1
Allt jag vet.
Postat av c0SMIC den 18 April 2011, 03:15
27 kommentarer · 198 träffar
Känns patetiskt att sitta här och skriva, som om jag inte har bättre saker för mig, men det har jag ju inte.
Det känns som om jag dygnet runt sitter och väntar på nästa dag, som om den skulle bli bättre, men jag vet att det förblir det samma så länge jag bara väntar.
Men jag vet inte vad jag ska göra, det blir allt senare för varje dag eller tidigare faktiskt för jag vill inte att tiden ska rinna ut medans jag väntar på en oklar framtid.
Ännu en dag påbörjas och mitt liv står stilla, det känns som om jag sitter fast, men det gör jag ju inte...
Va sysslar jag med?
Vad är jag rädd för?
Jag som är orädd, en krigare som inte blinkar för något men samtidigt vågar jag inte.
Jag vill berätta hur hon förändrat mig och fångat mitt hjärta, hur hon gjort mig modig men det vore väll att ljuga när jag inte vågar.
För varje dag som går blir allt mer suddigare men så mycket klarare, vad gjorde jag innan och hur skulle mitt liv sett ut om jag hade ändrat mitt ordval?
Och om jag hade vågat greppa hennes hand istället för att stå paralyzerad, vänt mig om när jag började gå.
Det känns som det faller en stor glasskiva ifrån himlen som hamnar mellan oss när vi börjar få kontakt, det tar stop för mig samtidigt som jag försöker förhindra det men det fungerar aldrig.
Allt jag vet är hur det skulle kunna vart om jag inte sabbat varje andra chans jag fått, hade jag inte varit så naiv hade hon förmodligen sitta brevid mig på gräset nu och vi hade sett på månen tillsammans.
Jag försöker leva i nuet medans min tid rinner ut, och försöker få henne att se det jag känner, men inte ens jag kan tyda mina egna komplexa känslor som uppdateras varje gång jag tänker på henne.
Det är hon.
Jennifer.
Hon förstår inte vad hon gör när hon ler, skrattar och kollar sådär fantastiskt emot en, och att hon ens kollar på mig förvånar mig.
Men vad har jag någonsin gjort för att förtjäna hennes kärlek?
En dag kommer jag våga, men jag vet inte när.
Du är allt jag vet.
- Tack och förlåt Fragbite.
Jag vill göra något fantastiskt för den här personen, ge mig tips på vad.
Det känns som om jag dygnet runt sitter och väntar på nästa dag, som om den skulle bli bättre, men jag vet att det förblir det samma så länge jag bara väntar.
Men jag vet inte vad jag ska göra, det blir allt senare för varje dag eller tidigare faktiskt för jag vill inte att tiden ska rinna ut medans jag väntar på en oklar framtid.
Ännu en dag påbörjas och mitt liv står stilla, det känns som om jag sitter fast, men det gör jag ju inte...
Va sysslar jag med?
Vad är jag rädd för?
Jag som är orädd, en krigare som inte blinkar för något men samtidigt vågar jag inte.
Jag vill berätta hur hon förändrat mig och fångat mitt hjärta, hur hon gjort mig modig men det vore väll att ljuga när jag inte vågar.
För varje dag som går blir allt mer suddigare men så mycket klarare, vad gjorde jag innan och hur skulle mitt liv sett ut om jag hade ändrat mitt ordval?
Och om jag hade vågat greppa hennes hand istället för att stå paralyzerad, vänt mig om när jag började gå.
Det känns som det faller en stor glasskiva ifrån himlen som hamnar mellan oss när vi börjar få kontakt, det tar stop för mig samtidigt som jag försöker förhindra det men det fungerar aldrig.
Allt jag vet är hur det skulle kunna vart om jag inte sabbat varje andra chans jag fått, hade jag inte varit så naiv hade hon förmodligen sitta brevid mig på gräset nu och vi hade sett på månen tillsammans.
Jag försöker leva i nuet medans min tid rinner ut, och försöker få henne att se det jag känner, men inte ens jag kan tyda mina egna komplexa känslor som uppdateras varje gång jag tänker på henne.
Det är hon.
Jennifer.
Hon förstår inte vad hon gör när hon ler, skrattar och kollar sådär fantastiskt emot en, och att hon ens kollar på mig förvånar mig.
Men vad har jag någonsin gjort för att förtjäna hennes kärlek?
En dag kommer jag våga, men jag vet inte när.
Du är allt jag vet.
- Tack och förlåt Fragbite.
Jag vill göra något fantastiskt för den här personen, ge mig tips på vad.
