En dag som alla andra.

Jag sörplade i mig den sista brunsåsen och krigade i mig varenda liten grönsak. Med två hungriga koögon blickade jag ut över mina lunchkamrater i skolan. De såg på mig med avund, en slags respekt. När jag åt så stannade tiden,. Jag hade övat på min tuggteknik intill perfektion, så att ett mjukt knaprande myser sig in i själen på övriga bordsgrannar. Det var det där sista korvlägret i Ukraina som fick mig att bemästra ett slags snurrande smask-mumsande, som endast 2 personer lyckats uppnå innan mig.

Den sista ärtan letar sig ner i strupen och jag lägger ner mina bestick. Jag var nu klar med min lunch. När jag har svalt min föda är det dags att tömma kroppen på avföring. Så jag nickar uppskattande mot mina lunchkamrater och prånglar mig iväg mot skolans centrala skithus.

Jag tappar nästan andan när jag ser att låset på den bortersta dörren visar rött. Hade någon tagit min favorittoalett? Jag känner hur vreden växer inom mig när jag ser att alla andra toaletter är lediga. Jag tar några långsamma steg framåt och knackar hårt och långsamt 3 gånger på toalettdörren.

"Va?" hörs det inifrån.
"Du får komma ut nu" svarar jag, nu fruktansvärt sur.

Jag hör hur pappret dras av i allt snabbare takt och till slut spolas det, tvättas händer och så öppnas dörren och en liten kille i naturettan kommer ut. Jag ställer mig så nära dörren att han måste tränga sig mellan väggen och mig, medan jag kollar honom djupt i ögonen.

"Vafan" säger han och stapplar iväg.
"Kom inte hit igen" viskar jag mörkt.

Så går jag in, plockar fram värmeljusen jag gömmer i papperskorgen varje morgon och släcker lyset i taket medan de levande flammorna slickar väggarna. Lugn nu, allting var i sin ordning. Jag tar upp locket och drar ned mina byxor, medan jag sänker min nakna stjärt mot den blanka plasten. Jag städade toaletten själv varje morgon, jag brukade ta en kaffe med städerskan efteråt. Jag ville ha det ordentligt gjort, ett fräscht bajsbreak efter maten var något jag värderade högt.

Jag sätter mig ner och svär för mig själv. Sitsen var varm. Det var kiss på golvet. Min kalle-anka tidning är öppen. Jag känner hur jag blir alldeles knallröd i ansiktet och ådrorna spänner sig på mina armar. Jag hade betalat för tidningen själv. Jag hade skurat golvet. Jag ställer mig upp och drar upp byxorna. Det här går inte. Jag öppnar dörren och springer ikapp inkräktaren. Jag ser honom i den långa korridoren innan trappan. Jag höjer farten.

Jag kastar mig emot honom, omfamnar honom i farten, och vi smäller in i väggen. Det blev en bra smäll, men han fick ta emot all kraft själv. Han är knappt kontaktbar. Jag släpar honom uppför trappan mot övervåningen och in i bortersta klassrummet. Fönstret öppnas och efter lite krångel befinner vi oss på skolans lägre taknivå. Han skulle dö den bruna döden. Han måste offras.

När jag håller honom på kanten av taket, medan alla elever och lärare står nedanför och håller andan, flyger ett 100-tal militärhelikoptrar över himlen och stannat ovanför mig. Det är mitt i natten nu och strålkastarna bländar min syn. Det är Barrack Obama som kallat in specialstyrkan. Ifrån varje helikopter sänks ett rep och 500 beväpnade soldater jagar mig längs taket. Jag måste ta mig tillbaka till toaletten, där är jag säker.

Jag gör en fint att jag ska springa höger men springer vänster, alla 500 soldater springer fel väg och jag hoppas in genom fönstret och fortsätter ner mot toaletten. Jag tar mig in och låser dörren. Jag hänger bort spegeln och blottar mitt hemliga utrymme. Där inne har jag en liten manick som ställer tillbaka tiden 100 år för att som tittar in i fotoflashen. Så jag tar mig ut igen och ställer mig i mitten på skolgården och trycker av. Alla elever och lärare, militärer och Barrack Obama försvinner bakåt i tiden.

Jag går hem och lägger mig och sover. Imorgon ska jag öva på min tuggteknik. En ny dag med nya möjligheter.