1
Tandläkartiden som blev en skräckhändels
Postat av m0rti den 20 Januari 2012, 22:00
37 kommentarer · 774 träffar
Hej Fragbite! m0rti! här.
Igår var det återigen dags för mig att ta mig an det årliga ångestframkallande tandläkarbesöket. Detta kanske inte är något speciellt för er men jag får rysningar bara av att tänka på alla borrar och grejer, usch! Men jag tänkte i alla fall skrälla lite och komma i tid, sitta av tiden duktigt och dra där ifrån snabbt som bara fan.
När jag gick upp mot dörrarna till det lokala sjukhuset föreställde jag mig att jag hade bojor på mig, lite som i Green Mile, att detta var ett hjältedåd och folk beskådade mig från ovan, jag kunde inte svika dem.
Jag hade precis slagit upp dörrarna och satt fötterna inne i entrén när en polisbil med tjutande blåljus kör upp på parkeringen följd av ytterligare två polisbilar. Beväpnade konstaplar börjar springa förbi mig i full kareta där jag stod som en liten flicka som tappat klubban på den smutsiga gatan. Vad i hela h****te? Blev uppenbarligen ganska förvånad här för jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Poliserna sprang uppför trapporna, och jag gömde mig snabbt av ren instinkt, bakom en stor blomsterkruka med någon stor växt jag inte kunde namnet på. När en av poliserna sedan smyger ner med pistolen framför sig trodde jag inte mina ögon. Chockat lurpassade jag på honom och ser hur han långsamt söker av området, innan han börjar rulla ut avspärrningstejp över hela entrén, inklusive dörrarna jag kommit in genom. Nu började jag verkligen få panik. Men jag vågade inte gå ut. En övervägande känsla av obehag grep mig när konstapeln sedan ställde sig och VAKTADE utanför dörrarna - VAD SKULLE JAG GÖRA?
Nu efteråt vet jag inte varför, men jag handlade efter mitt primitiva överlevnadssinne. Jag var här för att besöka tandläkaren. Alltså undvek jag vakten utanför dörrarna, jag gick heller inte uppför trapporna dit resten av patrullen försvunnit - jag gick helt enkelt till tandläkarmottagningen som låg på första våningen.
Jag smög försiktigt upp dörren och drog efter andan. Väntrummet verkade helt övergivet, sakta smög jag mig bort mot receptionen. Inte en suck, inte det minsta ljud, inte det minsta tecken på mänsklig närvaro. Det var ingen här utom jag. Vad är det egentligen som händer? Jag står för några sekunder och överväger mina alternativ när jag hör hur det surrar/smäller till i ett metallskåp längre bort i lobbyn och det blir helt mörkt. Vart jag än såg vart det kolsvart, bortsett från några få lampor som sprakade till då och då. Snabbt som fan trevade jag mig bort mot dörren jag entrat genom och ryckte till. Låst.
Nu var jag ordentligt rädd, nu började det bli för mycket. Detta var inte på riktigt. Utanför hördes dova röster som skrek order till varandra och skoklackar som dundrade fram genom lobbyn och upp och ner för trapporna. Ta mig härifrån. Är så svinigt nojig med sånt här också så får ett så kallat "frispel", börjar hoppa fram och rycka i hela kroppen och på alla sätt försöka få utlopp för min panik och rädsla medan jag skriker relativt högt men utan att väcka uppmärksamhet från andra sidan dörren. Samlar mig så småningom och börjar gå genom korridoren.
Det smäller till i lysröret ovanför mig och knastrande gnistor faller till marken. För några sekunder blir det helt svart, sen hackar ett lysrör till i taket och det blir en aning om upplyst om ens för en sekund. Sedan mörker igen. Periodvis hasar jag mig fram genom korridoren utan att veta vart jag ska ta vägen men för rädd för att vara kvar på samma plats för länge. Jag rundar ett hörn och skriker till HÖGT SOM FAN. Jag tittar ner på mina fötter som nu är dyngsura. Var golvet fyllt med vatten?
