Tjena.


Har haft ett problem ganska länge nu. Varje gång jag kommer hem från skolan brukar mamma fråga mig hur det har varit. Eftersom jag inte har så många vänner men inte verka löjlig inför morsan brukar jag ljuga. Men idag när jag satt och gjorde läxan kom mamma in på mitt rum och frågade om jag någonsin hade ljugit för henne. Jag svarade "Nej" fast än jag hade ljugit för henne tidigare på dagen.


Det var en annan gång jag tog whiski från pappas barskåp. Jag och en kompis satte oss på lekplatsen i vårt kvartér och drack den. Det var skit äckligt men vi drack ändå för att bli fulla ;P


Min kompis blev jätte full och ringde sin pappa som hämtade han. hans pappa ringde pappa och sa vad som hade hänt. När dom frågade var vi hade fått spriten i från sa vi att vi fick den av en kille i klassen och nu ska pappa ringa min fröken. Jag är körd!!!


Sen fattade pappan att jag hade tagit hans Whiski flaska från hans skåp. När jag frågade han om han va sur så sa han nej och jag tyckte det var skönt!


En gång när jag och två killkompisar satt och spelade cod på PS3 kom mamma in och frågade om dom ville ha något att äta, De va fett pinit. När jag gick ner och skulle äta ville en av kill kompisarna hänga med ner och käka och jag sa "Ja".


Sen vid maten så hade pappa brottom så han gick efter halva käket. så det var jag, mamma och kompis som åt, för syrran va inne på rummet. Hon käkar inte kött.


Mamma tyckte att jag skulle gå upp på rummet och fråga min andra kompis om han ville ha lite glass till efterätt. när jag kom ner igen så såg jag min kompis sitta i min mammas knä och hångla med henne. Jag blev rosenrasande och sprang fram och ryckte väck min kompis.


Jag slog han en gång men inte så hårt.


jag sprang ut och tog min bräda och gled iväg i horisonten. Det kändes som jag hade varit borta i veckor men i själva verket var det bara några minuter. Jag tittade bakom stenen och visst var han där! En livs levande abborre, mitt på torra land. Varken jag eller Petter-Nicklas, eller Pettlas, som vi i gänget kallade honom.


Det var en söndag, så mycket kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg söndagarna speciellt efter som mamma brukade göra pannkakor innan vi gick till kyrkan.


Jag och far hade precis knutit på oss våra finskor. Jag fick mina av farfar 2 år innan han dog. Han fick en blodpropp i hjärnan och hans liv gick inte att rädda.


Farfar sa alltid till mig att jag skulle vara försiktig med den där dödsdrogen. "Marijuana" kallades den. Jag har i fram tills skrivande stund aldrig rört en "Marijuana", vad som väntar i kommande tider får framtiden avslöja. Mer än så kan jag inte säga, då blir det inte allt för underhållande för er att läsa.


Året var 1996, jag och brorsan låg i fält.




Jag vart träffad i benet. En PRK99 rätt genom höger smalben.


Att bli skjuten är inte något jag vill rekommendera. Jag vill speciellt varna er unga här inne som fortfarande har livet framför er. Håll er undan vapen och droger!


Droger leder till vapen och vise versa. Att ligga inne med en fet stash marijuana är inte "fett. Det är inte "häftigt". Det viktigaste när man röker på är att ha trevligt. Mår man dåligt av att "röka gräs"... varför göra det?


Det var en av de mest, för mig, känslosammaste stunderna i mitt liv. Jag och far hade varit på djuphavsfiske i den lagunblå "Pärlviken", där vi har vårt sommarställe.


Men det är en historia som vi får ta en annan gång, som piraten sade.


På Återseende,
Er Älskade och Älskare