Julestök och Julepök


Långsamt gick han som försjunken i sitt dystra humör vilket länge legat över honom, trots att årets id äntligen hade kommit till ett slut. Mannen iklädde sig sakta sin högtidliga rock och huvudbonad. Han kände sig beredd och gav ifrån sig en stilla pust. Genom nyckelhålet såg man en gammal man, redo för att bege sig ut i snön som stilla yrde i nattens tärande kyla. Minen på hans ansikte var grå och bitter, trots all glädje bakom det. Han öppnade porten och man kunde se alla de oräkneliga rynkor som dämmade igen hans annars givmilda ansikte.


Stelt stegade han ner från porten och ut till gården, det tycktes nu skildras ett leende på hans läppar. Han nådde gårdens dystra, men också vita grund. Platsen var inget att bry sig om, men mannen gjorde den verkligen ansevärd. Hans pojkar stod, just som han väntat sig, i rad framför honom. De var bruna och iförda endast sina adamsdräkter, som mannen gillade allra mest. Nu blev det så, som det sällan var, att de blanka gul-svarta tänderna visades synligt igenom det stora och grå skägget. Han gav ifrån sig ett otrevligt skratt, och de sågs på honom att han hade svårt för att stilla sig.


Nio små pojkar var det för att vara exakt, och alla nio var redo för nattens färd. Ivrigheten delades bland de tio som stod på gårdsplanen, men inte alla var lika tursamma som en.
“Kom hit du där!” ropade gubben till en av pojkarna. Pojken sprang runt och gestikulerade vildt av lycka, och rikoschetterade sedan anfått fram. Han lade knäna mot marken framför mannen. Läderpiskan som han tog fram sken, den var svart och hade "Du Har Varit En Stygg Gosse!" ingraverat i skrivstil. Fort gick det, och en ljudlig snärt hördes. Pojken visste vad detta betydde men hann inte reagera förrän han föll ner på alla fyra, skinnredskapet hade endast snuddat vid honom men han kunde ändå känna hjärtat slå i tinningarna. Mannen höjde åter igen piskan, och med ett vinande i luften följdes det av ännu en snärt genom snöflingorna, som efter att ha landat på marken blivit rödfärgade. Pojken stönade av smärta och de båda gillade det.


Många upphetsande stön senare var han färdig med den första delen av seden. Svetten rann ner över hans varma panna och sjönk in i det yviga skägget som smälte så bra in i det av nattens mörker gråa täcke som låg över hans fötter. Nu kunde mannen inte stilla sig längre. Hans penis var hård som en hammare. Blodet i ådrorna pulserade mot de kritvita och håriga låren vilka värmdes upp av den laserflammande turboballen som hade kunnat grilla vilken kotlett som helst. Han lutade sig över pojken och viskade något i hans öra. Pojken kunde känna mannens otvivelaktiga mandom mot sin ömma skinka, han visste vad som väntade honom. Mannen spände sakta men säkert loss sitt bälte av högklassigt tyg. Pojkarna runt om stod helt stilla. Den av dom längst fram visste att hans tur inte var att bli kommen förrän kanske nästa år, iver fyllde hans lojala hjärta samtidigt som han ömmade efter den osaliga styvheten inom sig.


Byxorna föll mot marken och snön for som om den för ögonblicket var tyngdlös. Pojken vände sig om för att utöva de konster han lagt ner flera sekel på att slipa till perfekthet. Han förde sitt anstikte mot den ådriga och slemmiga ostballen och öppnade munnen sakta. Tungan var rastlös och i munnen glittrade det törstiga salivet i månskenet.


Lång, hård och redo att tränga sig in i oskyldigheten var gubben, vilket skapade en konflikt mellan de båda. Mannen var dock onekligen ignorant, och att vänta längre kom inte på tal.
Uthålligheten svek honom i kylan. Han var kåt som en bock och nu skulle det ske. Ett onödigt hårt slag utövades på pojkens näsa nästan som att säga till honom att han felat. Den var nu röd och öm, men han visste att det inte endast var nosen som skulle detta bli.


”Jag går in torr!” väste mannen och stark som han var vände han på pojken. Än en gång speglades månens sken, fast denna gången i den rödslagna och snöiga stjärten, i natten som fick alla världens barn att kolla upp på himmelen innan sängdags. Stjärnor blinkade av störningar i atmosfären, trettio tysta sekunder trycktes ha passerat.


Helt utan förkänning gavs det ifrån ett vrål från mannen. Vrålet fick fåglar att lyfta från trädens vita toppar, björnar att vakna från sin dvala, snö att falla ner från sina hängen på fabrikens tak och glögg att spillas från sina glas. Som achilles egna spjut hade han nu tryckt in sitt massiva redskap i pojkens trånga passage. Sprickan blev större ju mer tiden gick och blodet sprutade likt en fontän. Med detta gick det för de åtta som fortfarande stod kvar på andra sidan gården, och deras stillsamma tillstånd brast som en metertjock is vid vinterns slut, fast snabbt som ett ögonblink. Satserna borrade djupa hål ner i snön, och försvann lika fort som pojkarna kom. Några av dem försökte förtvivlat hitta den ljuva såsen för att kunna få energi för det som väntade dem, men ack, de var inte kvicka nog. Mannen hann dem före. Han slickade sig om munnen och torkade bort det han spillt i skägget som av detta blev vitfärgat. Mannen hade ännu inte fått tömma sin kulpåse.


Han bände bak sitt spjut likt en armeringsstång av järn, in i sin egen stjärt och körde på i 140 knyck. Till och med pojkarna beundrade hastigheten av hans så välutförda rörelser, varifrån de stod och kastade skuggor över den blodiga snön.
Mannens svarthåriga skinkor höll fortfarande på att skaka, och hans racersnabba balle fick slutligen de två kompanjonerna nedan att tömmas helt och hållet. Ett mycket lågfrekvent ljud avgavs, och en brunaktig, kletig sörja strömmade ur hans rynkiga anus. Alla de nio pojkarna fick äntligen sats i munnarna. Tomten sjöng av glädje, följt av ett ho ho ho som fick pojkarna att sjunga i kör!


“Natten har bara börjat”, tyddes från hans läppar. Han trädde på sig sina röda byxor och lät därefter pojkarnas magi ta över den otåliga natten. Med den rödmulade renen i fronten släppte han ner de ollade paketen i stadens alla skorstenar.


Endast månen blev vittne till den erotiska älskog som en gång om året levdes ut. Men tomten och hans renar längtar redan till nästa jul.