Ett lysrör sprakar till och jag får en rysning. Sekunden senare blir det mörkt, men jag hann uppfatta direkt att korridoren var översvämmad med vatten, och korridoren var i själva verket en ramp - som ledde nedåt. Utan några andra alternativ tog jag av mig skorna, kavlade jag upp byxorna och började vada fram medan vattnet svalkade skvalpande upp till mina anklar, sedan mina vader, och ännu senare mina knän, ju längre bort i korridoren jag kom. Ett isande skrik hörs plötsligt bakom mig och håret reser sig i nacken för mig. Det lät som ett skrik som varken tillhörde en kvinna eller man, ung eller gammal. Skriket kom som från ett onaturligt väsen, som dementorerna i Harry Potter. Jag skakade i hela kroppen och försökte akut ta mig fram snabbare genom den vattenfyllda rampen.
Lyset blixtrade till för en sekund och en stor skugga syntes framför mig samtidigt som det isande skriket hördes igen, nu närmare. Jag skrek allt vad jag kunde och sparkade med gråten i halsen med benen och paddlade med armarna för att ta mig framåt. Jag vågade inte titta bakåt av ren skräck utan fortsatte bara framåt mot nästa hörn.
Jag nådde nästa hörn flämtande av rädsla och drog en lättnadens suck när jag såg att vattnet slutade en liten bit längre fram där rampen gick uppåt igen mot ett litet vänterum. Jag samlade mina sista krafter och stångade mig fram mot det fasta underlaget. Men väl uppe i vattnet drabbades jag av en ny panik. Rummet hade inga dörrar eller gångar därifrån, det var ett kompakt rum med endast två hissar som möjlig flyktväg.
Jag sprang fram mot den vänstra hissen och tryckte panikartat på knappen, jag hörde hur hisstrumman i shaktet sattes i rörelse samtidigt som det isande dementorskriket hördes, nu ALLDELES RUNT HÖRNET. Jag rös till i hela kroppen och spammade krampartat knappen medan tårar började fuktas bakom mina ögonlock. Just som jag tänkte bryta ihop plingade hissen till och jag skakade på armarna medan dörrarna öppnades. Ljuset i hissen var nästan bländande men jag vande mig direkt. Och SKREK AV SKRÄCK. I hissen stod en gammal tanig kvinna, med uppsvullna, stängda ögonlock och kritvit hy. Hon var klädd i gamla vita sköterska-kläder. Men de var täckta av blod. Tanten som fick tankarna att snabbt vandra till filmen Excorsisten stönade lågt av smärta och i handen höll hon en lång slaktkniv som var täckt av blod.
När hon hörde mitt skrik höjde hon blixtsnabbt ansiktet och spärrade upp två helvita blinda ögon utan pupiller, det var bara helt vitt. Hon stönade lågt igen och höjde kniven medan hon långsamt hasade sig närmare mig. Bakom mig hördes det isande skriket bara någon meter ifrån mig och jag skrek så högt och så länge jag kunde av ren fasa och vevade med varenda del av kroppen som ville lyda. Jag tittade upp framför mig och mötte de vita blinda ögonen bara centimeter från mina innan allt blev svart.
Jag vaknade upp i en sjukhussäng i ett vitt rum fyllt med tomma sängar. En sköterska kom fram och tog prover och jag hade dropp som rann i en släng för att ge kroppen näring. Hon förklarade att jag hade svimmat. MEN HON LJÖG. Hon sa att jag hade snubblat i vänterummet till tandläkaren och att personalen hade fått ta upp mig och lägga mig här uppe!
Jag hade bara sprungit ut därifrån och in i den stora entrén. Inte ett spår efter några poliser eller avspärrningar. Jag gick med obehag mot tandläkarmottagningen men ryckte chockat tillbaka när jag öppnade dörren och möttes av skrattande par, lekande barn, personal- fungerande lysen. Vad i hela friden.
Alla nekar det som hänt mig dagen innan - polisen, personalen - alla.
Är nu hemskickad och skakad. Vad ska jag göra? Jag har inte lyckats få tag i poliserna från igår, nere på stationen säger dom att ingen patrull var ute igår. Vad skulle ni gjort i mitt läge? Har ni varit med om något liknande?
