1
Ett brev till min bror.
Postat av Rokka den 16 Maj 2014, 09:25
18 kommentarer · 5 628 träffar
Det har gått 6.5 år.
Sex och ett halvt år sedan allt bara blev upp och ner.
Vi har varit starka genom allt vi har varit med om.
Jag har kämpat och förträngt mycket för att försöka må bra och nu efter 6.5 år så klarar jag mig inte ensam längre.
Jag saknar dig så otroligt mycket kära bror.
Varje dag.
Jag har nu börjat gå till en psykolog nu på grund av allt som har hänt. Varje gång jag nämner dig så svider det i ögon och näsa. Det här är värsta som har hänt mig.
Vi bråkade mycket som små, men med ålder så blev vi bara bättre och bättre vänner. Vi umgicks med samma vänner och vi hade kul flera somrar ensamma hemma med vänner när mamma åkte iväg. Du förstår inte hur mycket jag saknar DIG.
Men grejen är ju att du lever? Jag träffar dig varje dag hemma.
Vi brukar ju spela spel tillsammans och du umgås med oss när jag och min flickvän lagar mat. Men ändå saknar jag dig varje dag. Gråter nästan dagligen.
Du är inte DU längre. Efter den dagen för 6.5 år sen.
Jag minns allt så väl.
Vissa jobbiga minnen finns kvar och kommer förmodligen alltid att vara där. Som första julaftonen utan dig. Det verkligen skar i mitt hjärta när mamma höll ett tal för dig.
Allt bara brast och jag försvann från matbordet och grät hela julafton.
Den där gången vi bråkade för nåt år sen och du tog strypgrep på mig och skrek att du kan döda mig. Det är ju inte du?!
Jag känner en sån skuld till mycket av det här. Känner skuld att jag inte gjorde något i tid.
Känner även en stor skuld för att jag inte har varit där så mycket. Att jag har varit egoistisk.
Men det har varit så jobbigt kära bror.
Du har frågat mamma flera gånger varför jag är sur på dig.
Jag är inte det!
Jag ber så mycket om ursäkt, men det tär verkligen på mig. Ska bli bättre nu! Ska göra allt för att det ska bli bra!
Jag har sett hur du har kämpat och hur du fortfarande gör det.
Jag har sett hur dåligt du har mått men att du ändå kämpar.
Jag ser hur mycket du bryr dig om mig. Hur du skyddar mig som du alltid gjort. Du skulle kunna offra allt för mig.
Jag är så stolt över dig. Du är den starkaste personen jag känt!
Du är och kommer alltid att vara min förebild.
Du är den bästa brodern man kan önska sig.
Jag älskar dig.
Finns väl ingen diskussion antar jag så den här försvinner väl lika fort. Men jag kunde lätta på mitt hjärta.
Sex och ett halvt år sedan allt bara blev upp och ner.
Vi har varit starka genom allt vi har varit med om.
Jag har kämpat och förträngt mycket för att försöka må bra och nu efter 6.5 år så klarar jag mig inte ensam längre.
Jag saknar dig så otroligt mycket kära bror.
Varje dag.
Jag har nu börjat gå till en psykolog nu på grund av allt som har hänt. Varje gång jag nämner dig så svider det i ögon och näsa. Det här är värsta som har hänt mig.
Vi bråkade mycket som små, men med ålder så blev vi bara bättre och bättre vänner. Vi umgicks med samma vänner och vi hade kul flera somrar ensamma hemma med vänner när mamma åkte iväg. Du förstår inte hur mycket jag saknar DIG.
Men grejen är ju att du lever? Jag träffar dig varje dag hemma.
Vi brukar ju spela spel tillsammans och du umgås med oss när jag och min flickvän lagar mat. Men ändå saknar jag dig varje dag. Gråter nästan dagligen.
Du är inte DU längre. Efter den dagen för 6.5 år sen.
Jag minns allt så väl.
Vissa jobbiga minnen finns kvar och kommer förmodligen alltid att vara där. Som första julaftonen utan dig. Det verkligen skar i mitt hjärta när mamma höll ett tal för dig.
Allt bara brast och jag försvann från matbordet och grät hela julafton.
