1
Livet, vänner, allt.
Postat av semiCoulomb den 7 Januari 2012, 07:14
26 kommentarer · 212 träffar
Tjenare Fragbite!
På senaste tid har jag varit ganska deprimerad, detta har gjort så att jag har tänkt väldigt mycket. Jag har sett flertal filmer och grupper av individer vid vissa tidpunkter. Det fick mig att fundera, på allt, på vilka vi är, på vad vi gör för att bli accepterad av andra.
Hur vi ändrar oss, bara för att bli något vi egentligen inte är, bara för att bli accepterad av samhället och våra omgivningar. Har ni någonsin tänkt på att nästan alla strävar efter att bli accepterad av sina vänner och nära och kära? Varför är detta så?
Borde vi inte kunna vara oss själv och sedan bli valda av en specifik grupp av individer som får oss att känna oss glada och älskade, istället för att behöva ändra på oss, endast för att passa in bland en specifik grupp av individer?
Varför betyder andras åsikter så mycket, medans våran egen betyder så lite? Varför strävar alla efter att vara "normal", när egentligen ingen vet vad normalt är? Vad definierar att vara "normal" och "onormal"?
Är det sättet vi klär oss eller beter oss på? Nej, enligt mig, är normal att vara sig SJÄLV som definierar att vara normal, alla är normala, på sitt eget sätt och ingen borde ta ifrån någon annan det. Det är resan som ger oss glädjen och lyckan, inte destinationen.
I'm so good that I allow me to be myself. Now I know why oftentimes I have been under great stress. It is because I had been forcing myself to be what I am not: calm when angry, happy when it's really hurting.
It is true that we must have a sense of self control, but sometimes our weak nature reminds us of our limitations. During those times, I find comfort that there is a Friend who accepts me and loves me just for who I am. In those times, I need to not pretend that I am strong, for I know that I am not.
What I need to do is to admit my weakness and surrender to the ones whom loves me the most.
“What we see will last only a short time, but what we cannot see will last forever.”
E; Styckindelningen laggade ur
På senaste tid har jag varit ganska deprimerad, detta har gjort så att jag har tänkt väldigt mycket. Jag har sett flertal filmer och grupper av individer vid vissa tidpunkter. Det fick mig att fundera, på allt, på vilka vi är, på vad vi gör för att bli accepterad av andra.
Hur vi ändrar oss, bara för att bli något vi egentligen inte är, bara för att bli accepterad av samhället och våra omgivningar. Har ni någonsin tänkt på att nästan alla strävar efter att bli accepterad av sina vänner och nära och kära? Varför är detta så?
Borde vi inte kunna vara oss själv och sedan bli valda av en specifik grupp av individer som får oss att känna oss glada och älskade, istället för att behöva ändra på oss, endast för att passa in bland en specifik grupp av individer?
Varför betyder andras åsikter så mycket, medans våran egen betyder så lite? Varför strävar alla efter att vara "normal", när egentligen ingen vet vad normalt är? Vad definierar att vara "normal" och "onormal"?
Är det sättet vi klär oss eller beter oss på? Nej, enligt mig, är normal att vara sig SJÄLV som definierar att vara normal, alla är normala, på sitt eget sätt och ingen borde ta ifrån någon annan det. Det är resan som ger oss glädjen och lyckan, inte destinationen.
I'm so good that I allow me to be myself. Now I know why oftentimes I have been under great stress. It is because I had been forcing myself to be what I am not: calm when angry, happy when it's really hurting.
It is true that we must have a sense of self control, but sometimes our weak nature reminds us of our limitations. During those times, I find comfort that there is a Friend who accepts me and loves me just for who I am. In those times, I need to not pretend that I am strong, for I know that I am not.
What I need to do is to admit my weakness and surrender to the ones whom loves me the most.
“What we see will last only a short time, but what we cannot see will last forever.”
E; Styckindelningen laggade ur
