4
Ett inlägg till debatten
Postat av lollell den 21 December 2015, 22:25
5 kommentarer · 853 träffar
Jag känner mig varken förtryckt eller privilegierad. Jag lever ett normalt liv och anser mig varken stå över eller under min partner, eller någon individ som står i union till det kön hon tillhör. Jag läser i en kvinnodominerad grupp osv... Ändå påverkar jämställdhetsdebatten mig. Idag blev jag bemött på ett sätt, som gav mig inspiration till att skriva detta - detta inlägg från någon med perspektiv.
Löparspåret 20:34. Jag har redan varit ute i cirka en timme, det är mörkt och väldigt få människor ute. Jag ser någon som är ute på träningspass. Det tycks vara en tjej i min egen ålder. Jag springer, hon tittar bakåt och märker att jag finns där. Jag närmar mig henne, och precis när jag är bakom skriker hon till. Jag sänker farten för att komma i hennes tempo, jag frågar om jag skrämde henne. Det gjorde jag. Jag slänger iväg ”Varför det? Du såg ju att jag var bakom dig”, svaret jag får är att hon trodde hon skulle bli överfallen. Idag var tredje gången det händer mig.
Denna händelse fick mig att fundera var orättvisan egentligen ligger. Är det hos mig, som alltid ses som potentiell gärningsman; eller hos henne som inte kan känna sig trygg? Jag har sett debatter, feministerna påstår att det är hon om är offret. Motståndarna säger att det är jag. Låt mig reda ut detta, eftersom missförståndet växt till något fruktansvärt komplext.
Låt oss förlita oss på logik. Vi ansätter en rad variabler till dess korresponderande värden.
r = rädsla, i = identifiering, k = könsklyfta, u = upplevelse
Där rädsla hänvisar till individens rädsla att något händer på grund av kön. I motsvarar hur en individ identifierar sig med könsrollerna. U som den individuellt upplevda könsdiskrimineringen. Slutligen k, som motsvarar den faktiska könsklyftan (obs, ingen underlägsen, endast att det finns en viss differens mellan könen).
Vi låter sedan m = male (dvs jag), f = female (dvs hon)
I_m, motsvarar således identifieringen för killen.
Vi tecknar en algoritm.
Medan jag närmar mig henne:
Om hon tittar bakåt:
I_m ökar, dvs han identifierar sig som en potentiell gärningsman.
R_f och I_f ökar, dvs hon identifierar sig som ett potentiellt offer
Om hon inte ser honom:
R_f och I_f ökar, dvs hans rädsla för identifiering och oskyldiga anklagelser ökar
Vid mötet:
R_f och R_m når maximalt värde, implicerar att u_f och u_m ökar.
I_m och I_f är odefinierade, dvs båda identifieras endast som offer och gärningsman.
Efter mötet:
Eftersom inget skedde uppstår följande:
U_f och U_m ökar, undermedvetet
Resultat: Könsklyftan, K, ökar på grund av förutfattade meningar om de olika könen.
Inget hände alltså, ändå känner båda en viss osäkerhet. Båda reflekterar, och könsklyftan ökar. Hon tänker ”Det hade kunnat hända mig”, han tänker ”hon ser mig som en gärningsman”. Även om båda tycker att kvinnor och män är jämställda, så har debatten kring jämställdhet orsakat detta.
Vi lämnar nu fallet i löparspåret och applicerar samma algoritm för de flesta fall i vardagen. Vi märker snabbt att synen på kön förändras, på grund av att det redan innan finns förutfattade meningar som skapats ur debatten. Alltså, vi kan dra slutsatsen att både feminismen som anklagar män, och frånvaron av feminismen som förespråkar den andra sidan, är destruktiva för att nå en rimlig lösning.
Så. Äntligen kan vi gå ifrån ”vi”- och ”dom”-tänket. Vi alla är olika - vissa är män; vissa är kvinnor. Debatten har fört oss kanske ännu längre från varandra och det har börjat väcka problem. Låt mig föreslå en lösning. Nej, det handlar inte om att möta varandra med lagstiftning. Det handlar om att förändra inställningen hos oss själva, inte hos andra. När din parter, din mamma eller en tjejkompis till dig ser dig, ser de ju inte dig som en potentiell gärningsman. De ser dig som den du är, och det må vara en man. Samma visa går när du ser på dem. Så, varför ser vi främmande människor på det sätt vi gör idag? På grund av en snedvriden debatt som inte vill göra annat än att anklaga andra, när det egentligen är ens egen inställning som måste förändras. Oavsett om du är hundraprocentig radikalfeminist, eller kvinnomisshandlare. Debatten har fått fel fokus, och fel människor vill vara med i diskussionen. Den påverkar oss som inte har något med detta att göra väldigt negativt.
