Ibland känns det som vi tar dagens esport för givet. Lite som att de stora spelutvecklarna Valve, Riot och Blizzard släpper ett spel och sedan blir det esport. Det är precis tvärtom.
Det är människorna som är esporten. Spelet en kuliss. Det är vi spelarna, coacherna, arrangörerna, lagägarna, föreningsfolket och entreprenörerna, ja alla olika eldsjälar i communityt som skapat detta. Ingen annan. Och i CS blir det extra uppenbart — Valve har inte en enda esportanställd.
Därför var det befriande att lyssna till Maikel "kMs" Yüksels öppenhjärtliga video live från mitten av svensk Counter-strike där han pratar om kulturen och rimliga förväntningar i den svenska “tier-3/tier-4-scenen”.
Överlag är kMs mogna reflekterande och argumenterade viktigt för att utveckla svensk esport. Han ser både det positiva, möjligheter och pratar om hur alla aktörer måste ha rimliga förväntningar. Men hans viktigaste poäng är att vi måste samla oss och ta ett kollektiv kliv, för att ta svensk esport till nästa nivå.
Någonstans runt år 2000, arrangerades det ett LAN i min hemstad med drygt 200-300 personer. I gymnastiksalen i Sala kliver plötsligt det Västerås-baserade laget in och riggar sina fem datorer. Redan när de började sätta upp datorerna förstod vi alla att det här är något helt annat.
Jag bänkade mig bakom och följde hur deras coach manade på laget, jag minns det som att de spelade på de_prodigy. Hur dom sprang koordinerat på ett helt nytt sätt, med signalord för varje plats, varje ställe. Flasharna studsade precis framför fötterna på det attackerande laget. Coachen berättade för mig: “Vi ligger top-3 på Clanbase”. Jag var golvad. Dagen efter startade jag mitt eget lag. Klan Tepåse.
Två år senare åkte jag till Stockholm och internetcafét Matrix Web World för att se A-laget (då med fem andra spelare) kvala sig vidare i WCG-kvalet. Jag spelade dag och natt men att stå bakom och se lag som , och A-laget spela lärde mig mer på en sekund än allt man nötte på servern. Efter det åkte jag hem och berättade allt jag lärt mig för mitt dåvarande lag .
Exemplen ovan är långt ifrån dagens turneringar. Prispengar betalades ut... men bara ibland. Tittare hänvisades till demos, i bästa fall HLTV. Det var extremt lite pengar i rörelse. Allt var mycket mindre och inte lika utvecklat. Men det var exakt samma passion bakom varje spelare och varje match.
Lösningen för svensk esport är knappast att titta bakåt. Men det är just denna egensinniga, orubbliga passion för esport hos eldsjälarna som tagit oss hit.
Det är också Sveriges alla eldsjälar, likt kMs, som kan förflytta berg och göra skillnad. Om vi sluter upp och samlar oss för att ta ett kollektiv kliv så kommer det att gå snabbt. Den kraften är större än ytterligare en fräck sponsor eller en till TV-kanal som livesänder esport.
Svensk fotboll bygger knappast på att Prioritet Finans sponsrar IFK Göteborg. Svensk fotboll bärs på armarna av tusentals ideella ledare och eldsjälar som envetet jobbar på varje dag. Här blir kMs poäng allra tydligast: “Man går till jobbet varje dag, man ger inte upp vid första motgång”.
När jag ser och lyssnar till kMs blir jag inspirerad. Han coachar ett lag i mitten-träsket, men lägger ner hela sitt hjärta i detta. Om esportförbunden är oförmögna att slå sig samman och samla svensk eldsjälskraft, ska vi då inte göra det ändå?
Jag vill se coacher, spelare, lagägare, skribenter, turneringsarrangörer, sponsorer, partners — ja alla vid samma bord. Låt oss skapa en gemensam målbild. 100 000 medlemmar, 40 fysiska anläggningar och minst 20 starka klubbar under Fnatic/NiP 2025 är mitt startbud. Då skulle esporten nå nya höjder.
