Har ni någonsin känt er som om ni vore den enda på jorden?

Att ingen bryr sig om en eller förstår en.


Har ni legat där en mörk höstkväll och tänkt över livet?

Gråtit för att ni blivit så slut av all denna ångest.


Jag äter medicin för ångest och är inne i värsta perioden nu, när biverkningarna är och stör en.


Jag mår nog jävligt dåligt för att jag har känt jävligt länge nu att jag behöver hitta min kärlek. Tänker på det konstant.


Har ni känt likadant?


Vad gör ni åt det för att må bättre?k


EIDT: Några få anledningar till varför jag gråtit skiten ur mig nu ikväll.

Jag har haft panikångest ett tag och det har verkligen tagit mig på krafterna, har kämpat som satan.

Ibland känns det som jag inte har någon att prata med, även fast jag har många vänner.

Mår fortfarande dåligt över mitt ex jag dumpade för 1,5 år sedan.