Den där gången vi bråkade för nåt år sen och du tog strypgrep på mig och skrek att du kan döda mig. Det är ju inte du?!
Jag känner en sån skuld till mycket av det här. Känner skuld att jag inte gjorde något i tid.
Känner även en stor skuld för att jag inte har varit där så mycket. Att jag har varit egoistisk.
Men det har varit så jobbigt kära bror.
Du har frågat mamma flera gånger varför jag är sur på dig.
Jag är inte det!
Jag ber så mycket om ursäkt, men det tär verkligen på mig. Ska bli bättre nu! Ska göra allt för att det ska bli bra!
Jag har sett hur du har kämpat och hur du fortfarande gör det.
Jag har sett hur dåligt du har mått men att du ändå kämpar.
Jag ser hur mycket du bryr dig om mig. Hur du skyddar mig som du alltid gjort. Du skulle kunna offra allt för mig.
Jag är så stolt över dig. Du är den starkaste personen jag känt!
Du är och kommer alltid att vara min förebild.
Du är den bästa brodern man kan önska sig.
Jag älskar dig.
Finns väl ingen diskussion antar jag så den här försvinner väl lika fort. Men jag kunde lätta på mitt hjärta.
Uppdatering skriven 16 Maj 2014, 10:31
Min bror missbrukade en stor del i tonåren och det ledde till en psykos som till slut diagnotiserades schizofreni.
För 6.5 år sen hamnade han på psykakuten och där efter psykhem i nästan ett år i sträck och sen till och från bodde han där.
Anledning till att jag känner skuld är för att jag inte sa något. Jag hjälpte inte honom och jag förstod inte att det var så farligt. Jag kunde ju ha stoppat allt om jag bara visste?
Sen att jag inte har varit där för honom. Undvek att åka till psyket för att besöka honom och när han kom hem så umgicks jag inte med honom.
Han är ett år äldre än mig om det är intressant.
Att han tror att jag är sur för att jag har ignorerat honom. Att jag inte har varit social med honom och visade ingen intresse alls.
Jag gjorde inte speciellt mycket i början men jag gör det nu. Jag är positivt och är social mot honom. Spelar spel osv fast jag inte vill. Men det är tungt.
Och nu när jag mår dåligt så finns inte den riktiga där. Inte den storebrodern som jag minns. Så kan inte prata med honom.
Jag började missbruka alkohol rätt så rejält men det kom tillbaka ännu hårdare och då ringde jag psykjouren och bad om hjälp. Jag har levt ett hårt och stressfullt liv men har alltid haft min bror. Han har alltid tagit hand om mig och nu när han inte är kapabel till det när jag behöver han som mest så kraschar jag
Vissa dagar får jag en liten glimt av den gamla han. Det är sann glädje! Men lika fort som den kommer så försvinner den tyvärr.
För 6.5 år sen hamnade han på psykakuten och där efter psykhem i nästan ett år i sträck och sen till och från bodde han där.
Anledning till att jag känner skuld är för att jag inte sa något. Jag hjälpte inte honom och jag förstod inte att det var så farligt. Jag kunde ju ha stoppat allt om jag bara visste?
Sen att jag inte har varit där för honom. Undvek att åka till psyket för att besöka honom och när han kom hem så umgicks jag inte med honom.
Han är ett år äldre än mig om det är intressant.
Att han tror att jag är sur för att jag har ignorerat honom. Att jag inte har varit social med honom och visade ingen intresse alls.
Jag gjorde inte speciellt mycket i början men jag gör det nu. Jag är positivt och är social mot honom. Spelar spel osv fast jag inte vill. Men det är tungt.
Och nu när jag mår dåligt så finns inte den riktiga där. Inte den storebrodern som jag minns. Så kan inte prata med honom.
Jag började missbruka alkohol rätt så rejält men det kom tillbaka ännu hårdare och då ringde jag psykjouren och bad om hjälp. Jag har levt ett hårt och stressfullt liv men har alltid haft min bror. Han har alltid tagit hand om mig och nu när han inte är kapabel till det när jag behöver han som mest så kraschar jag
Vissa dagar får jag en liten glimt av den gamla han. Det är sann glädje! Men lika fort som den kommer så försvinner den tyvärr.
