Så här sitter man uppe, mitt i natten för jag kan inte somna.
har inte kunnat tänka klart på det sistone, för hon är allt som finns i mina tankar, dag in och dag ut är hon allt jag kan tänka på.


Det finns inga ord för det jag känner, jag har tänkt och tänkt för att få fram något som skulle kunna beskriva känslan.


Kärlek är ordet som kommer närmast, men det är också fel fast på rätt sätt, har aldrig känt något så rent som hennes fingrar ner för mitt ansikte, när hon håller min hand eller ser mig djupt i ögonen och ler.


Inga ord behövs för att tyda varandras tankar, vi förstår varann, det är som om vi känt varann i tusen år, fast det bara gått tre månader.


Varje gång jag ser henne, hör henne, känner henne ökar min puls, och jag känner hur mitt hjärta bara bultar och ber att jag skall berätta för henne, fast jag finner inga ord.


Och för någon anledning när jag tänker tillbaks, fäller jag en tår, jag har fått en klarblå himmel bli svart som sot, fått en stormig dag bli lugn, och vi vet tillsammans hur det står till, men något hindrar mig och jag vet inte vad jag ska göra.


Jag behöver hjälp, jag har letat djupt i mitt hjärta efter nått som skulle kunna få henne att förstå, hon är allt.


Och det konstiga är att hon bara inte är en, hon är den.
Hon är mig, jag är hon, jag har tänkt och det känns ändå fel på nått sätt, men det överstigs av en känsla av att vi hör ihop.


Jag kräver inte att någon av er ska förstå, jag ber bara om hjälp.


-
Hur ska jag få henne att se, känna mitt hjärtats djup, och hur ska jag våga berätta?
-