Det är såhär kamrater, att jag har funderat på det här med kärlek. Dagligen ser man sorgsna fraggisar göra trådar om trasiga relationer, problem med brudar och frågan om man ska våga ta första steget....och det gör mitt pumpande lilla fragbite-hjärta så olyckligt.

Jag är själv ingen romantiker, men på dagis pussade jag en tjej på kinden och det gav mig fjärilar i hela magen. Det var mitt första tecken på kärlek och allt eftersom tiden gick fick jag erfara mer spännande upplevelser med de mystiska tjejerna. I högstadiet var jag tokkär i en tjej som även visade intresse för mig, men jag var för blyg på den tiden så det rann ut i sanden. Något jag ångrar idag, att jag inte tog vara på det. Jag lyckades även upprepa misstaget i gymnasiet. Men vad ska man göra, kärlek gör en dum ibland. Man vet aldrig när man ska säga si eller när man ska göra så, är hon den rätta eller är hon det inte? Tycker hon jag är snygg eller vill hon ha mig som kompis?

Idag sitter jag och runkar vid mitt skrivbord med en växande relation på distans som jag funderar dagligen över, jag låter tiden gå och tänker gärna två gånger innan jag tar ett beslut. Är jag verkligen kär eller är det bara en längtan efter att ha någon vid min sida som gör det så svårt? Om hon ser bra ut och har en härlig personlighet, är det då tillräckligt trots att man vet att det är något litet extra man saknar? Det är något som gnagt inom mig en längre tid, tillsammans med vetskapen att det kan dröja länge innan man får en "bra" chans till. Men är det något jag lärt mig är det att det aldrig är för sent. När man minst anar det kan man få en kärlekspil i ryggen; vare sig det är den gamla klasskamraten, tjejen på krogen eller historialäraren med de schyssta tuttarna.

Så ni som upplever osäkerhet med det jag nyss gått igenom, ta er tid och fundera över er situation. Känns det verkligen hundra procent, kan jag av hela mitt hjärta gå in för det här? Vill jag ha en kvinna eller vill jag ha den här kvinnan? Eller behöver jag bara rasta av min slake kamrat någon gång då och då? För kärlek är ingenting som går att missförstå, det är så rent och så vackert att det slår en som en blixt från klar himmel. Den får en att skaka i knäna och rodna om kinderna. Den får en att känna sig löjlig men lycklig på samma gång. Kärlek är fint.


Men det är någonting som gnagt inom mig en längre tid och jag vet att ni känner det också. Varje gång ni är inne på Fragbite....får ni inte liksom jag en slags kittling i pungen? Vem behöver brudar när man har er? Så fort jag besöker forumet och ser alla bekanta grabbar blir jag så förbannat glad. Fragbite känns som ett hem, hit kan man komma och känna sig välkommen utan att någon begär något speciellt av en. Jag känner en slags....ja, kärlek....till alla er. Ni får mig att finna inspiration och drivkraft till alla möjliga ting här i livet. Jag tycker faktiskt vi kan gå hem till mig någon dag, ta en fika och bara va. Glömma allt med tjejer och upptäcka att det finns så mycket mer här i livet. Radera det där tvivlet jag var inne på, som de flesta av er onekligen upplever dagligen.

Jag syftar självfallet på analsex. Är det inte uppenbart? Här är vi samlade, Sveriges mest finurliga grabbar i varierande åldrar med våra grova batonger i högsta hugg. Kan vi inte bara ge det en chans? Se vart det bär, kanske kan vi bilda någon form av kollektiv och flytta ut i skogen, bygga upp vårt eget samhälle. Utan problem och utan brudar. Förvandla blåbär till konkelbär, diskutera datorspel under soliga promenader ute i det fria. Jag tycker i alla fall att det verkar fantastiskt, så om någon skulle vilja hänga med på mitt äventyr vill jag att ni anmäler er snarast så fler får upp ögonen för vårt maskulina korståg där vi ska vandra land och rike med våra stolta penisar och bygga upp en ny stormakt. Det har vi förtjänat, Fragbite.