1
Sluta vara hatisk mot sig själv?
Postat av Låst konto 258854 den 14 Mars 2013, 10:15
10 kommentarer · 339 träffar
Jag avskyr mänskligheten. Jag hatar att alla är så korrupta; att folk tror att de lever så sunt och hälsosamt och hederligt fast de egentligen lever som parasiter på varandra och gör allt för sin egen vinnings skull.
Jag är bara så trött på det. Trött på politiker, på politiskt aktiva personer som inte ens vet vad partiet de är så hängivna till står för. På folk som inte ifrågasätter. Trött på folk som tillskriver livet ett egenvärde det inte har, på folk som ägnar sig åt studier, arbete och karriär utan att fråga sig själva varför eller ens veta för vems skull och till vilken nytta det görs. Jag ser bara inte meningen i allt folk betraktar som "viktigt". Folk tar livet så allvarligt och inser inte att egentligen finns det ingenting som spelar någon roll.
Och av just nämnda anledningar känner jag även ett förakt för mig själv, då jag är en del av det hela.
På grund av omständigheterna leder det gång på gång till att jag på olika sätt "straffar" mig själv, främst när det gäller sociala sammanhang. Så fort jag håller på att lära känna någon person slutar jag efter ett tag att höra av mig när de vill umgås, för jag inte vill utsätta dem för min existens. Detta för att jag sedan skall kunna sitta på min säng och tycka synd om mig själv för jag inte har någon att umgås med.
Det här beteendet håller jag på med i olika former; hoppar på ett jobb/utbildning för att sedan kunna hoppa av och självömka över att jag är arbetsfri/studiefri (vilket jag i sin tur berättigar genom att övertyga mig själv om hur meningslöst allting är), vistas i kretsar där jag inte alls "hör hemma" bara för att jag inte skall kunna känna någon slags förlust den dagen kontakten till personerna upphör (kanske har det också mycket att göra med att jag inte vill vara fast. Att jag inte vill fastna och därför heller inte vara bunden till någon eller något, fast det är snarare ett resultat av det ursprungliga problemet - att jag föraktar mig själv och därför försöker fly utan att egentligen veta till vad).
Just nu låter jag mest livet bara pågå. Dricker te om morgonen, läser böcker, lirar dataspel, promenerar om nätterna. Det leder bara ingenstans. Har inte längre några direkta plikter och ingenting jag "behöver" utföra än på ett tag, vilket är skönt. Faktiskt vet jag inte om jag rustar ner mitt liv eller bygger upp det.
Jag är bara så trött på det. Trött på politiker, på politiskt aktiva personer som inte ens vet vad partiet de är så hängivna till står för. På folk som inte ifrågasätter. Trött på folk som tillskriver livet ett egenvärde det inte har, på folk som ägnar sig åt studier, arbete och karriär utan att fråga sig själva varför eller ens veta för vems skull och till vilken nytta det görs. Jag ser bara inte meningen i allt folk betraktar som "viktigt". Folk tar livet så allvarligt och inser inte att egentligen finns det ingenting som spelar någon roll.
Och av just nämnda anledningar känner jag även ett förakt för mig själv, då jag är en del av det hela.
På grund av omständigheterna leder det gång på gång till att jag på olika sätt "straffar" mig själv, främst när det gäller sociala sammanhang. Så fort jag håller på att lära känna någon person slutar jag efter ett tag att höra av mig när de vill umgås, för jag inte vill utsätta dem för min existens. Detta för att jag sedan skall kunna sitta på min säng och tycka synd om mig själv för jag inte har någon att umgås med.
Det här beteendet håller jag på med i olika former; hoppar på ett jobb/utbildning för att sedan kunna hoppa av och självömka över att jag är arbetsfri/studiefri (vilket jag i sin tur berättigar genom att övertyga mig själv om hur meningslöst allting är), vistas i kretsar där jag inte alls "hör hemma" bara för att jag inte skall kunna känna någon slags förlust den dagen kontakten till personerna upphör (kanske har det också mycket att göra med att jag inte vill vara fast. Att jag inte vill fastna och därför heller inte vara bunden till någon eller något, fast det är snarare ett resultat av det ursprungliga problemet - att jag föraktar mig själv och därför försöker fly utan att egentligen veta till vad).
Just nu låter jag mest livet bara pågå. Dricker te om morgonen, läser böcker, lirar dataspel, promenerar om nätterna. Det leder bara ingenstans. Har inte längre några direkta plikter och ingenting jag "behöver" utföra än på ett tag, vilket är skönt. Faktiskt vet jag inte om jag rustar ner mitt liv eller bygger upp det.
