Har skrivit ett brev till BUP för att få hjälp så tänkte att ja skulle posta det här med och dela mig mig, ifall någon känner likadant och vill prata eller något!


Wall of text!


Hej.


Har mått dåligt i ca 8 månader, började med att jag kände mig borta i huvet, vilket jag gjort från och till men en kväll trodde jag att jag skulle svimma, så hamnade inne på Shell och låg på golvet kände mig helt borta så ringde ambulans så åkte in till Eksjö och tog blodprov och ekg, men det var inga fel så fick åka hem.


Sen dess har jag mått riktigt dåligt psykiskt, känns som jag lever i en dröm, som jag är konstant full hela tiden, jag har slutat dricka för det blir värre i flera dagar efter. Mina kompisar tycker jag är "kristen" för jag aldrig dricker längre, men om dom skulle få känna på en vecka hur jag mår så skulle dom nog inte heller dricka något.
Jag röker inte heller eller snusar, jag tränar regelbundet och äter bra mat också, tror det hjälper lite.
Har testat röka hasch/marijuana men det va det sämsta jag gjort, alla säger att det är så jävla kul man skrattar osv, men jag bara sitter där och glor medans alla andra har kul av det, så det var inget för mig, man måste ju testa saker här i livet. Inte mått något dåligt efter det så tror inte det är anledningen att jag mår så dåligt.


Folk tror jag är en sådan som röker och super hela tiden med tanke på mitt utseende, rakat huvud och tatueringar. Men jag är nog den som är minst sån. En anledning till att jag ger fan i att röka är för min mormor fick lungcancer och dog av det, hon kvädes sakta. Dricker gör jag aldrig längre klarar mig bra utan det. Behöver inte ens dricka med tanke på hur jag känner mig konstant.




Har haft andra psykiska svårigheter när jag va yngre, som tvångstankar. Kunde ligga i sängen i 2 timmar och kolla på klockan så jag verkligen ställt alarmet. Sen en sommar satte jag i halsen för jag stressade, 3 ggr i rad med samma pizza så fick någon fobi att svälja, gick inte få ner maten typ.
Har även haft något rädsla att sova, att jag inte kommer vakna upp, det sitter fortfarande i idag.


Någon svår uppväxt har jag inte haft heller, den har varit perfekt.


Har varit hos doktorn i våran håla och fått tabletter utskrivna (Citalopram Orifarm) det hjälpte i början men vet inte om det hjälper längre.


Går jag på stan eller något annat folkfyllt ställe så är det som mina ben blir till gummi, svårt att gå och huvudet åker åt alla håll känns det som, men det blir bättre efter någon timme, jag vänjer mig eller tänker inte på det längre.


Ett tag kunde jag inte ens gå till skolan, men gjorde det ändå fast åkte hem varje dag runt 9 tiden, åkte hem och sov, fast då mådde jag sämre.
Kunde liksom inte gå och äta det var så plågsamt för det kändes som jag skulle svimma hela tiden.
Sen pratade jag med skolsystern så kopplade vi in lärare och rektor så bestämde vi att vi skulle ta bort alla ämnen jag kommit efter i, alla då haha. Så fick jag vara på industrin och göra det jag ville. All min frånvaro tog dom även bort så det kändes bra.


Jag mår bättre nu än jag gjorde i somras, nu kan jag gå till skolan och hitta på saker, börjar jag bli yr så skiter jag i det, bara att det är riktigt jävla jobbigt.


Jag kan knappast ha någon vitaminbrist heller, äter bra som fan. Har även testat synen och den har blivit bättre. Även om jag slutade använda glasögon i nian då en ögonläkare sa att jag inte behövde ha det mer. (fick grå starr i högra ögat när jag va 4) va tur att det satte sig på sidan av ögat.


Jag mår även sämre av om jag sover länge, går jag upp kl. 7 och går till skolan äter riktigt osv är jag piggare än om jag sover till typ 11-12 på dagen, som jag gjorde idag så idag mår ja inte bra, skulle ändå försöka träna så gick ut och sprang men hade ingen ork så gick hem igen efter en bit.


Folk brukar alltid säg att jag alltid är glad, att jag alltid ler, det gör jag när jag är med folk för jag vill ju inte visa att jag mår dåligt. Men sen när man kommer hem så sitter man och mår dåligt, jag tänker ofta på livet och döden, det gör ju inte saken bättre.


Har även gått hos en psykolog ett tag, men det hjälpte knappt.
Som sagt tänker jag ofta på livet, kan dock säga att jag aldrig skulle kunna ta självmord med tanke på min familj, släkt och vänner hur det skulle påverka dom.




Man tänker ju på allt man gjort när man var liten, massa minnen och så, men allt känns grått/dimmigt när jag tänker på det för det känns ju som jag lever i en dröm hela tiden, det är det som jag att jag mår dåligt, som när man stiger upp på morgonen och är inte riktigt pigg i huvudet, kroppen går men huvudet hänger inte med, en ständig fylla lever jag i.
Berättat för många hur jag känner dom bara "fan va nice å kännas som man är full hela tiden". Det är riktigt o-nice egentligen! Lägg märkte till hur jag verkligen känner!
Känns som det inte finns någon mer som känner som jag.


Det är klart det är gånger då jag inte känner av detta, t.ex om jag har riktigt roligt eller koncentrerar mig på något, men sen kommer det fram efter en stund.
Jag försöker tänka positivt går ofta bra men nu har det gått för långt såhär orkar jag inte må längre, nu ska jag ta tag i skiter på riktigt