Så jag frågar er: är jämställdhetsdebatten förstörd?
Löparspåret 20:34. Jag har redan varit ute i cirka en timme, det är mörkt och väldigt få människor ute. Jag ser någon som är ute på träningspass. Det tycks vara en tjej i min egen ålder. Jag springer, hon tittar bakåt och märker att jag finns där. Jag närmar mig henne, och precis när jag är bakom skriker hon till. Jag sänker farten för att komma i hennes tempo, jag frågar om jag skrämde henne. Det gjorde jag. Jag slänger iväg ”Varför det? Du såg ju att jag var bakom dig”, svaret jag får är att hon trodde hon skulle bli överfallen. Idag var tredje gången det händer mig.
Denna händelse fick mig att fundera var orättvisan egentligen ligger. Är det hos mig, som alltid ses som potentiell gärningsman; eller hos henne som inte kan känna sig trygg? Jag har sett debatter, feministerna påstår att det är hon om är offret. Motståndarna säger att det är jag. Låt mig reda ut detta, eftersom missförståndet växt till något fruktansvärt komplext.
Låt oss förlita oss på logik. Vi ansätter en rad variabler till dess korresponderande värden.
r = rädsla, i = identifiering, k = könsklyfta, u = upplevelse
Där rädsla hänvisar till individens rädsla att något händer på grund av kön. I motsvarar hur en individ identifierar sig med könsrollerna. U som den individuellt upplevda könsdiskrimineringen. Slutligen k, som motsvarar den faktiska könsklyftan (obs, ingen underlägsen, endast att det finns en viss differens mellan könen).
Vi låter sedan m = male (dvs jag), f = female (dvs hon)
I_m, motsvarar således identifieringen för killen.
Vi tecknar en algoritm.
Medan jag närmar mig henne:
Om hon tittar bakåt:
I_m ökar, dvs han identifierar sig som en potentiell gärningsman.
R_f och I_f ökar, dvs hon identifierar sig som ett potentiellt offer
Om hon inte ser honom:
R_f och I_f ökar, dvs hans rädsla för identifiering och oskyldiga anklagelser ökar
Vid mötet:
R_f och R_m når maximalt värde, implicerar att u_f och u_m ökar.
I_m och I_f är odefinierade, dvs båda identifieras endast som offer och gärningsman.
Efter mötet:
Eftersom inget skedde uppstår följande:
U_f och U_m ökar, undermedvetet
Resultat: Könsklyftan, K, ökar på grund av förutfattade meningar om de olika könen.
Inget hände alltså, ändå känner båda en viss osäkerhet. Båda reflekterar, och könsklyftan ökar. Hon tänker ”Det hade kunnat hända mig”, han tänker ”hon ser mig som en gärningsman”. Även om båda tycker att kvinnor och män är jämställda, så har debatten kring jämställdhet orsakat detta.
Vi lämnar nu fallet i löparspåret och applicerar samma algoritm för de flesta fall i vardagen. Vi märker snabbt att synen på kön förändras, på grund av att det redan innan finns förutfattade meningar som skapats ur debatten. Alltså, vi kan dra slutsatsen att både feminismen som anklagar män, och frånvaron av feminismen som förespråkar den andra sidan, är destruktiva för att nå en rimlig lösning.
Så. Äntligen kan vi gå ifrån ”vi”- och ”dom”-tänket. Vi alla är olika - vissa är män; vissa är kvinnor. Debatten har fört oss kanske ännu längre från varandra och det har börjat väcka problem. Låt mig föreslå en lösning. Nej, det handlar inte om att möta varandra med lagstiftning. Det handlar om att förändra inställningen hos oss själva, inte hos andra. När din parter, din mamma eller en tjejkompis till dig ser dig, ser de ju inte dig som en potentiell gärningsman. De ser dig som den du är, och det må vara en man. Samma visa går när du ser på dem. Så, varför ser vi främmande människor på det sätt vi gör idag? På grund av en snedvriden debatt som inte vill göra annat än att anklaga andra, när det egentligen är ens egen inställning som måste förändras. Oavsett om du är hundraprocentig radikalfeminist, eller kvinnomisshandlare. Debatten har fått fel fokus, och fel människor vill vara med i diskussionen. Den påverkar oss som inte har något med detta att göra väldigt negativt.
Så jag frågar er: är jämställdhetsdebatten förstörd?
