1
Dilemma
Postat av c0SMIC den 29 Oktober 2011, 23:20
16 kommentarer · 569 träffar
Tjenare Fragbite, ta gärna tid att läsa detta. Det skulle uppskattas rejält.
Det var över ett år sedan jag träffade den där tjejen som får ens hjärta att bulta och som får en att ändra på sig för att kunna vara med henne, den personen man vill dela sin framtid med.
Vi har haft våra stunder, bra som dåliga som för mig har varit de mest fantastiska året i mitt liv.
Men jag var så dum och tänkte verkligen bara på mig själv för att jag inte kunde bättre, jag försökte men varenda gång så gick något snett eller så kunde jag inte säga vad jag kände, jag var feg.
Jag spenderade en lång tid av sommarlovet på att tänka och lära känna mig själv för det är något jag aldrig gjort, jag har bara låtit livet rulla på och har aldrig sett mig själv från utsidan. Men hon har haft tålamod och väntat och väntat på att jag ska förändra mig, efter ett helt års tänkande och funderande har jag lärt känna mig själv ofantligt och det var igår kväll som chocken kom, vad har jag sysslat med?
Och jag förstår det från hennes synvinkel vilken pappskalle jag varit och det är ett under att hon fortfarande är där, delvis.
Hon skaffade pojkvän för en månad sen eller något, typsikt märker jag det när hon är närvarande mitt framför mig och jag känner när mitt hjärta sjunker till botten, hon märker det och dom två dagarna efter det var jag inte mig själv igen. Det är fredag och jag träffar inte henne förrän om två dagar.
Jag sätter mig ner igen och tänker, jag tänker inte ge upp men jag är sårad.
Måndag kommer och hon är inte i skolan, hon ligger på sjukhus för problem med njurarna. Veckan rullar på och jag känner mig så dum så jag smsar och frågar hur hon mår, det blir bra skriver hon. På Fredag åker jag till Grekland en vecka och inte en dag passerade då jag tänkte på henne.
Väl hemma igen är hon fortfarande inte frisk, en vecka passerar och hon är tillbaks igen.
Vi får kontakt ännu en gång och i en dialog med henne och hennes kompis så sa hennes kompis att hon hoppats på att tiden från varandra skulle ha förändrat mig, vilket är precis vad det gjort.
Tiden går och flera månader senare är vi här, vi har kommit närmare och det har funnits stunder då man vart så nära på att bara ta tag i henne och berätta eller kyssa henne, men det finns ju såklart en spärr, hon tror inte jag förändrats och hur ska jag kunna visa det utan att gå över gränsen och visa henne att det är jag som borde vara med henne och inte han.
Det finns ingen annan än hon och jag kommer aldrig kunna acceptera att jag kanske aldrig får en chans till.
Så, hur får jag henne att förstå att jag blivit en ny person i princip? Allt jag kan göra är att försöka mitt bästa men det går inte när hon inte kan för att han är i hennes liv så jag ge mig tips eller något på hur jag ska gå tillväga med det.
Vi hade planerat att ha kul med några vänner nu på lovet, något jag kan göra för att få henne att förstå?
MVH c0SMIC
Det var över ett år sedan jag träffade den där tjejen som får ens hjärta att bulta och som får en att ändra på sig för att kunna vara med henne, den personen man vill dela sin framtid med.
Vi har haft våra stunder, bra som dåliga som för mig har varit de mest fantastiska året i mitt liv.
Men jag var så dum och tänkte verkligen bara på mig själv för att jag inte kunde bättre, jag försökte men varenda gång så gick något snett eller så kunde jag inte säga vad jag kände, jag var feg.
Jag spenderade en lång tid av sommarlovet på att tänka och lära känna mig själv för det är något jag aldrig gjort, jag har bara låtit livet rulla på och har aldrig sett mig själv från utsidan. Men hon har haft tålamod och väntat och väntat på att jag ska förändra mig, efter ett helt års tänkande och funderande har jag lärt känna mig själv ofantligt och det var igår kväll som chocken kom, vad har jag sysslat med?
Och jag förstår det från hennes synvinkel vilken pappskalle jag varit och det är ett under att hon fortfarande är där, delvis.
Hon skaffade pojkvän för en månad sen eller något, typsikt märker jag det när hon är närvarande mitt framför mig och jag känner när mitt hjärta sjunker till botten, hon märker det och dom två dagarna efter det var jag inte mig själv igen. Det är fredag och jag träffar inte henne förrän om två dagar.
Jag sätter mig ner igen och tänker, jag tänker inte ge upp men jag är sårad.
Måndag kommer och hon är inte i skolan, hon ligger på sjukhus för problem med njurarna. Veckan rullar på och jag känner mig så dum så jag smsar och frågar hur hon mår, det blir bra skriver hon. På Fredag åker jag till Grekland en vecka och inte en dag passerade då jag tänkte på henne.
Väl hemma igen är hon fortfarande inte frisk, en vecka passerar och hon är tillbaks igen.
Vi får kontakt ännu en gång och i en dialog med henne och hennes kompis så sa hennes kompis att hon hoppats på att tiden från varandra skulle ha förändrat mig, vilket är precis vad det gjort.
Tiden går och flera månader senare är vi här, vi har kommit närmare och det har funnits stunder då man vart så nära på att bara ta tag i henne och berätta eller kyssa henne, men det finns ju såklart en spärr, hon tror inte jag förändrats och hur ska jag kunna visa det utan att gå över gränsen och visa henne att det är jag som borde vara med henne och inte han.
Det finns ingen annan än hon och jag kommer aldrig kunna acceptera att jag kanske aldrig får en chans till.
Så, hur får jag henne att förstå att jag blivit en ny person i princip? Allt jag kan göra är att försöka mitt bästa men det går inte när hon inte kan för att han är i hennes liv så jag ge mig tips eller något på hur jag ska gå tillväga med det.
Vi hade planerat att ha kul med några vänner nu på lovet, något jag kan göra för att få henne att förstå?
MVH c0SMIC
