Hejsan fragbite!
Detta är en Wall-of-Text tråd då jag garanterat inte kan få vettiga svar om ni inte förstår er på hela situationen :)


Har nu alltså stött på lite kärleksproblem och det enda rätta är såklart att skriva om det på fragbite.


Historian börjar förra året, 2010, i juli månad.
Jag hade tagit steget ut ur ett 2 år långt förhållande som varit väldigt seriöst, vi bodde ihop osv.
Var alltså inte världens mest välmående person, men det hade gått ett par månader så det började arta sig.


Mina vänner bestämde sig för att vi borde åka ner till London en helg för att jag skulle sluta deppa, och så blev det också.


Väl i London så träffade jag en tjej när vi var ute på stan.
Är alltså denna tjej tråden handlar om, och då hennes namn är riktigt unikt så väljer jag att ge henne ett annat namn.
Låt oss kalla henne Melissa.


Melissa var en sån där extremt söt tjej, min typ av tjejer. Aldrig riktigt gillat "sexiga" tjejer, föredrar vackra och söta tjejer, dom är mer kramgoa.
Hon hade en riktigt härlig känsla runt sig, hon var väldigt blyg till att börja med, men när man snackade om saker hon gillade så blev hon en helt annan person.


Umgicks med henne de följande två dagarna, mest utan kompisarna, dom skötte sig själva. Vi lärde känna varann, etc, det vanliga.


När det var dags att åka hem valde jag att stanna, och följde med Melissa (hon bodde alltså inte i London) till staden hon bodde i, också det ganska irrelevant.


Märkte snart att hon var annorlunda, på så sätt att hon inte hade särskilt mycket självförtroende (fast hon alltså var väldigt vacker).
Då mitt ex hade både anorexi och bulimi (båda blev hon kvitt av) så anade jag ju att något var fel.
Och ja, det visade sig att hon hade problem med att äta, vet inte om det var anorexi, tvivlar på att det var så illa, och hon kräktes inte ofta nog för att det skulle klassas som bulimi.


Hon såg alltså helt normal ut, det var inte något skelett, jag attraheras inte av sjukligt underviktiga, vi kan skippa den konversationen tack!


Anyway, sympatisk som man är så kände man ju en viss smärta å hennes vägnar.
De egentliga problemet är ju inte maten utan hur hon mår, hur hon ser på sig själv, och skulden hon får när hon äter.
Valde att stötta henne så mycket jag kunde, hon hade ingen som egentligen gjorde det i hennes omgivning, vilket var konstigt då morsan var psykolog (inte för att det har med saken att göra, men farsan var en producent).


Hon berättade också om sitt ex, som framstod som en riktigt jävla äcklig kille, helt utan ryggrad. Förmodligen en stor anledning varför hon mådde dåligt.
När man inte gillar sig själv och tror man är usel så kan man lätt fastna i förhållanden.
Hon trodde inte hon kunde få bättre än honom, han utnyttjade det, you guess the rest.


Anyway, lets carry on.
Snäll som jag är (right?) så försöker man stötta henne, första steget är alltid att ta ett litet steg åt rätt riktning.
Fixade en liten mini-bok åt henne med vegetariska och veganska-rätter och så gick vi ut och käkade veganskt.
Jag tyckte inte det veganskta var så gott, men hon fick inte någon "guilt" (skuldkänsla?) när hon åt det, vilket var bra!


Så allt flyter på i ~4 veckor till, inget egentligen värt att säga, vi kommer varandra närmre och vi umgås pretty much all the time.


Sedan skulle hon iväg för att träffa släkt i Frankrike, och jag passar på att åka tillbaka till Sverige samtidigt.


Efter 2 veckor kommer hon hem, så jag åker tillbaka dit.
Hon hade varit lite konstig när vi snackade på telefon/msn under tiden vi varit ifrån varandra, men inget jag direkt hade planerat att ta upp.
Däremot fortsatte hon bete sig som hon dolt något så det slutade med att jag konfronterar henne, och hon försöker slingra sig så gott det går, men snart kommer det fram att det där "exet" faktiskt var hennes nuvarande.
Dom var "bara" på en "paus", de hade helt enkelt inte träffats (så mycket) för att hon inte gillade hur hon kände sig när hon var med honom, och mådde bra med mig.