Snälla var med mig nu Fragbite!
Igår var det återigen dags för mig att ta mig an det årliga ångestframkallande tandläkarbesöket. Detta kanske inte är något speciellt för er men jag får rysningar bara av att tänka på alla borrar och grejer, usch! Men jag tänkte i alla fall skrälla lite och komma i tid, sitta av tiden duktigt och dra där ifrån snabbt som bara fan.
När jag gick upp mot dörrarna till det lokala sjukhuset föreställde jag mig att jag hade bojor på mig, lite som i Green Mile, att detta var ett hjältedåd och folk beskådade mig från ovan, jag kunde inte svika dem.
Jag hade precis slagit upp dörrarna och satt fötterna inne i entrén när en polisbil med tjutande blåljus kör upp på parkeringen följd av ytterligare två polisbilar. Beväpnade konstaplar börjar springa förbi mig i full kareta där jag stod som en liten flicka som tappat klubban på den smutsiga gatan. Vad i hela h****te? Blev uppenbarligen ganska förvånad här för jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Poliserna sprang uppför trapporna, och jag gömde mig snabbt av ren instinkt, bakom en stor blomsterkruka med någon stor växt jag inte kunde namnet på. När en av poliserna sedan smyger ner med pistolen framför sig trodde jag inte mina ögon. Chockat lurpassade jag på honom och ser hur han långsamt söker av området, innan han börjar rulla ut avspärrningstejp över hela entrén, inklusive dörrarna jag kommit in genom. Nu började jag verkligen få panik. Men jag vågade inte gå ut. En övervägande känsla av obehag grep mig när konstapeln sedan ställde sig och VAKTADE utanför dörrarna - VAD SKULLE JAG GÖRA?
Nu efteråt vet jag inte varför, men jag handlade efter mitt primitiva överlevnadssinne. Jag var här för att besöka tandläkaren. Alltså undvek jag vakten utanför dörrarna, jag gick heller inte uppför trapporna dit resten av patrullen försvunnit - jag gick helt enkelt till tandläkarmottagningen som låg på första våningen.
Jag smög försiktigt upp dörren och drog efter andan. Väntrummet verkade helt övergivet, sakta smög jag mig bort mot receptionen. Inte en suck, inte det minsta ljud, inte det minsta tecken på mänsklig närvaro. Det var ingen här utom jag. Vad är det egentligen som händer? Jag står för några sekunder och överväger mina alternativ när jag hör hur det surrar/smäller till i ett metallskåp längre bort i lobbyn och det blir helt mörkt. Vart jag än såg vart det kolsvart, bortsett från några få lampor som sprakade till då och då. Snabbt som fan trevade jag mig bort mot dörren jag entrat genom och ryckte till. Låst.
Nu var jag ordentligt rädd, nu började det bli för mycket. Detta var inte på riktigt. Utanför hördes dova röster som skrek order till varandra och skoklackar som dundrade fram genom lobbyn och upp och ner för trapporna. Ta mig härifrån. Är så svinigt nojig med sånt här också så får ett så kallat "frispel", börjar hoppa fram och rycka i hela kroppen och på alla sätt försöka få utlopp för min panik och rädsla medan jag skriker relativt högt men utan att väcka uppmärksamhet från andra sidan dörren. Samlar mig så småningom och börjar gå genom korridoren.
Det smäller till i lysröret ovanför mig och knastrande gnistor faller till marken. För några sekunder blir det helt svart, sen hackar ett lysrör till i taket och det blir en aning om upplyst om ens för en sekund. Sedan mörker igen. Periodvis hasar jag mig fram genom korridoren utan att veta vart jag ska ta vägen men för rädd för att vara kvar på samma plats för länge. Jag rundar ett hörn och skriker till HÖGT SOM FAN. Jag tittar ner på mina fötter som nu är dyngsura. Var golvet fyllt med vatten?
