Hej, jag har ett problem som jag har slagits mot ett år nu. För att ni ska förstå behövs en del background-story.

Började i andra året i gymnasiet få kontakt med en tjej i min klass, som jag egentligen gick förbi hela första året. Ska tilläggas att hon är relativt "populär" och vacker, out of my leuage kanske man skulle kunna säga. Vi började prata och blev riktigt goda vänner. Jag skulle säga att vår relation var platonisk ett tag men inte så värst länge. Vi pratade om allting, hon haffade min bästa kompis på en fest och vi skämtade vidare om det. Men plötsligt så började jag bli mer intresserad av tjejen. Pratade varje dag och var väldigt nära varann i skolan. Spolar fram lite in på våren i 2:an. Hon bjöd mer eller mindre in sig själv till mig där jag hade 3 andra vänner, vi skulle ta det lugnt och supa lite (totalt var vi 2 tjejer, 3 killar). När jag fick reda på att hon skulle komma laddade jag upp med alkohol och vi blev redigt berusade. Självklart haffade vi och mös lite. Efter detta var det inte alls awkward på något sätt utan vi fortsatte på samma vis. På alla tillställningar fram till sommaren sov vi tillsammans och det var helt underbrart. Jag var klart förtjust i denna tjejen men var inte riktigt säker hur långt jag skulle gå.

Så till sommaren där vi gick om varandra med resor fram till augusti. Vi hade pratat väldigt mycket under hela sommaren men inte träffats. När vi väl gjorde det det på en utgång där det bara var tjejer med, vilket gör skillnad. Hon var nära mig hela kvällen och vi blev ute sent, jag missade min buss och jag fick sova med henne hos en kompis. Dagen efter var vi hemma hos mig, snackade fritt om allt och hade det bra. Hon kom tillbaka nästa dag och vi låg i sängen en lång tid. Jag kysste henne lite på vinst och förlust, lite tveksamt mötte hon. Detta var ungefär precis när hon skulle hem, vi han inte prata om det men sa några snabba ord om att inte vara tillsammans pga samma klass osv.

Jag kunde inte släppa henne och jag var uppenbart kär i henne och ville såklart prata med henne men det gick inte, vi kunde inte träffas och jag blev lite sne då jag bara ältade allt varje dag. Slutade med att jag skrev ett riktigt långt sms till henne om hur jag kände, fick tillbaka ett där det stod att hon inte ville tappa mig som vän och att det inte var äkta kärlek från henne och allt det dära. Eftersom det var sms fick det mig på mer tankar fram och tillbaka vilket slutade med att jag åkte hem till henne en morgon, tidigt utan förvarning. Var sjukt skakig men vi träffades en hel förmiddag och pratade ut någorlunda. När vi började skolan kunde jag fortfarande inte släppa det, ville prata typ hela tiden och förstod inte riktigt läget. Hon hade aldrig "tid" bla bla.

Så till kaoset, jag var ute med en god vän en kväll och jag fick ett antal sms där det stod "jag vill försöka igen", "saknar dig" osv. Ringde henne då jag förstod att något var fel, en kille svarade och ja ni förstår vad som hände. Åkte hem från klubben i tårar och dagen efter sökte hon mig febrlit utan resultat. I skolan ville hon förklara och jag började förklara för henne vilken idiot hon var osv, slutade med att hon bröt ut i tårar. Vi talade inte på ett tag tills hon ringde mig, också i tårar och hon ville göra rätt för sig osv osv. Efter detta försökte jag bete mig normalt men det sket sig och vi började ignorera varann utan mening. Vi käka lunch en gång där hon sade lite otroliga grejer och jag fick nog. Mina vänner som även var hennes ställde sig på min sida och vi bröt kontakten.

Hösten mådde jag inte riktigt bra av att se henne i skolan hela tiden, men det gick helt ok. På jullovet skickade hon, efter att inte ha pratat på 4 månader, ett sjukt långt sms där hon förklarade hur illa hon mått och hur hon saknade allt gammalt (gemenskapen med mina vänner och med mig). Hon fick komma hem till mig och vi pratade ut om det. Vi träffades en gång till hemma hos mig där vi skulle umgås som vänner en månad senare. Allt kom tillbaka för mig och hon tryckte ut ur mig hur jag mådde och jag förklarade kort att jag var fruktansvärt kär i henne, fortfarande. Jag kom efter detta fram till att vi igen skulle bryta kontakten men det blev aldrig av. Det var uppenbart, nu i efterhand, att jag vill och ville ha tillbaka henne medan hon ville ha tillbaka gemenskapen och inte känna sig så utanför.

Hela våren har jag egentligen mått skit, tänkt på henne allt som oftast och får typ prestationsångest när vi är på olika tillställningar och i skolan etc. Senast nu på valborg kom vi nära varann igen, satt å snacka i timmar om kul saker, inget jobbigt.

Jag vet inte vad jag ska göra, har insett att detta inte kommer att sluta förräns efter studenten om ens efter det. När jag tänker på om jag vill ha kvar henne som vän (vilket många inte tycker att hon är värd) så tänker jag alltid ja men baktanken är typ alltid att jag kommer få tillbaka henne på något vis.

Om någon orkat läsa allt, kanske vart med om samma sak så skriv gärna hur ni gjorde. PM om ni av någon anledning behöver mer detaljer.