Sure, hon har dålig självkänsla, men detta är ju inte direkt acceptabelt either way, så jag åker tillbaka till Sverige direkt, fuck her.


Vi snackar vidare på telefon/msn när jag kommer hem, och hon är riktigt ledsen, gråter, ber mig att förlåta henne.
Hon lovar att göra slut med honom nästan direkt, och säger dagen efter att hon gjorde det, han hade däremot inte tagit det så bra, men jag kunde ju inte direkt "hämnas" då jag inte var i England längre.


Anyway, jag var fortfarande skapligt sur, gillade henne sjukt mycket, fast lojalitet och ärlighet är fortfarande viktigt.
Bestämmer mig så småningom för att förlåta henne, fast då får jag inte kontakt med henne (hade alltså pratat med henne ett par dagar tidigare).


Ringer hennes telefon, inget svar.
(hon använde msn från telefonen) och inte fan kom hon online där heller.


Funderar på att få tag på henne på annat sätt, men antog att hon inte hade gjort sig av med killen, och valde att "göra slut" med mig istället.
Kul var det inte, men man måste ju respektera hennes beslut, så jag lät det vara.


Mådde ganska trist efter det, blev lite depp igen och så, men försökte hålla en god min.


Det var i September 2010.


Hade såklart sedan dess glömt henne, träffat andra tjejer, levt ett vanligt liv. Ibland kom hon på tankarna, men det gjorde mitt ex innan också, that's life, liksom.


BUT:


I förrgår kom hon online på msn...
Hon hade tappat telefonen i toaletten, den gick sönder.
Orkade inte ens bli förbannad och fråga varför fan hon inte fick tag i mig på annat sätt eftersom det hade gått så lång tid, försökte ignorera det.
Var ju glad över att se henne igen.


Vi snackade lite, blev väl lite känslofyllt, uttryckte saknad osv.
Visade sig ofc att hon hade en ny kille (man stannar inte singel om man inte klarar av att leva med sig själv), sved väl lite, men tänkte inte så mycket på det då.


Fortsatte prata, och jag var riktigt jävla glad att få snacka med henne igen, tror hon var glad att få prata med mig igen också då hon alltid brukade gå och lägga sig "tidigt", men vi var uppe till klockan 4 (3 hennes tid) och pratade.


Mådde sjukt bra efter det, drömde om henne också.


Igår pratade vi också en hel del, från 21:00 till 03:00 och då insåg jag att jag fortfarande hade kvar mina känslor för henne.


This is where we are now.


Vad fan gör jag?
Är alltså sjukt förälskad i tjejen, hon är verkligen all-around underbar.
Inte bara att hon är vacker, har en sjukt underbar personlighet, sätter alltid andra först, visar att hon bryr sig osv men hon är också SJUKT begåvad.


Glömde nämna denna del i min historia och orkar inte hitta ett bra ställe att skriva in den, men back in 2010 så ville man ju hitta ett sätt att vara med henne, så slutade med att jag sökte till samma skola som hon, Cambridge.


Cambridge är alltså en väldigt fin högskola i england, båda kom in på vår intervju men eftersom det gick som det gick ringde jag och sade att jag inte var intresserad.


Somliga kan tycka detta är knäppt, men jag var inte sugen på att gå på samma skola som henne, skulle känna mig som en stalker!


Aja, hon sökte alltså till musikprogrammet på cambridge, och kom in. Hon börjar där i september i år.
För de som inte förstår: hon har sjuuukt mycket talang.
Jag kan spela både gitarr och piano, men hon får mig fan att se ut som en idiot när hon gör det.


Inte bara spelar hon gitarr, piano och en hel del stränginstrument, hon har en helt otrolig röst, något jag tycker är extremt attraktivt.


Finns inget att ogilla med henne förutom att hon blir lite komplicerad att ha o göra med pga hennes problem.


Jag hoppas och tror att hon fortfarande gillar mig, men jag tror däremot inte att hon kommer tillåta sig själv att inse det när hon har en kille, hon är (låter löjligt nu, hehe) ganska lojal ändå.


Killen verkar inte vara något speciellt alls, bara någon hon är med för hon är rädd att vara ensam.
Han är snygg, fast jag skulle nog ranka mig själv liiite högre än honom, det är iaf inte så att hans utseende ger honom ett övertag.


Hon verkar inte själv hysa så starka känslor för honom.




Nåja fragbite, WHAT DO I DO?