Ja som topic då.. bruden och jag hade varit tsm i 8 månader första gången hon ville ta en paus. Pausen vara 1 vecka sen ville hon bli tillsammans igen..den var vi tillsammans i 4 månader sen dumpa hon mig igen!


Dock är problemet att de mesta är mitt problem..första bruden jag haft.. var rätt tjock när jag var liten.. gått ner och är helt smal nu, muskulös. gymmar och spelar hockey, men det sitter i bakhuvet liksom... inte bästa självkänslan och ville att hon skulle visa sin kärlek mycket.. annars vart jag ledsen, och vi började bråka.


Hon valde ofta sina polare framför mig som jag anser nu är de rätta, men det såg jag inte då, vart rädd att vara ensam. Kunde göra allt med henne så de känns skit att ha varit singel i 2 veckor nu, vi bodde jätte nära varandra i början, sen flytta hon 15 mil ifrån mig..


Vill ta tåget och snacka med henne för hon vill knappt prata med mig! Bara små sms. Borde jag gå vidare? Tänker att det inte finns någon annan där ute som jag kan vara som med henne, alltså mig själv, fisa, kissa, you name it!.


Någon som haft liknande problem och kan hjälpa till? Bör jag skita i henne, gå vidare? Hon har sagt att hon är kär i mig men hon orkar inte hoppa in och ut i ett förhållande när hon flyttat så långt ifrån mig för att satsa på bandyn. Hon måste satsa på sitt liv, och jag måste hitta mig själv sa hon.


Tack på förhand, från en jävligt förvirrad kille.