Tja fragbite. Skriver här därför att detta verkligen är min sista utväg. Har lite girlprobs you know. Lite backstory är att vi träffades lite innan studenten (har vetat vilka vi var sedan innan ett bra tag) och har varit kk's sen dess. Men, det har varit mer. Vissa dagar har vi bara legat och myst, kollat film. Njutit av varandras närvaro.


Hon som person är en "tuff tjej", ingen man sätter sig på. Hon visar sällan känslor, har aldrig haft ett förhållande. "aktiv singel" typ, haha. Vi har träffats regelbundet, sovit hos varandra i veckorna. Men nu, har hon tvärvänt, bara senaste två dagarna.


Skrev lite skit nyss, vad jag känner typ. Känner mig fett gay, har aldrig känt såhär förut.
Att en människa på sådan kort jävla tid kan sätta sådana spår i mig trodde jag inte var möjligt. Utan att hon ens visar tillstymmelse till lika känslor. Hon är ett svin mot mig, men gjorde det klart. Jag kom i andra hand. Och av rädslan att förlora henne gav jag inte minsta protest. Känslor var något som verkligen inte fick synas. Och jag blundade verkligen för mina. 


Det är sjukt, att jag sitter och skriver detta i min ensamhet, med tårar forsandes ner för mina kinder. När jag borde roa mig, och njuta av tillvaron. Men jag kan inte få ut dig ur mina tankar. Jag som inte ens var kär, tills jag fick lite distans. Nu skär blotta tanken att aldrig mer få hålla om dig i mig. Så fucking ont det gör. Hur fan hände detta. När jag nu i dagar gått runt så naivt och trott att det löser sig. Men tanken att du inte längre vill ha mig är så svårsmält. Det måste du förstå. Att ge upp hoppet är så svårt. Det skär så djupt, att skala bort något som blivit en så rolig del av mitt liv. Men jag förstår, och kan verkligen inte klandra dig. Du är bäst. 


Hon är den roligaste, klokaste och finaste tjejen jag någonsin varit med. Kan fortfarande inte förstå att tårarna rinner. Kan fortfarande inte förstå att hon har satt sånna spår. Om någon någonsin läser detta, kommer jag troligtvis idiotförklaras. Men tills igår var detta den bästa sommaren i mitt liv. Nu sitter jag på Mallorca och gråter i en solstol. Och mitt fucking hjärta vägrar släppa taget. Jag är så keff. Vad fan är fel.


Jag vill tacka för denna sommaren. Det var kul så länge det varade. Vem fan vet när jag släpper dig. Hoppas snart, för detta tillstånd får mig handlingsförlamad. Jag är en kropp med en trasig själ som vandrar omkring, och bara andas. Helt hjärndöd. detta är ingen jävla dikt. Jag hoppas bara att det är en tillfällig känsla. Som suger kuk. 


Nu när jag bara behöver prata ut med någon, finns det inte en jävel som skulle förstå. Jag är ensam, och även fast jag har 900 facebookvänner känner jag inte en enda av dom. Jag är helt ensam utan någon att prata med. Jag behöver en fucking axel att gråta ut på, som tyvärr inte existerar. En liten jävla fittkram hade hjälpt. Men jag hatar att jag är en sån jävla känslomänniska, som alla kommer till när de behöver prata. Men samtidigt för stolt och för feg för att visa mina egna. Vad fan är fel på mig. 


Peace out, synd att hon inte känner samma. Hoppas att vi fortfarande kan hänga. För hon är så jävla skön. Men borde nog inte göra det. Borde väl få bort henne ur mitt liv. Så slipper jag denhär skiten. VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA DUM I HUVET.


Om någon med hjärta har lust att prata ut så släng iväg ett pm. Peace