Härom dagen bröt jag ihop, mest för att det nog var droppen som fick bägaren att rinna över. Under hela mitt tjugoåriga liv har jag haft otroligt svårt att bortse från andras känslor. När jag handlar eller gör saker måste jag alltid fundera på om någon kommer bli ledsen eller upprörd av det. Och om jag tror att så är fallet så struntar jag helt i att göra det eller ändrar mina planer vilket ofta resulterar i att jag på något sätt sviker mig själv.


Jag har alltid fått höra av andra att jag är omtänksam, bra på att lyssna och förstå. Detta kan i många fall anses som en positiv egenskap, att bry sig om sina nära, men jag börjar märka att det här tar kol på mig. Jag hamnar alltid i andrahand, och det värsta av allt är att veta att det är jag själv som straffar mig på det här viset. Men faktum är att jag helt enkelt inte klarar av att se andra bli ledsna, och då handlar det framförallt om mina närmaste vänner, min pojkvän och min familj. Jag skulle kunna göra vad som helst för dem. Är t.ex. min mamma ledsen hugger det på riktigt till i mitt hjärta och jag kan känna, inte bara psykisk, utan bokstavligt talat fysisk smärta i magen och hjärtat. Och ofta tänker jag att jag handskas hellre med hennes problem själv än att låta henne göra det.


Något annat som får mig att bli väldigt emotionell är mobbning. Jag klarar inte av att se barn bli retade, åsidosatta eller behandlade som luft. Bara tanken får mig att må så otroligt dåligt.
Även familjer som förlorar familjemedlemmar gör mig så otroligt ledsam, en känsla som jag knappt kan hantera.


Vad är det som gör att vissa människor har så otroligt lätt för att sätta sig in i andras situationer?
Vad kan jag göra för att inte glömma bort mig själv och tänka lite mindre på andra?