Hejsan hoppsan och god kväll på er!


Vet inte riktigt var jag ska börja.. Kan väl säga att jag inte skriver för att få sympati eller empati ifrån någon av er. Jag känner till "livets hårda skola" ur ett I-landsperspektiv och jag behöver inte en massa kids som smäller ur sig en massa onödiga kommentarer. Med det sagt så är det väl dags att jag berättar min historia..


För cirkus två år sen så blev jag (hänvisas till F i tråden) tillsammans med en person, (P). Som sig bör så var jag nykär och sjukt lycklig, hade bara känt den känslan en gång tidigare och nu var det dags igen.


Allt var tipptopp i ett halvår eller så, när bråken och diskussionerna vi hade blev allt mer frekventare och allvarligare.. Ni vet, den där "tuffa perioden" som kommer i alla förhållanden förr eller senare.


Vid flertalet tillfällen så misshandlade hon mig, både verbalt och fysiskt, vilket slutade med att jag blev allmänt nere (i min ensamhet så klart, känslor är inget jag visar upp för världen i allmänhet). Vi hade något break under den tiden, men det slutade bara med att vi blev tillsammans igen, då jag var för mycket toffel för att göra något åt det.


Vi var tillsammans i cirkus ett år innan jag till slut, ÄNTLIGEN, lyckades göra mig fri och göra slut med henne. Detta var i februari/mars 2012. Självklart kändes det oerhört tungt, det var ett av mina tyngsta beslut någonsin. Det var aldrig något jag ville göra, men jag var tvungen för mitt eget välbefinnande.. trodde jag. Allt slutade med X antal slag och skrik från hennes sida (jag är inte den som höjer rösten direkt), men jag kunde gå därifrån med känslan att jag hade gjort rätt.


Ungefär samtidigt som jag gjorde slut så fick hon diagnosen ADHD och fick medicin för detta. Pratade lite med hennes mamma några månader senare, och hon hade blivit en ny människa sen hon börjat gå på medicin. Kul för henne såklart, men inget mer jag tänkte på.


Ungefär två veckor efter att vi brutit så skaffade hon en ny kille, som hon idag är förlovad med. (Alltså sex månader senare). Det var inget som störde mig märkvärt då jag bara ville bli lämnad ifred.


Jag träffade själv även en tjej ungefär samtidigt, som jag fortfarande är tillsammans med. Hon är den där perfekta tjejen som alla letar efter: Snygg kropp, grymt fint utseende, riktigt underbar personlighet och en humor som passar min egen.. Men under de senaste två månaderna har jag mått väldigt dåligt. Drömmer ofta om mitt ex i olika sammanhang, drömmer om förlorade vänner och så.. Jag vet inte riktigt varför jag mår dåligt. Jobbar extremt mycket för tillfället och avancerar en del, så det kanske är stressen, jag vet inte. Jag känner mig dock inte stressad, jag är alltid glad, trevlig och samma pajas som jag alltid har varit - utåt sett.


Ingen vet om att jag mår dåligt, varken familj, vänner eller flickvän. Vet inte riktigt vad jag ska säga till folk heller, vet ju inte vad det beror på. Har haft allvarliga tankar om att hoppa från balkongen och så, men det är självklart inget jag faktiskt tänker göra. Funderar dock på om det är läge att se om man kan fixa antidepressiva eller liknande snart, då det känns som att jag vaknar varje dag och hoppas på att mitt ex inte dyker upp i skallen. Det känns faktiskt som om den värsta biten i min "depression" är på väg att avlägsna sig.




Tror inte det finns så mycket mer att säga, ville som sagt bara skriva av mig lite och om det finns någon som vill snacka så står jag självklar till förfogande.


Med vänliga hälsningar!