allt jag ser är dimma och en måne som skiner igenom det.


För en stund står allting stilla.


Allt känns så lätt och jag reser huvudet och skådar månen, då kommer mina tankar tillbaks, hennes klarblåa ögon och hennes leende likt en ängels, hur hon leker med fingrarna i håret och blickarna hon gav mig.


Hur hon tar på mig, får mig att bli alldeles varm inuti och mitt hjärta att nästan hoppa ur mitt bröst.


Hennes röst som får mig att le, hennes skratt som får mitt hjärta att smälta.


Längre än så här kommer jag inte, jag sätter mig på stenmuren och skakar på huvudet, blundar en stund reser mig sedan för att börja gå tillbaka till verkligheten.


Igen börjar tankarna välla fram, en vind börjar blåsa fram genom natten och jag ser ett par gå förbi, pratande och skrattande.


Det var så fantastiskt, hur kunde det ta slut? Varför kan jag inte vara den hon önskat sig?


Jag tar mig ett djupt antag och beger mig hem, sätter mig en stund till för att tänka färdigt för inatt.


-
Finns det någon som kan hjälpa mig?
Jag ser mig i spegeln och känner inte igen mig, hjälp mig. Snälla.
-




MVH c0SSAN