17
Krismöte med tjejen :(
Postat av m0rti den 5 Februari 2014, 00:04
88 kommentarer · 6 644 träffar
Hej fragbite!
Efter många stormiga vändningar i mitt och flickvännens förhållande bestämde hon sig minsann för att reda ut det hela med mig personligen. Och jag som älskar drama!
Det var förra veckan, en fredag efter skolan. Det pirrade i hela kroppen och jag var på sprudlande humör, vilket kan ses som en konstig reaktion då vi skulle ha en stor diskussion av modell stor och allvarlig. Men jag gillade ju min tjej, det skulle bli spännande att se henne allvarlig för en gångs skull.
Jag knallade över till hennes hus på fräscha ben och andades in den friska vinterluften. Jag hade fixat mig i minst en timma, jäklar vad jag skulle imponera på henne! Jag tog ett språng upp på dörrtrappan och plingade på dörren som nästan omedelbart öppnades. Där stod Sara i dörrposten, iklädd pyjamaskläder och slarvigt sminkad var hon också. Vad fan. Jag kunde inte dölja min besvikelse, här hade jag fixat mig och så har hon precis gått upp ur sängen. Och hon undrar varför vi har problem.
"Vafan Sara"
"Lägg av nu Johan, kom in så vi kan prata"
Jag steg in genom dörren och blinkade dominant mot hennes far som stod i någon fruntimmerspose framför spisen i förkläde och hela faderullan.
"Du får nog krydda med testosteron i den där grytan Göran!"
Han blänger surt tillbaka på mig och jag tar det hela med en nypa salt. Fyfan vilken fjolla han var Göran. Vi hade aldrig kommit överens med varandra. Jag följer med Sara in på hennes rum och slänger min plastkasse jag tagit med mig på hennes säng som prasslar till ordentligt. Sara tittar uppgivet på mig, en blick som jag fått se allt mer av på senaste tiden.
"Seriöst Johan...?"
"Vadå jag tog med godis"
Jag älskar fan godis. Jag hade inte tänkt sitta och lyssna på hennes rövarsagor som en katolsk präst under Pride-veckan. Lite gott skulle jag väl få ha. Jag satte mig på sängen och log stort när jag fick upp den stora cola-nappen ur påsen som jag lagt längst ner i botten.
"Kolla Sara jag fick fan upp nappen direkt!" Jag kollar på Sara som nu gråter med ansiktet i händerna. Här kan man fan bli ledsen av allt tydligen. "Sara har det hänt något?". Hon kollar på mig med rödgråtna ögon och säger lugnt, "Johan jag vet inte vart jag har dig längre".
"Jag sitter ju här".
Hade hon tappat förståndet helt? Jag gillade Sara förbannat mycket, men ibland var hon jävligt trög tyvärr. Jag omfamnade henne ömt och pussade henne på huvudet. "Jag skulle aldrig blivit tillsammans med dig för din intelligens". Jävlar vad fel det blev, det hörde jag ju så fort jag sagt det. Och som ett brev på posten fick jag en duktig lavett över ena kinden. Det gjorde faktiskt ont.
Jag la mig på sidan i sängen och kände hur kinden började flamma till av värme, tårarna började rinna från ögonen och till slut tjöt jag som ett barn. Känslorna sköljde över mig som en stor våg längs strandkanten, jag hade aldrig varit i slagsmål förut och det var väl tur det för någon kämpe det var jag ju minst sagt inte. Det tog nästan 30 sekunder innan Sara försökte trösta mig!
"Johan, förlåt. Men...det känns inte som det här förhållandet är vad det en gång var. Johan....?"
Jag tittade upp från godispåsen med gräddkola i hela käften, ett rödgråtet ansikte och en snorig näsa. "HHHHNNNPF!" får jag ur mig innan jag sätter i halsen, spottar ut allt upptuggat godis i hennes säng och hostar högljutt i vad som känns som en evighet. Jag tål inte gräddkola, jag hade lagt det i påsen ifall jag skulle bli ledsen så jag kunde ta mitt liv.
Fast jag visste att jag inte skulle dö utav det, det hade läkarna sagt. Jag blev bara väldigt dålig i magen väldigt, väldigt fort. Trots att en mängd gräddkola låg på hennes vita lakan hade jag redan svalt tillräckligt många och jag kollar förfärat på Sara: "Jag kommer dö". Tårarna sprutar och Sara försöker förstå vad som händer. "Jag tål inte gräddkola Sara!". Jag lägger mig på golvet och gråter, känner hur allting blir suddigt.
Sara börjar skrika hysteriskt och Göran skyndar in i rummet, där jag nu tuppat av och knappt är kontaktbar. "HAN DÖR PAPPA!" är det sista jag hör innan jag går in i limbo. Därifrån var allt som i en dimma, jag hörde röster men det var som om de kom från en annan värld. Plötsligt är det som att en lastbil frontalkrockar med mig, en enorm kraft trycker mig i bröstet. Gång på gång.
Jag öppnar ögonen och vaknar till att Göran trycker mig på bröstet så världens största prutt fyller rummet med en obehaglig stank. Jag kämpar för att få luft och försöker smälta intrycken. Saras oförstående blick, Görans hatiska viftande framför näsan och mitt egna tillnytt-vaknande. Den bruna jesus skulle dem kalla mig. Jag hade återuppstått från döden.
Nu vänder jag mig till er - efter en traumatisk tid senaste dagarna behöver jag hjälp med att analysera situationen. Finns det fortfarande en chans att jag kan få vara tillsammans med min tjej eller kommer hon lämna mig? Har ni haft liknande krismöten med era flickvänner och hur slutade dem?
m0rti.