Ett lysrör sprakar till och jag får en rysning. Sekunden senare blir det mörkt, men jag hann uppfatta direkt att korridoren var översvämmad med vatten, och korridoren var i själva verket en ramp - som ledde nedåt. Utan några andra alternativ tog jag av mig skorna, kavlade jag upp byxorna och började vada fram medan vattnet svalkade skvalpande upp till mina anklar, sedan mina vader, och ännu senare mina knän, ju längre bort i korridoren jag kom. Ett isande skrik hörs plötsligt bakom mig och håret reser sig i nacken för mig. Det lät som ett skrik som varken tillhörde en kvinna eller man, ung eller gammal. Skriket kom som från ett onaturligt väsen, som dementorerna i Harry Potter. Jag skakade i hela kroppen och försökte akut ta mig fram snabbare genom den vattenfyllda rampen.
Lyset blixtrade till för en sekund och en stor skugga syntes framför mig samtidigt som det isande skriket hördes igen, nu närmare. Jag skrek allt vad jag kunde och sparkade med gråten i halsen med benen och paddlade med armarna för att ta mig framåt. Jag vågade inte titta bakåt av ren skräck utan fortsatte bara framåt mot nästa hörn.
Jag nådde nästa hörn flämtande av rädsla och drog en lättnadens suck när jag såg att vattnet slutade en liten bit längre fram där rampen gick uppåt igen mot ett litet vänterum. Jag samlade mina sista krafter och stångade mig fram mot det fasta underlaget. Men väl uppe i vattnet drabbades jag av en ny panik. Rummet hade inga dörrar eller gångar därifrån, det var ett kompakt rum med endast två hissar som möjlig flyktväg.
Jag sprang fram mot den vänstra hissen och tryckte panikartat på knappen, jag hörde hur hisstrumman i shaktet sattes i rörelse samtidigt som det isande dementorskriket hördes, nu ALLDELES RUNT HÖRNET. Jag rös till i hela kroppen och spammade krampartat knappen medan tårar började fuktas bakom mina ögonlock. Just som jag tänkte bryta ihop plingade hissen till och jag skakade på armarna medan dörrarna öppnades. Ljuset i hissen var nästan bländande men jag vande mig direkt. Och SKREK AV SKRÄCK. I hissen stod en gammal tanig kvinna, med uppsvullna, stängda ögonlock och kritvit hy. Hon var klädd i gamla vita sköterska-kläder. Men de var täckta av blod. Tanten som fick tankarna att snabbt vandra till filmen Excorsisten stönade lågt av smärta och i handen höll hon en lång slaktkniv som var täckt av blod.
När hon hörde mitt skrik höjde hon blixtsnabbt ansiktet och spärrade upp två helvita blinda ögon utan pupiller, det var bara helt vitt. Hon stönade lågt igen och höjde kniven medan hon långsamt hasade sig närmare mig. Bakom mig hördes det isande skriket bara någon meter ifrån mig och jag skrek så högt och så länge jag kunde av ren fasa och vevade med varenda del av kroppen som ville lyda. Jag tittade upp framför mig och mötte de vita blinda ögonen bara centimeter från mina innan allt blev svart.
Jag vaknade upp i en sjukhussäng i ett vitt rum fyllt med tomma sängar. En sköterska kom fram och tog prover och jag hade dropp som rann i en släng för att ge kroppen näring. Hon förklarade att jag hade svimmat. MEN HON LJÖG. Hon sa att jag hade snubblat i vänterummet till tandläkaren och att personalen hade fått ta upp mig och lägga mig här uppe!
Jag hade bara sprungit ut därifrån och in i den stora entrén. Inte ett spår efter några poliser eller avspärrningar. Jag gick med obehag mot tandläkarmottagningen men ryckte chockat tillbaka när jag öppnade dörren och möttes av skrattande par, lekande barn, personal- fungerande lysen. Vad i hela friden.
Alla nekar det som hänt mig dagen innan - polisen, personalen - alla.
Är nu hemskickad och skakad. Vad ska jag göra? Jag har inte lyckats få tag i poliserna från igår, nere på stationen säger dom att ingen patrull var ute igår. Vad skulle ni gjort i mitt läge? Har ni varit med om något liknande?
Snälla var med mig nu Fragbite!
