1
Berättelsen om runk-skuggan
Postat av m0rti den 3 Februari 2014, 21:58
20 kommentarer · 1 858 träffar
Nu ska jag berätta för er om någonting som era föräldrar hållit undan för er. En hemlighet som går långt tillbaka i tiden. Det handlar om de mystiska fläckar man kan se på sjöar och vattendrag, skiftningar i färg och rörelse i relativt vindstilla förhållanden. Det kan se ut som på denna bilden:
http://www.minfrid.se/frid-filer/lugnt-vatten.jpg
Det var på 1800-talet som historien tog sin början. Landets bönder beslutade sig för att börja ro ut på sjön i sina båtar för att komma undan stressen i hemmet och bara vara män. De samlades i stora klungor mitt ute på sjön och onanerade i den friska vinden. Dessa stora runkflottor opererade i hemlighet och ökade snabbt i popularitet.
En flaska rom kunde delas broderligt mellan varandra till skratt och prat innan man slutligen slöt upp i en magnifik masturbationskavalkad utan dess like, där var och en fick chansen att vara kvällens trubadur och tämja sin lyriske skinnflöjt.
Äventyren fortsatte en lång tid utan frugornas vetskap och bönderna mådde bättre än någonsin. Men så en mörk och regnig sensommarkväll började kvinnorna ana runkugglor i mossen. Så de bestämde sig för att spionera på männen, vilket ledde till att de själva rodde efter dem ut på sjön och tog dem på bara skinkor. Mötena var därefter sakta men säkert tvungna att ta slut till männens stora besvikelse. Men medan ritualerna dog ut levde skuggan av dem kvar, ty rubbningen i sjöns ekosystem kunde inte tas om hand av naturen på egen hand. Mängder av sperma låg och flöt i våra svenska vattendrag och samlades som stora klungor på vattenytan. Likt olja var denna sagge så tjock att den vägrade att lösa sig med vattnet.
Idag har mötena på 1800-talet tonats ner, men i särskilda kretsar lever legenden vidare. Då och då kan man höra från städernas mörkaste gator och vrår hur bönderna återigen samlas för att smida planer. Planer för att komma tillbaka, för att en dag återvända. Och återta sitt arv. Sjöbäckning hörde de folk använda i allmänna ordalag för att beskriva de mörka fläckarna på vattenytan. En lögn. Det sanna namnet på allas läppar skulle aldrig kunna tas ifrån dem. Den stora "runk-skuggan" skulle för alltid segla över de svenska vattnen. Som en ande avspeglade den sorgen i de bönder som en gång i tiden slet dagarna i ända både på åkern och i snoken.
En dag skulle bönderna återigen väcka anden och låta den växa sig starkare...
Vad tycker ni efter att ha fått ta del av sanningen - var det vad ni hade trott eller fick ni en helt annan syn på vårt samhälle? Var det för böndernas bästa eller gick kvinnorna för långt den där regniga sommarkvällen för 200 år sedan?
Er vän m0rti!
http://www.minfrid.se/frid-filer/lugnt-vatten.jpg
Det var på 1800-talet som historien tog sin början. Landets bönder beslutade sig för att börja ro ut på sjön i sina båtar för att komma undan stressen i hemmet och bara vara män. De samlades i stora klungor mitt ute på sjön och onanerade i den friska vinden. Dessa stora runkflottor opererade i hemlighet och ökade snabbt i popularitet.
En flaska rom kunde delas broderligt mellan varandra till skratt och prat innan man slutligen slöt upp i en magnifik masturbationskavalkad utan dess like, där var och en fick chansen att vara kvällens trubadur och tämja sin lyriske skinnflöjt.
Äventyren fortsatte en lång tid utan frugornas vetskap och bönderna mådde bättre än någonsin. Men så en mörk och regnig sensommarkväll började kvinnorna ana runkugglor i mossen. Så de bestämde sig för att spionera på männen, vilket ledde till att de själva rodde efter dem ut på sjön och tog dem på bara skinkor. Mötena var därefter sakta men säkert tvungna att ta slut till männens stora besvikelse. Men medan ritualerna dog ut levde skuggan av dem kvar, ty rubbningen i sjöns ekosystem kunde inte tas om hand av naturen på egen hand. Mängder av sperma låg och flöt i våra svenska vattendrag och samlades som stora klungor på vattenytan. Likt olja var denna sagge så tjock att den vägrade att lösa sig med vattnet.
Idag har mötena på 1800-talet tonats ner, men i särskilda kretsar lever legenden vidare. Då och då kan man höra från städernas mörkaste gator och vrår hur bönderna återigen samlas för att smida planer. Planer för att komma tillbaka, för att en dag återvända. Och återta sitt arv. Sjöbäckning hörde de folk använda i allmänna ordalag för att beskriva de mörka fläckarna på vattenytan. En lögn. Det sanna namnet på allas läppar skulle aldrig kunna tas ifrån dem. Den stora "runk-skuggan" skulle för alltid segla över de svenska vattnen. Som en ande avspeglade den sorgen i de bönder som en gång i tiden slet dagarna i ända både på åkern och i snoken.
En dag skulle bönderna återigen väcka anden och låta den växa sig starkare...
Vad tycker ni efter att ha fått ta del av sanningen - var det vad ni hade trott eller fick ni en helt annan syn på vårt samhälle? Var det för böndernas bästa eller gick kvinnorna för långt den där regniga sommarkvällen för 200 år sedan?
Er vän m0rti!