Efter många stormiga vändningar i mitt och flickvännens förhållande bestämde hon sig minsann för att reda ut det hela med mig personligen. Och jag som älskar drama!
Det var förra veckan, en fredag efter skolan. Det pirrade i hela kroppen och jag var på sprudlande humör, vilket kan ses som en konstig reaktion då vi skulle ha en stor diskussion av modell stor och allvarlig. Men jag gillade ju min tjej, det skulle bli spännande att se henne allvarlig för en gångs skull.
Jag knallade över till hennes hus på fräscha ben och andades in den friska vinterluften. Jag hade fixat mig i minst en timma, jäklar vad jag skulle imponera på henne! Jag tog ett språng upp på dörrtrappan och plingade på dörren som nästan omedelbart öppnades. Där stod Sara i dörrposten, iklädd pyjamaskläder och slarvigt sminkad var hon också. Vad fan. Jag kunde inte dölja min besvikelse, här hade jag fixat mig och så har hon precis gått upp ur sängen. Och hon undrar varför vi har problem.
"Vafan Sara"
"Lägg av nu Johan, kom in så vi kan prata"
Jag steg in genom dörren och blinkade dominant mot hennes far som stod i någon fruntimmerspose framför spisen i förkläde och hela faderullan.
"Du får nog krydda med testosteron i den där grytan Göran!"
Han blänger surt tillbaka på mig och jag tar det hela med en nypa salt. Fyfan vilken fjolla han var Göran. Vi hade aldrig kommit överens med varandra. Jag följer med Sara in på hennes rum och slänger min plastkasse jag tagit med mig på hennes säng som prasslar till ordentligt. Sara tittar uppgivet på mig, en blick som jag fått se allt mer av på senaste tiden.
"Seriöst Johan...?"
"Vadå jag tog med godis"
Jag älskar fan godis. Jag hade inte tänkt sitta och lyssna på hennes rövarsagor som en katolsk präst under Pride-veckan. Lite gott skulle jag väl få ha. Jag satte mig på sängen och log stort när jag fick upp den stora cola-nappen ur påsen som jag lagt längst ner i botten.
"Kolla Sara jag fick fan upp nappen direkt!" Jag kollar på Sara som nu gråter med ansiktet i händerna. Här kan man fan bli ledsen av allt tydligen. "Sara har det hänt något?". Hon kollar på mig med rödgråtna ögon och säger lugnt, "Johan jag vet inte vart jag har dig längre".
"Jag sitter ju här".
Hade hon tappat förståndet helt? Jag gillade Sara förbannat mycket, men ibland var hon jävligt trög tyvärr. Jag omfamnade henne ömt och pussade henne på huvudet. "Jag skulle aldrig blivit tillsammans med dig för din intelligens". Jävlar vad fel det blev, det hörde jag ju så fort jag sagt det. Och som ett brev på posten fick jag en duktig lavett över ena kinden. Det gjorde faktiskt ont.
Jag la mig på sidan i sängen och kände hur kinden började flamma till av värme, tårarna började rinna från ögonen och till slut tjöt jag som ett barn. Känslorna sköljde över mig som en stor våg längs strandkanten, jag hade aldrig varit i slagsmål förut och det var väl tur det för någon kämpe det var jag ju minst sagt inte. Det tog nästan 30 sekunder innan Sara försökte trösta mig!
"Johan, förlåt. Men...det känns inte som det här förhållandet är vad det en gång var. Johan....?"
Jag tittade upp från godispåsen med gräddkola i hela käften, ett rödgråtet ansikte och en snorig näsa. "HHHHNNNPF!" får jag ur mig innan jag sätter i halsen, spottar ut allt upptuggat godis i hennes säng och hostar högljutt i vad som känns som en evighet. Jag tål inte gräddkola, jag hade lagt det i påsen ifall jag skulle bli ledsen så jag kunde ta mitt liv.
Fast jag visste att jag inte skulle dö utav det, det hade läkarna sagt. Jag blev bara väldigt dålig i magen väldigt, väldigt fort. Trots att en mängd gräddkola låg på hennes vita lakan hade jag redan svalt tillräckligt många och jag kollar förfärat på Sara: "Jag kommer dö". Tårarna sprutar och Sara försöker förstå vad som händer. "Jag tål inte gräddkola Sara!". Jag lägger mig på golvet och gråter, känner hur allting blir suddigt.
Sara börjar skrika hysteriskt och Göran skyndar in i rummet, där jag nu tuppat av och knappt är kontaktbar. "HAN DÖR PAPPA!" är det sista jag hör innan jag går in i limbo. Därifrån var allt som i en dimma, jag hörde röster men det var som om de kom från en annan värld. Plötsligt är det som att en lastbil frontalkrockar med mig, en enorm kraft trycker mig i bröstet. Gång på gång.
Jag öppnar ögonen och vaknar till att Göran trycker mig på bröstet så världens största prutt fyller rummet med en obehaglig stank. Jag kämpar för att få luft och försöker smälta intrycken. Saras oförstående blick, Görans hatiska viftande framför näsan och mitt egna tillnytt-vaknande. Den bruna jesus skulle dem kalla mig. Jag hade återuppstått från döden.
Nu vänder jag mig till er - efter en traumatisk tid senaste dagarna behöver jag hjälp med att analysera situationen. Finns det fortfarande en chans att jag kan få vara tillsammans med min tjej eller kommer hon lämna mig? Har ni haft liknande krismöten med era flickvänner och hur slutade dem?
m0rti.
