Hejsan, kan börja med att berätta lite om mig själv för er som inte läst mina trådar förr. Är en 19 årig kille från Hangö, Finland som har lite strul med familjen osv, gjort trådar om det förr. Nu är det så att det är jävligt tungt för mig. Vet att det finns såna som har det värre än vad jag har det, så försöker inte få någon att tycka synd om mig eller nåt.


Min far är en alkoholist. Allting började då jag var runt 11, 12 år gammal. Det har gått långt över gränsen nu och jag vet inte vad jag ska ta mig till mera för jag har faktisgt försökt ALLTING. Han dricker typ 4 ggr i veckan, även oftare då min mamma är på jobb (hon jobbar på färjan så hon är alltid en vecka hemma och en vecka borta)


Han utnyttjar tiden då hon är på jobb och han dricker nästan veckan runt, han är arbetslös och har ingen inkomst. Min mamma är den enda i familjen med inkomst och det är inte mycket för att försörja familjen, all hennes inkomst går till min och min brors räkningar osv. Grejjen just nu är den att jag är jätte orolig över min egna pappa. Han ha druckit så mycket att han har tappat sitt förstånd..


Det var nån gång förra året som jag var så jävla arg att jag råkade buffa till honom så att han slog huvudet i dörrkanten och slog ett hål i huvudet och fick en hjärtattack då han var i 4 promille fyllan. Det rullar ännu i mitt huvud. Han vill inte sluta dricka fast han har lovat det runt 1000ggr.. Är jävligt orolig att han dricker sig till döden.. När han dricker tar han även mediciner till lika. Så som Diapam som jag hittat osv. Tror inte att det är en så bra ide att mixa.


När han gör det så förlorar han allt förstånd, helt som om han skulle vara hög på heroin eller nåt. Familjen håller på att rasa ihop helt och hållet och måste snart börja klara mig själv i livet. Skaffa eget jobb osv. Har tagit uppehåll från skolan för tillfället för jag kunde inte koncentrera mig där p.g.a allt jag går igenom i livet just nu. Min flickvän och jag har också gjort slut. vi var tillsammans runt 2 år så d tar också jätte mycket på mitt hjärta.. Vi har dock kontakt ännu och försöker reda ut saker sinsemellan.


Är jävligt deppig och kände mig bara för att skriva av mig eftersom jag inte känner mig bekväm att prata om detta med folk jag känner. Känner mig jätte ensam osv. Svårt att vara mig själv och svårt att tänka positivt. Har inte många i familjen som pratar om detta med mig. Har suttit inne på mitt rum och gjort precis ingenting nu runt 2 veckor. Har självmordstankar som rullar runt i huvudet helatiden, skulle nog aldri göra det men förstår inte hur jag kan vara såhär..