Det är dags att ta nästa kollektiva kliv.
Det är människorna som är esporten. Spelet en kuliss. Det är vi spelarna, coacherna, arrangörerna, lagägarna, föreningsfolket och entreprenörerna, ja alla olika eldsjälar i communityt som skapat detta. Ingen annan. Och i CS blir det extra uppenbart — Valve har inte en enda esportanställd.
Därför var det befriande att lyssna till Maikel "kMs" Yüksels öppenhjärtliga video live från mitten av svensk Counter-strike där han pratar om kulturen och rimliga förväntningar i den svenska “tier-3/tier-4-scenen”.
Överlag är kMs mogna reflekterande och argumenterade viktigt för att utveckla svensk esport. Han ser både det positiva, möjligheter och pratar om hur alla aktörer måste ha rimliga förväntningar. Men hans viktigaste poäng är att vi måste samla oss och ta ett kollektiv kliv, för att ta svensk esport till nästa nivå.
Någonstans runt år 2000, arrangerades det ett LAN i min hemstad med drygt 200-300 personer. I gymnastiksalen i Sala kliver plötsligt det Västerås-baserade laget in och riggar sina fem datorer. Redan när de började sätta upp datorerna förstod vi alla att det här är något helt annat.
Jag bänkade mig bakom och följde hur deras coach manade på laget, jag minns det som att de spelade på de_prodigy. Hur dom sprang koordinerat på ett helt nytt sätt, med signalord för varje plats, varje ställe. Flasharna studsade precis framför fötterna på det attackerande laget. Coachen berättade för mig: “Vi ligger top-3 på Clanbase”. Jag var golvad. Dagen efter startade jag mitt eget lag. Klan Tepåse.
Två år senare åkte jag till Stockholm och internetcafét Matrix Web World för att se A-laget (då med fem andra spelare) kvala sig vidare i WCG-kvalet. Jag spelade dag och natt men att stå bakom och se lag som , och A-laget spela lärde mig mer på en sekund än allt man nötte på servern. Efter det åkte jag hem och berättade allt jag lärt mig för mitt dåvarande lag .
Exemplen ovan är långt ifrån dagens turneringar. Prispengar betalades ut... men bara ibland. Tittare hänvisades till demos, i bästa fall HLTV. Det var extremt lite pengar i rörelse. Allt var mycket mindre och inte lika utvecklat. Men det var exakt samma passion bakom varje spelare och varje match.
Lösningen för svensk esport är knappast att titta bakåt. Men det är just denna egensinniga, orubbliga passion för esport hos eldsjälarna som tagit oss hit.
Det är också Sveriges alla eldsjälar, likt kMs, som kan förflytta berg och göra skillnad. Om vi sluter upp och samlar oss för att ta ett kollektiv kliv så kommer det att gå snabbt. Den kraften är större än ytterligare en fräck sponsor eller en till TV-kanal som livesänder esport.
Svensk fotboll bygger knappast på att Prioritet Finans sponsrar IFK Göteborg. Svensk fotboll bärs på armarna av tusentals ideella ledare och eldsjälar som envetet jobbar på varje dag. Här blir kMs poäng allra tydligast: “Man går till jobbet varje dag, man ger inte upp vid första motgång”.
När jag ser och lyssnar till kMs blir jag inspirerad. Han coachar ett lag i mitten-träsket, men lägger ner hela sitt hjärta i detta. Om esportförbunden är oförmögna att slå sig samman och samla svensk eldsjälskraft, ska vi då inte göra det ändå?
Jag vill se coacher, spelare, lagägare, skribenter, turneringsarrangörer, sponsorer, partners — ja alla vid samma bord. Låt oss skapa en gemensam målbild. 100 000 medlemmar, 40 fysiska anläggningar och minst 20 starka klubbar under Fnatic/NiP 2025 är mitt startbud. Då skulle esporten nå nya höjder.
Det är dags att ta nästa kollektiva kliv.
