Jag har en tendens att falla riktigt hårt när jag väl faller för en kille. Och det är inte enbart under den tiden själva pirret/förälskelsen varar, utan det här är något som varar under hela förhållandet.


Innan jag inleder ett förhållande så lever jag ett aktivt liv med vänner, spelade el gitarr, går i skolan, läser olika kurser och jobbar. Går ut på krogen osv. jag lever med andra ord ett sunt och normalt liv. Fram tills att jag blir kär! Det här är något som händer VARJE gång och jag lyckas aldrig lära mig av mina misstag.


Så fort jag skaffar en pojkvän så blir allt runtormking mig totalt ointressant. Och jag lägger ner hela min själ på att tillfredställa killen i fråga på alla sett och vis. Man skulle kunna säga att jag förlorar en stor bit av mig själv och blir en och samma person med honom.


Mina vänner som alltid finns där och har funnits under flera år, dom blir som bortglömda och jag orkar inte ens skicka iväg ett sms, minst av allt umgås med dom. Läsre franska och lirade e gitarr, det är bortblåst nu. Hoppade av båda kurserna och har inte gått tillbaka. Även mina föräldrar och syskon slutar ha någon betydelse i mitt liv. ALLT handlar om killen och att jag vill vara med honom, allt det andra blir totalt ointressant.


festar jag ska det va med killen, gör jag något annat ska det vara med killen, har jag vänner ska det vara gemensamma vänner med killen som vi kan umgås med. Jag kan tex inte ens gå fika med en tjejkompis om inte han är med.




Varför är det så här då?
jo för när jag faller, faller jag som sagt hårt! och ingen annan betyder något förutom min kille. Och jag mår dåligt av att spendera tid ifrån honom. Är jag utan honom en dag så blir det en deppig dag där man längtar, saknar och så smsar vi non stop.


Dessutom är jag sjukt närhetssjuk, kysser, kramar och ger komplimanger dagligen, som jag verkligen menar, men ibland känns det som att jag överdriver, fast jag vet att jag inte gör det, det är bara så jag kär jag är! jag blir även sjukt på sexuellt.. vi snackar avsugningar titt som tätt, väcker honom mitt i natten för att ha sex, på morgonen, under dagen, alltså, ja känns i stort sätt som att det också är FÖR mycket! men det är bara så det blir :/




haft två killar. Inne på min tredje nu.


Samma sak här!
Vill inte vara utan..
sjukt närhetssjuk
sex non stop
ser inget kul med att umgås med vänner när han är borta osv
och depp så fort han är away.


Det här kan ju inte vara sunt =)
right?


man måste ju kunna leva ett normalt liv i ett förhållande, han måste kunna åka till jobbet, jag måste kunna åka till jobbet, man måste kunna vara ifrån och må bra under tiden.


han har inte klagat. Men jag kännr att jag orkar inte köra samma race för tredje gången. Dissa vännerna, vara så känslomässigt beroende av honom som jag blir/är. Folk har ju förhållande på distans och klarar av det utan problem.. varför kan inte jag?




När jag inte har en kille så känns det som att jag är en annan person, en bra person, så fort jag skaffar kille så blir jag en annan människa känns det som. Jag blir FÖR mycket åt alla håll och kanter. För kär, för kåt, för besatt.


Kände bara för att skriva av mig lite, ni som vill kan råda, eller bara läsa eller inget av det =) men om ni känner igen er eller har tips, släng hit dom! skadar aldrig att läsa lite för min del =)


sorry för too mutch wall of text ;)