Hallå


(****Jag tänker absolut inte begå självmord nu, vill bara diskutera*****)


Kan ju börja med att säga att mitt namn är Lars. Jag tycker själv att jag hade en bra uppväxt med mina föräldrar tills jag blev 10 och de skilde sig. Efter det tillfället så har mitt liv varit kasst. Jag minns att jag som barn 10-12 år tänkte, "Om man bara kunde få dö för att sedan komma tillbaka och se folks reaktioner. Så kanske man skulle få medlidande och livet skulle gå bättre".


Idag är jag 19 år, snart 20. Har haft självmordstankar nästan varje dag från om med att jag var barn. Det patetiska i det hela är att jag aldrig riktigt vågat. Har använt massor av metoder som jag gör "för klent" för att det skall lyckas i hopp om en sista räddning. Varför detta fenomen? Jag har ju ibland tänkt att, "nu har jag gått över till andra sidan, döden"; och verkligen bestämt mig för att jag ska göra det.


Har fyra stycken självmordsförsök i min ryggsäck. Kommer lista dem nedan.


14 år - Knöt upp ett skärp i en krok där brorsan hade sin boxningssäck hängande från taket. Tog en stol + en skokartong på högkant och klev på skokartongen från stolen. Var snabbt upp igen på stolen efter att ha hängt i ungefär 2-3 sekunder


15 år - Köpte 0,4 gram brunt heroin av min systers kompis, pojkväns kretsar. Kokade upp skiten med askorbinsyra och tryckte upp det. Överlevde men var nära på att dö. Nära döden upplevelsen lyder; mörkt och fridfullt. Troligen för att jag vara påverkad


17 år - Var typ 1 vecka innan min 18 års dag. Hoppade från 3e våningen. Bröt smalbenet... Vet inte vad jag trodde skulle hända men, jävligt patetiskt.


19 år juni 2012 - Metaltown festivalen. Min kompis svek mig och gick med sina kompisar även fast jag hade betalat hotell för båda två. runt kl 17 på lördagen så hämtade jag ut tradolan och xanor. Tog 40mg xanor och 1,2 gram tradolan. Svimmade på festivalområdet och det tillkallades ambulans. Mitt hjärta lade av men de fick igång det med adrenalin och hjärtstartare i ambulansen. Fick dricka 2 liter medicinsk kol genom en slang från näsan ner i halsen. Inte kul.




Psykiatriska diagnoser jag har så ni inte ska vara helt oförstående: Schizoaffektiv (schizofreni och bipolär). Aspergers. Generellt ångestsyndrom med panikattacker. Självdestruktivitet och psykomotoriskt hämmad.




Någon som är lite mer haj på detta än de utländska läkarna på psykavdelningar som knappt kan svenska?


Hur kommer det sig att det alltid finns den där pyttelilla men ack så starka livsgnistan? Varför har jag inte lyckats? Vad är det för fel på mig? Varför skär jag nästan armarna av mig istället för att simpelt ringa till morsan så hon får lugna ner mig?


Jag finner inga svar, finns det några svar?